Jag ryser när jag tittar in i mitt vardagsrum. Det ligger skräp lite grann överallt, rostiga spikar, tomma konservburkar och stinker det inte förskräckligt!? Jag tar ett djupt andetag och flämtar till. Luften känns inte alls ren, det "dammar" igen i mina luftrör, och jag kippar efter andan och hostar till. Min röst känns hes och skrovlig. Ska jag behöva gå med munskydd i mitt eget hem!?

Jag går vidare till köket genom berg av papper och skrot. Min ögon försöker titta framåt. Aj, jag trampade visst på något och tittar ner. Det kommer lite blod från stortån, och såret ser riktigt otäckt ut. Jag plåstrar om mej, tyvärr är inte plåstret helt rent, och tar på mej skor.

Min blick har svårt att fokusera. Vart än jag tittar far det en massa strålar kors och tvärs genom hela rummet,ja genom hela huset. Nu har min man glömt att dra ut alla elkontakter igen, tänker jag irriterat. Det är ingen höjdare att se all bestrålning, det räcker att veta att den finns. Undrar vem som fick snilleblixten att visa oss strålarna?!

Synen som möter mej i köket är dubbelt så bedrövlig som i vardagsrummet. Jag ljuger inte om jag säger, att det finns ingen ren porslin. Vi har använt allting som var rent. Och vår vattenranson räcker bara till dricksvatten och att nödtorftigt tvätta sig.

Jag öppnar kylskåpet. Den gapar nästan tom, men det finns en och annan förpackning där inne med den obligatoriska varningstexten " Du äter på egen risk, vi kan ej längra garantera att gifterna i maten inte skadar dej"!

Vad hände?

Vi har glömt att använda saker som går att återvinna, vi har glömt att sortera skräp. Soporna vi så bekvämt fick bortkörda av sopbilen får vi stå ut med. Det finns ingenstans att föra dom mer. Vi har ingen ren luft att andas. Vi tog inte väl hand om våra djur. De blev så genmanipulerade att det gick för långt, de fick inte äta bra mat, de fick inte vistas ute. Alla tillsatser i maten har sakta börjat förgifta oss. mm mm.

 Diskussionen handlar inte längre om vi ska höja bensinskatten eller inte. Nu handlar den om vem som ska få köra bil. 

I mitt vardagsrum kan man ännu vistas, på många platser i jorden är det inte längre så.

Vår kära Jord, vårt livsexil håller på att förblöda! Har jag fel när jag tycker att vi sticker huvudet in i sanden!?