Alla inlägg under oktober 2010

Av ILOS - 31 oktober 2010 07:01

Oktobersmånads sista morgon har grytt, för detta år. Året går och det kommer att bli oktober än en gång, om inte allt existerande bara försvinner. Men hur det än blir så kommer aldrig den här morgonen, den här dagen att återkomma.


I vårt mänskliga liv från vaggan till graven går vi framåt, vi lämnar dagar bakom oss och vaknar upp till oskrivna blad, nya dagar. Men tänk om den här dagen inte bara var Oktobers sista, utan även din sista dag!?


Det är ju någons sista dag, fast kanske inte just din. Men vad skulle du göra av den här dagen, om du visste att det var din sista? Om du fullt frisk skulle få göra det allra bästa av dagen, vad skulle du välja!?


Jag tror att vi tar våra dagar så givna, att vi inte tänker på att utnyttja den glädjekälla det kan vara, att bara veta att jag lever idag också!


 Varje gång jag fick positivt besked om cancerproverna jag lämnade, var det som att dricka sig berusad av livsförväntan, inte glädje, min kropp var för trött och sargad, för att orka med så stora känslor. Men denna livsförväntan var som den godaste förrätt, som skvallrade för vad som ev väntade mej, när huvudrätten skulle serveras!


Jag fick återvända till livet, och jag har fått en andra chans att tänka till. Det är så många saker jag bara har skalat av från " måstebordet", och jag har fått förmågan, att kunna tanka från livets glädjekälla när dagarna känns gråa.


För så är det, det finns dagar som fortfarande är gråsvarta, som en del av den mänskliga färgkartan, och det är något vi människor fått som gåva, för att bättre kunna uppskatta spjutspetsdagarna med idel solsken!


Tanka krafter under de rosa dagarna och använd de gråa till att tänka!  Det är en mental tankebild, men rent teoretiskt är det ju också så, du tänker mer under de gråa molnens tak, och låter känslorna få fritt spelrum när solen kittlar ditt ansikte!


Du är din egen chaufför, du styr din kropp och kan lära dej att styra dina tankar också. Släpp fram din längtan och önskan, som om den här dagen var din sista! Du vet, det kommer ingen som lägger fram den röda mattan framför dej (om du inte vinner något pris), du får själv göra det!



ANNONS
Av ILOS - 29 oktober 2010 11:09

Alla har en historia att berätta. Du är inte ensam, det finns alltid människor där du minst anar det, som går igenom svåra saker.


Jag deltar i en pärljunta/kurs med en underbar ledare, som har den där förmågan att verkligen se alla deltagare. Det gör att jag, och säkert de andra också, känner sig så välkommen.


Många av deltagarna har "juntat" i flera år och jag hör historier berättas, och slås återigen av vilken enorm kraft och styrka, det bor i en människa.


Jag beundrar henne som efter svåra operationer tagit sig till denna kurs, och försöker tända livsgnistan igen, eller hon som vakar med sitt barn, och samtidigt har så mycket annat omkring sig, eller kvinnan som talar om att just denna dag inte är den bästa.


Var hittar vi all urkraft ifrån? Vad är det som gör att vi tycker att livet är värt att kämpa för?


Alla dessa frågor som sällan får riktiga svar, men ett är säkert vi vill verkligen leva, men ibland kan det kännas så oerhört tungt, när livets kallaste höstvindar piskar ansiktet.


Vi är flockdjur vi människor, och det ska vi försöka dra nytta av. När jag ser mina medmänniskor, och hör deras historia, så växer även jag, när jag får ta del av deras berättelser och hör hur dom funnit kraft. Och jag hoppas att jag bidrar med nytt hopp, till alla som läser min blogg och hör min historia.


Vi ger och tar av varandras styka, vi låter alla ord tömma vår förtvivlan från djupet av hjärtat , och fyller på med förtröstan och förnyad kraft.


Min berättelse blir din och din vävs in i min, en ordväv som bildar en styrkematta att hämta kraft ur!

ANNONS
Av ILOS - 26 oktober 2010 07:58

Du vänder på sten efter sten, för att hitta den där lyckan, som alla andra pratar om, men som du desperat letar efter. Jag tror att den största utmaningen i att hitta den, är att börja i sin egen vardag.


