Alla inlägg under augusti 2010

Av ILOS - 19 augusti 2010 20:59

Lev ditt liv själv, ingen annan kan det bättre än du. Du kan låta dej inspireras av böcker, av bloggare, av filosofer, av närstående etc, men likväl hur du känner och vill ha det, vet bara du.


Ibland kan det var så oerhört svårt att lyssna inåt och finna svar. Alla människor omkring dej, är som en massa blinkande neonljus som hela tiden kräver uppmärksamhet och "vet" hur saker och ting ska vara.


Det är jobbigt. Men försök att inte ta in alla tyckare, förrän du stämmer av med din egen intution om vad som känns rätt för dej. Någon besserwisser har bestämt att vi ska se ut som filmstjärnor allihop, kanske för att tjäna pengar på oss, och desperat försöker vi förändra vårt yttre hela tiden.


Det är ju så enkelt egentligen. Dina allra bästa vänner tycker ju om dej som den du är, varför ska du tillfredställa någon shönhetsguru som tjänar pengar på din osäkerhet?


Att se vacker ut är inte samma sak som att må bra, ha bra självkänsla eller ens ha ett bättre liv än någon annan. Det kan faktiskt vara så att den som ser alldaglig ut men som tycker det är ok, mår mycket, mycket bättre än den med ett vackert yttre.


Nej, jag tror det är bättre att leva sitt liv genom att satsa på goda vänner, sina intressen och förstås sin familj. Det är att leva sitt liv på de villkor som du själv väljer, tillsammans med människor som du älskar och som älskar dej.


Glöm ditt yttre för en sekund och känn hur det känns att bara vara människa!


Nog är väl varje människa en fantastisk skapelse, även du!



Av ILOS - 16 augusti 2010 11:15

Att hitta sitt paradis på jorden är inte lätt. Min pappa han älskade sin plats på jorden, egendomarna där han var född. Han kunde sitta på brunnslocket och titta ut över älven, där han så ofta fått fina laxar.Sista åren, när han inte orkade så mycket mer, fann han ro genom att låta sina tankar vandra tillbaka, till de lyckliga stunder han hade haft ute i naturen.


Hans hem var hans paradis.


Du kanske hör till de som ännu söker efter platsen som ger dej lugn och harmoni?

För mej var det så i femtio år. För mej var gräset alltid grönare på andra sidan, någonannanstans, bara inte hemma. Redan första semesterdagen var jag på väg till nya platser, och inte förrän dagen innan jobbet började, kom jag hem igen.


Jag förstod inte alls "talesättet" "borta bra men hemma bäst"! Hemma var vardag, bekymmer och slit. Borta var flärd, lite lyx, ett liv som jag fick till låns några veckor, som skänkte mej harmoni.


Jag hade ingen förståelse för människor, som min pappa, som helst inte ville resa någonstans. "Jag mår så bra hemma", sa han.


Idag kan jag förstå honom. Nu vet jag att det inte bara är reslusten som drev iväg mej på mina semestrar. Likaväl som jag åkte till något åkte jag ifrån något.

Då ägde jag ännu inte den här totala inre harmonin som jag har idag. Jag for iväg, utan att förstå det, för att finna balans och harmoni.


Hemma lämnade jag mina bekymmer, ett liv där jobbet nästan slukade mej. Ett liv som aldrig, eller mycket lite, gav utrymme för egen tid. Jag tror att jag tack vare resorna höll mej frisk så länge. Resorna var min tid att bara få vara i en annan rosafärgad värld.


Nu har jag funnit mitt paradis, både inom mej och i mitt hem. Jag reser inte längre för att finna ro, jag reser för att uppleva saker.










Av ILOS - 13 augusti 2010 13:32

Jag återgår till att fundera i ämnet djur kontra människan. Vilka krav på välmående har ett djur? Mat, värme, kärlek, trygghet, motion och en smula stimulans. Då är de nöjda. Men inte vi.


När vi fått de basala behoven tillfredställda går vi vidare i sökandet. Detta sökande gör att vårt liv ofta är som en berg och dalbana. Vi söker mer och mer, för att stilla vårt hunger efter den där känslan som ger kickar, glädjerus, belåtenhet eller spänning.


