Alla inlägg under september 2010

Av ILOS - 28 september 2010 10:43

När ordet konsekvens dyker upp i hjärnan eller frågeställningen "vad får det här för konsekvenser?", då ser jag en stor mur framför mej. Visst, det är bra att tänka till före, men inte alltid och inte alltid lika grundligt.


När man tänker på konsekvenser av en ev handling, så är det nästan alltid i negativ inriktning. Det är som att "beställa" olyckor i förväg, eller problem som aldrig uppstår, eller ett hinder för att göra saker.


När jag bestämde mej för att köpa en hund, då blev jag "omringad" av de människor, som ser negativa följder i första hand. De kraxade olycksbådande om hur fastlåst jag skulle bli. Inga resor, inga långa kurser och alltid de krävande promenaderna. Vad hände? Jag har gjort ca tre resor hundens första år, jag har gått på kurser och promenaderna är bara underbara!


Min inställning är att du kan lösa det mesta efterhand som "problemen" uppstår. Precis som jag gärna ställer upp för min omgivning, så ser jag att även min omgivning gör detsamma för mej.


Det finns förståss tillfällen när det verkligen gäller att tänka till före som "vad händer i förlängningen när jag röker min första cigarett?", "blir jag beroende av knarket jag provar?", "klarar jag verkligen att göra en svår bergsklättring?" , "hur mycket alkohol tål egentligen min kropp?", "ska jag fortsätta äta mat med giftiga tillsatser?" etc. Den listan är lång när man verkligen ska tänka på konsekvenserna.


Att föja sitt hjärta istället för att tänka på ev hinder det är något annat. När både hjärta och hjärna är med då tycker inte jag att konsekvenserna ska stoppa dej!


Ut och lev och ta för dej men ta hand om din kropp och själ på din väg i livet, då vet jag att du kan lösa alla hinder på bästa sätt!




ANNONS
Av ILOS - 23 september 2010 18:00

Det är inte lätt att vara ung idag. Kraven på utseende, begåvning, göra karriär är höga. Våra ungdomar, många utav dom, har också vuxit upp med "rättigheter" som dom tar för givna, som att ha egen dator, egen tv, egen mobil och kanske tom egen bil.


Det är ju så svårt som förälder att sätta gränser, om man har råd att ge till dom käraste man har, dvs de egna barnen. Men jag tror tyvärr att det är farligt. Jag tror att deras längtan och strävan blir urholkade. Vad ska man drömma om, om drömmarna hela tiden blir uppfyllda av givmilda föräldrar!?


Att stå på egna ben är den skönaste känslan som finns. Det blir en frihetskänsla i hela kroppen att känna att "jag klarar mej själv"! Med alltför generösa föräldrar i bakgrunden, finns risken att en ungdom känner sig trängd.


Ungdomar behöver befria sig. Ungdomar behöver känna den berusande känslan av att nästan vara vuxen. Det gör man inte med föräldrar som står bredvid som stöttepelare, och bevakar varje steg man tar.


Jag tror att föräldrar ska våga släppa tömmarna, våga lita på att deras son/dotter klarar sig därute på egen hand, låta dom ta sina egna smällar, låta dom växa av att känna, att dom fixar sin tillvaro själv.


Oklippta navelsträngar blir som ett snöre runt halsen, kväver lusten att kämpa för sin tillvaro, att satsa på sin framtid. Vem behöver anstränga sig för "morötterna" om dom ligger där mitt framför näsan varje dag!?


Är det så konstigt att våra ungdomar blir vilsna. Många av dom blir behandlade som barn, fast de blivit vuxna för länge sedan. Tack och lov klipper de flesta ungdomar av sin navelsträng själv. Men hjälp din ungdom om han/hon inte klarar av det!



ANNONS
Av ILOS - 21 september 2010 14:58

Du kan inte gå till affären och handla lite harmoni och lycka. Du kan inte använda dina pengar till att köpa dej frid. Du kan inte få ett kilo glädjerus, eller blandad salighet för din slant. 


Ja, du kan visserligen köpa tillfälliga lyckoförhöjare, eller få köpta kickar som gör att livet känns behagligt.


Men allt du köper för pengar för att bli gladare, eller må bättre är inte långvarigt.