Tänk dej den där supertrista återkommande vanliga måndagen, som innebär att du ska bli väckt i förtid pga av jobbet som kallar, du ska kanske stressa med frukost, dagis etc och veckan bara känns så där oändligt lång.


Men vad är motsatsen till detta? Ja, det finns många andra alternativ. Du kanske lever o "slipper" väcka någon grinig unge, men du får inte heller några kramar. På jobbet är du inte delaktig i alla prat om deras härliga barn.


Du kanske är sjuk och "får" ligga kvar under det varma täcket när sambon kliver upp, och åker iväg. Då ligger du kvar där i ensamhet, och kanske ångest över din sjukdom.


Om du mist ditt jobb kan du känna dej förvirrad i din nya tillvaro, och har ett jättejobb framför dej, för att landa i detta. Du är säkert avundsjuk på din granne som åker till jobbet en vanlig måndagsmorgon. Vad ska du göra av din dag?


På sjukhuset ligger det många människor, som inte vill något hellre än att få gå på sina ben igen, och delta i samhället. Som längtar desperat efter den där "vanliga" vardagslyckan.


Många av de förmögna kändisarna, letar med ljus och lykta och knark för att hitta den, men misslyckas gång på gång.


Det är ju tyvärr så att många av oss inte vet att vi äger den, den vanliga vardagslyckan. Den är kamoflerad i måndagsstressfrukostar, vardagsjäkt, griniga barn etc men den försöker ropa till dej att du är lyckligt lottad!


Ge dina barn, sambos, makar, husdjur,släktingar, vänner, arbetskompisar lite extra uppmärksamhet. Se på dom med nya ögon! För det är de tillsammans med dej som är din lycka, din vardagslycka!



Av ILOS - 22 oktober 2010 08:13

Ibland begär vi alltför mycket av en annan människa. Både du och jag är ju sammansatta av våra gener, miljön och alla livserfarenheter därtill. Vi har vad vi har i bagaget, och bara vissa av oss klarar av, att kasta bort de "tyngsta stenarna". Men de flesta har ändå kvar grus i maskineriet!


Du kanske har föreställningar av hur en människa "borde" vara.  Du  har extra stora förväntningar på en mor, syster, dotter, bror, den bästa vännen etc. Vad grundar du dej på!? Jag tror att din och min referensram bygger på, hur vi själva bemöter våra närmaste.


"Bemöt andra som du själv vill bli bemött", har vi i ryggraden. Men jag skulle hellre vilja säga; "Bemöt andra med de bästa förutsättningar just du har"! Du måste lita på att din närstående älskar dej, vill dej väl, trots att hon/han inte kan uttrycka sig så att du förstår.


Vissa som får en stroke har alla orden i sitt huvud men får inte fram dom. Så kan det vara för den som har en bristande uppväxt, och inte fått tillräckligt med kärlek och empati.


 Ingen har filtrerat orden vid hennes/hans uppväxt, ingen gav den grundläggande tryggheten, ingen visade att det var ok att ha känslor, att de t om är en förutsättning för att kunna kommunicera väl med sin omgivning.


Dina förväntningar på en närstående med dessa "problem" blir aldrig uppfyllda. Men även din närstående har levt, och får leva hela livet med sitt "handikapp", vilket ofta resulterar i försämrade relationer, med andra människor och speciellt med de närmaste.


 Om du älskar henne/honom så accepterar du detta, detta osynliga handikapp, och drar ner ribban på dina egna förväntningar.


Vi är alla värda att få kärlek, och även den med ett dåligt använt känsloregister ger ömhetsbetygelser på sitt sätt. Se dom och lär dej uppskatta dom, för mer än så får du inte.


Känn dej glad över att du inte bär lika tunga stenar i din ryggsäck. Var hedrad över att just du, har så mycket att ge i kärlek, och klarar av att spela så vackert med dina känslosträngar. När det du vill få, inte finns hos din nära, så låt istället det som finns, få växa och gro. Ge uppmuntran!



