Jag har en mycket god vän som jag träffar ganska ofta. Vi ses på ett stamfik och pratar i flera timmar. Samtalen går från ytan till djupet, vi skrattar och gråter ibland. Ur dessa djupa samtal växer vår vänskap, och föder också fram ord och tankar som finns inom oss.

Många av våra samtal har varit grunden för mina blogginlägg.

Jag inser verkligen hur värdefullt det är att ha vänner som man kan se in i ögonen, avläsa kroppsspråk, känna gemenskap och bli bekräftad. I Facebook möter du också dina vänner, men där ser du inga skiftningar i ögonen, får inga fysiska kramar, som gör att du känner dej full av liv.

I Facebok väljer du att berätta om valda delar i ditt liv, mest det som är glättigt och glatt. I levande samtal finns det utrymme även för livets mindre glada sidor.

Vi som varit med ett tag, vi vet ju att livet inte hela tiden är så positivt, som man kan luras att tro när man läser Facebook.

De yngre, i tonåren, kan ju känna sig misslyckade om de tror att alla andra mår så bra hela tiden.

Jag är själv med i Facebook och tycker att det är strålande att kunna hålla kontakten med släkt och vänner, som jag annars inte skulle träffa så ofta. Det är t om skönt att kunna föra "samtal" som bara är ytliga och roliga.

Allting i livet ska inte vara så allvarligt. Men vi behöver våra djupa samtal för att rensa tankarna och få livets bekymmer att klarna.