Jag återgår till att fundera i ämnet djur kontra människan. Vilka krav på välmående har ett djur? Mat, värme, kärlek, trygghet, motion och en smula stimulans. Då är de nöjda. Men inte vi.

När vi fått de basala behoven tillfredställda går vi vidare i sökandet. Detta sökande gör att vårt liv ofta är som en berg och dalbana. Vi söker mer och mer, för att stilla vårt hunger efter den där känslan som ger kickar, glädjerus, belåtenhet eller spänning.

Så är det och så får det lov att vara. Vi är skapta så. Det kan kallas utveckling, tillväxt eller bara en inre drivkraft, som får oss att ständigt sträva vidare. Det är ok att känna så. Men då har vi det där samvetet. Det som djuren slipper.

Vi kan skämmas för att vi inte är nöjda, för att den där berusande känslan uteblev trots att jag nu fått mitt barn, nytt jobb, vunnit pengar etc Och det är den känslan av skam som kan göra oss så olyckliga.

Vi tänker på alla mindre lyckligt lottade, de fattiga, sjuka, föräldralösa, svältande som finns i hela världen. Och här sitter vi och pöser i välfärden! Djuren är lyckligt ovetande om sina kompisar i världen som går hungrande omkring, eller misskötta.

Det kanske är det som är hemligheten bakom djurens sätt att visa belåtenhet, att vara nöjda och må gott, när det slipper samvetet som plågar.

Jag har dagar när jag tycker allting är tråkigt, och då får jag påminna mej hur dagarna var när jag var sjuk. Det hjälper faktiskt mej att hela tiden få perspektiv och rätt balans. Jag blir fortare glad igen,och jag är mer än nöjd med min kropp som fungerar så bra, att jag gå, att jag kan springa.

Mitt samvete kanske har reducerats då jag "betalat" ett högt pris för att återigen kunna må bra!?

Lika läkande som det är att umgås med barn och att vara i naturen, har också djuren en helande kraft som de förmedlar till oss.

Jag köpte en hund för ett år sedan, det blev en liten hund, för jag ville känna att jag klarar av att hantera den. Det är bland det bästa jag har gjort. Jag får tacka min dotter och syster som peppat mej att göra detta!

Kärleken som min hund visar till mej är sann och äkta. Hela hans kropp vibrerar av glädje när jag kommer hem, han vet inte hur väl han vill mej. Han är ju helt beroende av mej och min man, så det ligger ju i sakens natur att han behöver ha ett gott förhållande till oss.

Men jag känner verkligen hur hela hans kroppsspråk visar att han älskar oss på riktigt. Det finns ingenting oäkta i det.

Det är mycket vi människor kan lära oss av djuren, som att bättre ta till vara vår familj, att visa känslor , låta alla i "flocken" vara med, att inte luras (djuren lär sig fort vilka man inte kan lita på), att alltid välkomna den som kommer hem, att slösa med kärlek.

Det som ändå rört mej mest med min hund är när jag gråtit, och han kommer och lägger sitt huvud i mitt knä och tittar ömt på mej. En sådan tröst! Tänk om vi människor vore lika bra på att ta emot känslor och ge tröst!

Till dej som känner sig ensam och oälskad, ta hem en liten vovve.

Hunden är verkligen människans bästa vän!