Plötsligt kan du känna att beröringspunkterna i en relation minskar dramatiskt. Alla minnen som finns, när vänskapen/kärleken var "het" ligger där och inbjuder dej till sin vagga. Kroppen minns hur det var. Sinnena öppnar sig ivrigt, suktande efter den där underbara känslan när livet bara ler.

Men ingenting händer. Känslorna krymper ihop som ett äppelskrutt, färdiganvända, begagnade och väldigt sorgsna. Frågande skriker du ut till livet "vad har hänt"? Var finns min underbara kärlekskänsla begravd?

Du tycker själv att du ger värme, ljus och energi till din kärlek men du får ingenting tillbaka. Sanningen är kanske att du får tillbaka, men det du får passar inte längre. Det är fel bränsle. Du blir inte längre berörd.

Du har förändrat dej. Alla du mött och händelser du fått tackla på gott och ont har

ändrat dina sinnen, din kärlek och det som ger dej lusten i livet. Med största sannolikhet har också din vän förändrats av det han har fått gå igenom.

Sorgsna möter ni varandras blickar. Så som ni älskat varandra, visst gör ni det än!?  Eller har kärleksdöden, dvs likgiltigheten kommit till er?

Jag tror att i ett stagnerat förhållande gäller det att hitta det där lilla fröet som ändå förenar, dvs om ni verkligen vill fortsätta på livets stig tillsammans. Gräv i er inre trädgård, och odla det där fröet tillsammans, ta väl hand om det och när den första bladrosetten visar sig, då vet ni att hoppet lever än.

Man kan döda ett förhållande, men äkta känslor förändrar bara skepnad från värme till kyla, från kärlek till hat. Det är när kärleksdöden visar sig, som allting är över.