Så är det och så får det lov att vara. Vi är skapta så. Det kan kallas utveckling, tillväxt eller bara en inre drivkraft, som får oss att ständigt sträva vidare. Det är ok att känna så. Men då har vi det där samvetet. Det som djuren slipper.


Vi kan skämmas för att vi inte är nöjda, för att den där berusande känslan uteblev trots att jag nu fått mitt barn, nytt jobb, vunnit pengar etc Och det är den känslan av skam som kan göra oss så olyckliga.


Vi tänker på alla mindre lyckligt lottade, de fattiga, sjuka, föräldralösa, svältande som finns i hela världen. Och här sitter vi och pöser i välfärden! Djuren är lyckligt ovetande om sina kompisar i världen som går hungrande omkring, eller misskötta.


Det kanske är det som är hemligheten bakom djurens sätt att visa belåtenhet, att vara nöjda och må gott, när det slipper samvetet som plågar.


Jag har dagar när jag tycker allting är tråkigt, och då får jag påminna mej hur dagarna var när jag var sjuk. Det hjälper faktiskt mej att hela tiden få perspektiv och rätt balans. Jag blir fortare glad igen,och jag är mer än nöjd med min kropp som fungerar så bra, att jag gå, att jag kan springa.


Mitt samvete kanske har reducerats då jag "betalat" ett högt pris för att återigen kunna må bra!?


Av ILOS - 13 augusti 2010 10:23

Lika läkande som det är att umgås med barn och att vara i naturen, har också djuren en helande kraft som de förmedlar till oss.


Jag köpte en hund för ett år sedan, det blev en liten hund, för jag ville känna att jag klarar av att hantera den. Det är bland det bästa jag har gjort. Jag får tacka min dotter och syster som peppat mej att göra detta!


Kärleken som min hund visar till mej är sann och äkta. Hela hans kropp vibrerar av glädje när jag kommer hem, han vet inte hur väl han vill mej. Han är ju helt beroende av mej och min man, så det ligger ju i sakens natur att han behöver ha ett gott förhållande till oss.


Men jag känner verkligen hur hela hans kroppsspråk visar att han älskar oss på riktigt. Det finns ingenting oäkta i det.


Det är mycket vi människor kan lära oss av djuren, som att bättre ta till vara vår familj, att visa känslor , låta alla i "flocken" vara med, att inte luras (djuren lär sig fort vilka man inte kan lita på), att alltid välkomna den som kommer hem, att slösa med kärlek.


Det som ändå rört mej mest med min hund är när jag gråtit, och han kommer och lägger sitt huvud i mitt knä och tittar ömt på mej. En sådan tröst! Tänk om vi människor vore lika bra på att ta emot känslor och ge tröst!


Till dej som känner sig ensam och oälskad, ta hem en liten vovve.

Hunden är verkligen människans bästa vän!


Av ILOS - 11 augusti 2010 16:11

Vi som bor i denna del av jordklotet får varje år uppleva naturens årstider. Nu när högsommaren gått över i sensommar, kan ett stilla vemod kännas i kroppen. Vart tog tiden vägen?


Den ljuvligaste tiden jag vet, är när vårtecknen börjar visa sig, då vet jag att nu kommer allting att bli ljusare igen, och varje dag längtar jag efter de första blommorna som lyser upp i rabatten. Och jag vet att framför mej ligger härliga trädgårdsdagar i nästan ett halvt år.


För mej som bott längst upp i norr, känns det som om sommaren numera har massor av bonusdagar. Visst är det härligt!?


Men med hösten kommer en annan frid. Den där sköna tiden med färger som tar andan ur en. När hösten kommer är det tid att göra avslut. Växterna ska "nattas" inför vintern.. Färgglada löv får ligga som ett skyddande täcke över dom tillsammans med grenar täckta med barr.


Det är skönt att göra avslut, och vi människor, som också är en del av naturen, borde tänka likadant. Det är lättare att släppa en relation som inte längre ger näring, om vi kunde se varandra i ögonen, och ta farväl och tacka för den tid livet gett oss tillsammans, och önska varandra lycka till på den fortsatta vägen.


