Vi som bor i denna del av jordklotet får varje år uppleva naturens årstider. Nu när högsommaren gått över i sensommar, kan ett stilla vemod kännas i kroppen. Vart tog tiden vägen?

Den ljuvligaste tiden jag vet, är när vårtecknen börjar visa sig, då vet jag att nu kommer allting att bli ljusare igen, och varje dag längtar jag efter de första blommorna som lyser upp i rabatten. Och jag vet att framför mej ligger härliga trädgårdsdagar i nästan ett halvt år.

För mej som bott längst upp i norr, känns det som om sommaren numera har massor av bonusdagar. Visst är det härligt!?

Men med hösten kommer en annan frid. Den där sköna tiden med färger som tar andan ur en. När hösten kommer är det tid att göra avslut. Växterna ska "nattas" inför vintern.. Färgglada löv får ligga som ett skyddande täcke över dom tillsammans med grenar täckta med barr.

Det är skönt att göra avslut, och vi människor, som också är en del av naturen, borde tänka likadant. Det är lättare att släppa en relation som inte längre ger näring, om vi kunde se varandra i ögonen, och ta farväl och tacka för den tid livet gett oss tillsammans, och önska varandra lycka till på den fortsatta vägen.

Att ta farväl vid begravningar är en bra sed, men vi borde våga ta farväl,redan när vi vet att slutet närmar sig.Jag tror det skulle ge frid och ro i kroppen på ett annat sätt, och kanske minska dramatiken kring döden.

Det är ju så att den ljuvliga våren är ljuvlig för att den föregås av den kalla vintern. Och vi andas in sommaren och njuter av de ljusa kvällarna , för att vi vet att snart är hösten här igen. Så är också människans liv. Den nyfödde/a kan liknas vid våren, det riktigt spritter i liv i den lille/lilla.

När höstmånaden kommer till människan då är det tid för avslut. Älskade perenner kommer upp på nytt varje vår och sommar, men din älskade som tagit döden i hand, kommer inte tillbaka i detta jordeliv.

Vi kan leva med det även om vi bär många sorger inom oss. Med tiden, olika för alla, byts sorgliga tankar ut mot vackra och glädjande tankar om den vi mistat.

Så länge du själv lever har du ju kvar tiden ni fick tillsammans inom dej.

Gläds åt de fina dagar ni har tillsammans just nu. I sinom tid blir det tid att göra avslut, för oss alla.