Av ILOS - 18 oktober 2010 20:48

När livet gör ont, så står du där väldigt ensam, som i en boxningsring, med en motståndare, som är mer än dubbelt så stor. Dessutom har du glömt att sätta på dina boxningshandskar. 


Hjärtesorg hör absolut till det svåraste du kan känna, då finns inte rädslan för döden där, utan den känns som en befriare. Det gamla hjärtat kan känna lika stor sorg som det unga, men när du blivit äldre landar du säkrare, inbäddad i en för övrigt trygg tillvaro, och vis med erfarenhet av tidigare hjärtekval.


Det smärtar så oerhört intensivt i det unga klappande hjärtat. Livet är ju så mycket här och nu, och det bara känns som om hela kroppen ska gå sönder. Men den gör inte det. Det är alla känslor som har "fått spel" och det blir bara för mycket på en gång.


Lilla hjärtat, ta på dej dina tjockaste handskar och visa världen att du törs ta fighten. Du kan!


Du är verkligen ensam med dina känslor i din boxningsring, men ringen runtomkring dej är lugn, stabil och trygg. Det är vi, din familj, dina vänner,och släktingar som bildar ringen omkring dej. Varje gång du faller knuffar vi dej kärleksfullt tillbaka.


Att leva innebär smärta, men smärtan låter dej också öppna dörren till livets alla underbara upplevelser och känslor! Gå inte miste om alla oöppnade dörrar du har kvar att upptäcka.


Så vacker och bedårande är du, och har så mycket kvar att både få och ge. Jag lovar dej, om du kämpar och hittar balansen, och vägen som är din, så kommer du aldrig att ångra att du vågade kämpa!

Av ILOS - 15 oktober 2010 08:42

Det sa min massös till mej igår, "du bär livet på dina axlar", när hon som vanligt frågade var hennes hjälp behövdes mest.


För nästan exakt två år sedan hittade jag till henne. Med ständig huvudvärk, med några månaders cellgiftsbehandlingar i bagaget, som satt sig som djupa bilspår i min kropp, kom jag lite vilsen den första gången.


Hon är en underbar människa,  och jag blev fort avslappnad, och såg fram emot behandlingarna. Hennes behandling är individuell och hon sätter krutet där det mest behövs.


Ibland undrar man om ödet verkligen gör så att vissa mäniskor sammanstrålar!? När jag började ringa runt för att boka tid för massage, för två år sedan, var alla bara upptagna. Till slut skickade jag ett mail till en massös, som jag hittade via nätet.


Samma dag for jag iväg för att utöva Qi Gong, också något jag kan rekommendera, på vägen dit ringer det i min mobil. Ett obekant nummer, men jag svarar, och det visar sig att jag fått napp, vad gällde massage.


Kan du komma idag, frågar hon? Jaa, svarar jag, vilken adress har du? När hon berättar var hon finns utbrister jag "skojar du?". Och det var ingen konstig fråga i sammanhanget. Jag var nämligen precis då på väg till just den adressen, fast ett annat hus bredvid, för att göra mitt Qi Gong pass!


Idag är jag jätteglad att jag inte hittade någon annan, så det kanske finns någon/något som hjälper oss att göra bra val. Hon har verkligen förmågan att lätta på livets tyngder i mina axlar!


Tack!



Av ILOS - 13 oktober 2010 13:12

Jag kan förstå lite av den känsla t ex duktiga idrottsmän får, när tiden har sin gång och stjärnglansen mattas av.


I mitt liv har jag inte åstadkommit saker, som gjort att jag fått världens blickar på mej. Jag har inte tangerat rekord, skrivit autografer och blivit hyllad. Men jag blev ofrivilligt svårt sjuk. Det gjorde att jag verkligen insåg, hur mycket alla mina nära och kära betyder, och då speciellt för mitt tillfrisknande.


Det var verkligen allt ljus på mej. Mina kära vände sina varma "strålkastare" mot mej och jag blev verkligen "number one"! Ingen brusade upp, det curlades runtomkring mej, och hade jag några önskningar, blev dom snabbt uppfyllda.


Den svåraste tiden i mitt liv, tänker jag därför inte bara på som ett enda mörker.