Att ta farväl vid begravningar är en bra sed, men vi borde våga ta farväl,redan när vi vet att slutet närmar sig.Jag tror det skulle ge frid och ro i kroppen på ett annat sätt, och kanske minska dramatiken kring döden.


Det är ju så att den ljuvliga våren är ljuvlig för att den föregås av den kalla vintern. Och vi andas in sommaren och njuter av de ljusa kvällarna , för att vi vet att snart är hösten här igen. Så är också människans liv. Den nyfödde/a kan liknas vid våren, det riktigt spritter i liv i den lille/lilla.


När höstmånaden kommer till människan då är det tid för avslut. Älskade perenner kommer upp på nytt varje vår och sommar, men din älskade som tagit döden i hand, kommer inte tillbaka i detta jordeliv.


Vi kan leva med det även om vi bär många sorger inom oss. Med tiden, olika för alla, byts sorgliga tankar ut mot vackra och glädjande tankar om den vi mistat.

Så länge du själv lever har du ju kvar tiden ni fick tillsammans inom dej.


Gläds åt de fina dagar ni har tillsammans just nu. I sinom tid blir det tid att göra avslut, för oss alla.





Av ILOS - 9 augusti 2010 14:08

Mitt första intryck av Bäsna trädgård var hänförande. Alla vackra växter, med färger som bländade mej, och den skira vårgrönskan fick det att tåras i mina ögon. Kunde växternas kraft väcka liv även i mej!?


Då för sju år sedan hade jag ännu en lång väg att gå, för att hitta balansen igen. I Bäsna fann jag frid, där kunde jag andas, livsandas.


Under helgen som varit har jag återvänt, och vill visa er några bilder, av platsen där mitt hjärta åter började glädjas över livet, där hoppet tändes och själen började läka.


           


      



        


      


      


      


             


      


      


Tack för att ni tittade!

Av ILOS - 7 augusti 2010 15:23

Plötsligt kan du känna att beröringspunkterna i en relation minskar dramatiskt. Alla minnen som finns, när vänskapen/kärleken var "het" ligger där och inbjuder dej till sin vagga. Kroppen minns hur det var. Sinnena öppnar sig ivrigt, suktande efter den där underbara känslan när livet bara ler.


Men ingenting händer. Känslorna krymper ihop som ett äppelskrutt, färdiganvända, begagnade och väldigt sorgsna. Frågande skriker du ut till livet "vad har hänt"? Var finns min underbara kärlekskänsla begravd?


Du tycker själv att du ger värme, ljus och energi till din kärlek men du får ingenting tillbaka. Sanningen är kanske att du får tillbaka, men det du får passar inte längre. Det är fel bränsle. Du blir inte längre berörd.


Du har förändrat dej. Alla du mött och händelser du fått tackla på gott och ont har

ändrat dina sinnen, din kärlek och det som ger dej lusten i livet. Med största sannolikhet har också din vän förändrats av det han har fått gå igenom.


Sorgsna möter ni varandras blickar. Så som ni älskat varandra, visst gör ni det än!?  Eller har kärleksdöden, dvs likgiltigheten kommit till er?


Jag tror att i ett stagnerat förhållande gäller det att hitta det där lilla fröet som ändå förenar, dvs om ni verkligen vill fortsätta på livets stig tillsammans. Gräv i er inre trädgård, och odla det där fröet tillsammans, ta väl hand om det och när den första bladrosetten visar sig, då vet ni att hoppet lever än.


Man kan döda ett förhållande, men äkta känslor förändrar bara skepnad från värme till kyla, från kärlek till hat. Det är när kärleksdöden visar sig, som allting är över.

Av ILOS - 6 augusti 2010 08:47

Vedic Art konsten ställer inga krav. Den är underbart befriande och samtidigt ger du så mycket av dej själv. Din själ och ditt hjärta deltar i målandet. Ditt inre talar till dej och du kan känna både berusande glädje och svart sorg!


Jag vill med mina bilder inspirera er ännu mer att ta språnget och våga använda er av färg som uttrycksmedel. Bland oss som målar Vedic Art (ja, nu gör jag det) finns inga kritiska ögon och blickar. Vi vet.


                                 Hoppas ni känner hur kul jag haft!


Tack Lena för dina fina kommentarer, det värmer, kram!

Skapa flashcards