Och du kan definitivt inte köpa din inre frid. Den kan du t om få helt gratis. Det är lika för alla. Kanhända att den lite fattigare fortare hittar vägen till lugnet, då vägarna förbi köpcentret blir färre.


Därmed inte sagt att du kan både ha sinnesfrid och ändå shoppa, om sinnesfriden redan bor hos dej, och du inte söker kickarna för att må bättre.


Jag tror att lagom mycket av välfärd gör att vi mår som bäst. Kändisarna som vältrar sig i överflöd av pengar, verkar inte må så bra. Ofta läser man om deras knarkande, och ständiga sökandet efter kärlek. Kan det vara så att när dom kom fram till toppen av berget fanns inte skatten där!?


Inom oss finns ju nycklarna till friden och lugnet, till välmåendet, och kärleken till familjen, vännerna och medmänniskorna. Använd dina nycklar och lås upp dina tankar och känslor om dej själv, andra och livet.


Bygg en osynlig mur runtomkring dej, och låt inga intryck utifrån påverka dej förrän du är stark i dej själv, när du vet vad just du vill.


Din egen inre lycka kan du köpa obegränsat helt gratis!






Av ILOS - 20 september 2010 11:57

Vi människor, djur, och växter delar denna jord, som snurrar som ett litet klot ute i rymden. Ingen av oss har ett  bevisbart svar till varför vi är här. Ingen av oss vet om vi bara existerar vår egen livstid, eller om det finns en annan dimension eller plats där vi återföds.


Varför föds vi med olika hudfärg, ögonfärg, hårfärg, längd tjocklek? Varför ser vi olika ut? Vi är individer allihop, som har delat upp denna planet i olika länder, och tyvärr har många människor hamnat i länder som styrs odemokratiskt, som förtrycker och för olycka över sina medborgare.


Fattigdomen är ett gissel i många länder. Rikedomar i form av för mycket köpkraft urholkar människans längtan, och kan göra henne/honom otillfredställd i sitt liv.Det dåliga samvetet kan också gnaga, när man vet att det finns andra medmänniskor som far illa.


De fattigaste är inte det godaste, de rikaste är inte de ondaste. Båda sorter finns i alla läger. Inga lösningar är enkla för att skapa en balans mellan människor. Jag tror inte ens att lösningarna finns, eller går att genomföra. Tyvärr har girigheten alltför lätt för att ta över en människas tankar och åsikter.


Varför är det så? Varför blir vi så otroligt nöjda när plånboken är tjock?


Jag beundrar människor som kämpar hela sitt liv, med att göra tillvaron bättre för de som är i nöd, Hur orkar dom? Var kommer deras drivkraft ifrån?! Kan det vara så att de får en sådan inre tillfredställelse, som med råge slår känslan som "de rika" tycks få ,av att köpa en handväska för 100.000 kr?!


Inga enkla lösningar finns det för oss här på jordklotet. Det kanske är meningen att vi ska tänka till den tid vi är här, att vi ska fostras, slåss och bli sams, vara rättvisa, (som syskon), och som belöning kunna födas på nytt, till ett liv där mänskliga rättigheter och skyldigheter är lika för oss allas.


Utopier och önskedrömmar!? Kanske. Men idag, med det främlingsfientliga partiet, som klivit in i finrummet i riksdagen, känns drömmen om ett gott liv i Sverige, på Jorden ännu mer avlägset.

Av ILOS - 13 september 2010 07:45

En kompetent och empatisk ung kvinna, blev min samtalspartner efter mina cancerbehandlingar. Hon lärde mej framförallt den nytta man har av att ha hela sitt känsloregister komplett, vilket jag varit inne på vid tidigare inlägg.


När jag tänker vidare på det, så förstår jag verkligen vikten av att också ha alla känslor välstämda, som ett piano som klingar väl i ett musiköra.


Dom flesta av oss vet vad det är att vara medberoende, men då tänker vi i första hand på någon nära anhörig som är alkoholberoende, där vi tillsammans med den beroende, gör allt för att dölja missbruket.


Jag tänker mej att samma förhållande finns där vissa känslor växer sig större och större, som en elak cancersvulst. Då tänker jag på avundsjuka, svartsjuka, aggression och t om att bli för snäll.