Hur skulle jag kunna det med den "stjärnstatus" jag blev behandlad på. Och jag förstår dom. Det går nästan inte att föreställa sig den smärta, som måste ha funnits, framför allt i bröstet på min man, min dotter, min syster, min mamma och mina bröder.


Hur orkade ni egentligen, min kära familj?


Ja, allt fokus var på mej då, men i takt med att jag besegrade cancern, och snart kunde stå på egna ben igen, kom vardagen också tillbaka.


Strålkastarljuset mattades av och blev snart ett minne blott. Alla kunde återgå till sin egen vardag, och äntligen få fokusera mer på sig själva och sin egen familj, med rätta. Det tog lite tid, men plötsligt kunde även min man och dotter tala till mej, i den vanliga vardagliga tonen.


Jag är självklart lycklig och glad över att jag blev frisk!  Den jobbiga tiden har fått mej att tänka på hur viktigt det är, att vi någon gång under året, kan fokusera lite mer på någon av våra kära. Då tänker jag inte på födelsedagar, som ändå är bra att fira, men en helt vanlig dag kunde uppmärksamma vår man, dotter, syster, vän och bara tala om hur värdefull han/hon är!


Det är inte klokt så man växer av uppmuntran och beröm och att bli sedd!


 Kända stjärnor som inte längre presterar, får lära sig att leva utan guldbaggar, medaljer och att bli anonyma igen. Min "medalj", mitt liv, återupplever jag varje dag!


Ljuset på mej slocknade också, men jag fick er stora kärlek när jag som mest behövde det, och det var så underbart, att jag idag kan sakna dessa stunder, när jag kände mej som den viktigaste personen i era liv.




Av ILOS - 7 oktober 2010 12:20

Jag blir både berörd och mycket rörd, när jag ser människor, de gamla, som pga av sin ålder, lever i en kropp under förfall, som ändå får komma ut. Det är underbart med anhöriga, vänner eller personer i tjänst, som tar med även den som kommer med rullator, till affären för att få handla sin mat själv.


Det här är ett stort "utanförskap" som det pratas mycket lite om. Visst, diskussionerna går, speciellt under valtider, om hur vi vårdar och tar hand om de gamla. Men det här med gemenskapen, att känna samhörighet, att få vara en naturlig positiv kraft, tillsammans med andra människor, inte bara ett "vårdpaket", den aspekten är bortglömd.


Det är faktiskt så, att både du och jag, om vi inte dör mitt i livet, går samma öde till mötes. En dag står du där, och hamnar i händerna på andra människor, i bästa fall omtänksamma anhöriga, som ska besluta om din tillvaro. Du får ingen möjlighet att bläddra i en "ålderscharterbeställning" med "all inclusive". Din "resa" bestäms över huvudet på dej. Din tillvaro inrutas av andra.


Du får säkert ett boende ( dock läste jag om en 80 åring som blivit uppsagd från lägenheten då han haft bråkiga "vänner" på besök, o nu var han hemlös o tillbringade dagarna på varuhus, o sov på parkbänkar), med säng, omvårdnad och kanske någorlunda varm mat.


Men hur kommer det att kännas inom dej? Även om din kropp är skröplig och inte vill lyda dej längre, så kan det mycket väl hända att du fortfarande har kvar en stor hjärnkapacitet! Men vem bryr sig?!


Det pratas om individen i samhället, att se den enskilda människan. Men när du blir gammal då är du ingen individ längre. Då är du bara gammal, förbrukad och en stor kostnad.


Jag blir ledsen över, att vi människor tycks sakna förmågan att bry oss om alla, inte bara den som hela tiden levererar produkter och tjänster, som ger klirr i statskassan.


På nära håll har jag sett, hur stimulans och sällskap gör underverk, även med den som uppnått hög ålder. Jag är säker på, att det skulle klirra ännu mer i de svenska finanserna, om vi kunde se vilken livserfarenhet de gamla har att erbjuda oss.


När en hjärna fungerar väl fast kroppen är gammal, finns det otroligt mycket insamlad kunskap, som vi bara dumpar!

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se