Om du har en nära vän eller anhörig som tex lider, jag skriver lider för det är så det är,av svartsjuka, så börjar du lätt anpassa dej själv, så att den närståendes "sjukdom" inte bryter ut.


Men vad händer i förlängningen? Den vars känsloregister inte är välavstämt, med växande "svulster" här och där, eller bara en, får aldrig en chans att skära bort sin tumör.


Att bli medberoende med någon som är för avundsjuk, för svartsjuk, för snäll, för arg etc leder bara till större lidande för den närstående.


Det är viktigt att lägga problemet där den hör hemma! Min cancertumör opererades ifrån mej, inte från någon annan.


Låt din anhörige/a få bättre livskvalite´ genom att tala om att du är medveten om problemet och erbjuder hjälp för att stötta honom/henne.


Vi borde alla hjälpas åt och sluta vara medberoende!

Av ILOS - 11 september 2010 21:45

Att bemötas av ständig kritik och för lite kärlek när man är liten, sätter sina spår. Att aldrig kunna lita på en vuxen människa är förödande. Att alltid behöva göra ett rejält arbete, för att kanske få det eftertraktade berömmet är tufft.


Jag känner en människa som vuxit upp så. Hela hennes barndom var präglad av arbete och åter arbete. Ingen kärlek, ingen trygghet. Hon har, i mina ögon, fått leva ett halvt liv. Hon har aldrig fått chansen att helt slå ut sina vingar. Hon har överlevt men inte levt  fullt ut.


Jag kan se igenom henne och kan förstå hurdan hon hade kunnat vara, med en kärleksfull uppväxt. Men jag mår dåligt av att se och höra hennes kritiska sida, de intoleranta åsikterna, och jag mår dåligt av att se hur långt inne hennes känslor sitter.


Jag mår dåligt, inte för min skull, jag mår dåligt för hennes skull, och jag blir så arg. När jag tittar på henne så ser jag mänsklighetens dåliga sidor. Jag ser hur vuxna människor omkring henne svek det lilla barnet. Allt vad hon kunde blivit fick hon inte bli. Allt vad hon kunde känt får hon inte känna. Alla komplicerade relationer hon har med barn och barnbarn, hade inte behövt vara så.


Var börjar mänskligheten? Var börjar våra mänskliga rättigheter? Jag tycker att det är självklart att det börjar med det lilla barnet.


Barnen är det viktigaste vi har för vår framtid, för mänskligheten. Någon har sagt att det du tänker om dej själv idag blir du imorgon.


Hur vi behandlar våra barn idag, blir en kunskap för dom, om hur dom ska ta hand om oss när vi blir gamla. Den tanken har jag när jag läser om misskött vård av gamla.


Allting handlar inte om resurser men vi måste få tid att ta hand om våra barn. Är dom på dagis så behövs det tillräckligt med vuxna där.Barn behöver kärlek och tid.


Låt alla barn få chansen att utveckla sig i den takt dom behöver. Vi behöver inte fler människor där ute med brustna vingar!



Av ILOS - 6 september 2010 10:27

Jag ryser när jag tittar in i mitt vardagsrum. Det ligger skräp lite grann överallt, rostiga spikar, tomma konservburkar och stinker det inte förskräckligt!? Jag tar ett djupt andetag och flämtar till. Luften känns inte alls ren, det "dammar" igen i mina luftrör, och jag kippar efter andan och hostar till. Min röst känns hes och skrovlig. Ska jag behöva gå med munskydd i mitt eget hem!?


Jag går vidare till köket genom berg av papper och skrot. Min ögon försöker titta framåt. Aj, jag trampade visst på något och tittar ner. Det kommer lite blod från stortån, och såret ser riktigt otäckt ut. Jag plåstrar om mej, tyvärr är inte plåstret helt rent, och tar på mej skor.


Min blick har svårt att fokusera. Vart än jag tittar far det en massa strålar kors och tvärs genom hela rummet,ja genom hela huset. Nu har min man glömt att dra ut alla elkontakter igen, tänker jag irriterat. Det är ingen höjdare att se all bestrålning, det räcker att veta att den finns. Undrar vem som fick snilleblixten att visa oss strålarna?!


Synen som möter mej i köket är dubbelt så bedrövlig som i vardagsrummet. Jag ljuger inte om jag säger, att det finns ingen ren porslin. Vi har använt allting som var rent. Och vår vattenranson räcker bara till dricksvatten och att nödtorftigt tvätta sig.


Jag öppnar kylskåpet. Den gapar nästan tom, men det finns en och annan förpackning där inne med den obligatoriska varningstexten " Du äter på egen risk, vi kan ej längra garantera att gifterna i maten inte skadar dej"!


Vad hände?

Vi har glömt att använda saker som går att återvinna, vi har glömt att sortera skräp. Soporna vi så bekvämt fick bortkörda av sopbilen får vi stå ut med. Det finns ingenstans att föra dom mer. Vi har ingen ren luft att andas. Vi tog inte väl hand om våra djur. De blev så genmanipulerade att det gick för långt, de fick inte äta bra mat, de fick inte vistas ute. Alla tillsatser i maten har sakta börjat förgifta oss. mm mm.


 Diskussionen handlar inte längre om vi ska höja bensinskatten eller inte. Nu handlar den om vem som ska få köra bil. 


I mitt vardagsrum kan man ännu vistas, på många platser i jorden är det inte längre så.


Vår kära Jord, vårt livsexil håller på att förblöda! Har jag fel när jag tycker att vi sticker huvudet in i sanden!?

Av ILOS - 3 september 2010 09:46

De två gångerna i mitt liv när jag gått igenom traumatiska sjukdomar, har jag plötsligt funnit mej i ett tillstånd när "jag mår dåligt". Det har fått mej att fundera på det där, vad är det egentligen?


Oftast har det där dåliga måendet kommit smygande ,mitt i eller i slutet av sjukdomarna. Då, när jag trott att allting går åt rätt håll, så har jag plötsligt "mått dåligt". Inte det här fysiska måendet, utan det där andra, som det är så svårt att sätta ord på.


Jag ska försöka. De fysiska smärtorna fanns där, men inte i en så hög grad att de borde ha påverkat mitt mående. Jag var plötsligt väldigt ensam, efter ett långt arbetsliv med många arbetskompisar. Min rädsla för det som hänt var stor, och rädslan för att aldrig komma tillbaka till livet var ännu större.


Alltså är rädsla , ensamhet, fortsatt sjukdomstillstånd, tre stora faktorer till att "må dåligt". Men hur känns det?


För mej kändes det som att bestiga ett högt berg, med flera kilos packning på ryggen, och hela tiden känna sig jagad av en björn. Det kändes hopplöst med andra ord. Kroppen var tung, sinnet var mörkt, energin låg och koncentrationen fanns inte där, och rädslan hotade att kväva mej.


Då satte jag mej ner och försökte tänka. Ja, jag tänkte faktiskt då "vad är det att må dåligt?" Varför känner jag mej så här när jag redan har landat lite på den friskare sidan? Vem styr det här?


Ja, i min tankeverksamhet kom jag förståss fram till att det sitter i hjärnan.

Den viktigaste funktionen för hjärnan är ju överlevnad till varje pris. Aha, tänkte jag då, det här berget "må dåligt" är ett helt nödvändigt berg för mej att bestiga.


Om det berget inte funnits, hade jag tagit motorbåten med högsta hastighet tillbaka till livet. Men då hade jag för resten av mitt liv, varit beroende av redskap som piller, terapeuter etc för att fungera i vardagen. Många människor har det så,  och lever i en gråzon där livskvaliten är låg.


Alltså, slutsatsen för mej blev att min hjärna var klok som visste, att jag behövde "må dåligt" och bestiga mitt personliga berg, för att sedan vara rustad för livet igen. Utan snabba motorbåtar.


För mej förändrades synen på att "må dåligt". Jag ser det som att ta ett djupt andetag och blåsa ut det mörka, och sedan fylla på med ny frisk luft, att livsandas. En nödvändig process för att leva i harmoni.


Var inte rädd för att bestiga ditt berg! Det är bara du som har det rätta verktygen för att göra det, men låna gärna någon annans käpp (böcker, terapeuter, bloggar), om det känns för tungt.


I sinom tid når du toppen.

















Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se