Jag tog inte kroppens signaler på allvar, trots att jag hade gått igenom utmattningstillstånd tidigare. Cancerknölarna fick växa i lugn o ro.

Trots det, var det viktigt för mej, att inte indentifiera mej med ordet cancer. Jag har haft cancer och överlevt, trots att marginalerna var små, men jag har aldrig känte mej som en cancerpatient. Jag är jag, nu precis som då när det fanns tumörer i min kropp.

För mej var det viktigt att hålla avstånd till sjukdomen. Jag levde nästan precis som vanligt under behandlingarna. För att undvika infektioner (ville inte bli tvungen att hoppa över eller skjuta upp en behandling), höll jag mej i princip hemma under 6 månader.

Livet var tufft under denna tid, men jag ville inte att en sjukdom skulle bestämma över mej. Jag upprepade varje dag ett mantra, för att behålla mitt i grunden positiva tänkande, och som jag berättat om tidigare, promenerade jag varje dag. Då ska ni veta, att jag kände mej så pass svag, så jag tordes inte gå ensam.

Alternativet hade varit att ligga i sängen, tänka på och skrämmas av döden, skämmas över mina kalfläckar på huvudet, och ögon som saknade ögonfransar, nästan obefintliga ögonbryn, och en kropp som plötsligt åldrats och magrat.

Jag föredrog att tänka på mina spänningar, rädsla och dödsångest som ett naturligt tillstånd i kroppen pga sjukdomen, inte att dom berodde på den person som jag är/var.

Och i efterhand förstår jag hur rätt jag tänkt och gjort. Alla spänningstillstånd i kroppen ebbade ut så småningom. Det tog tid innan dom tillstånden landade i min kropp efter cancerbeskedet, men det tog också tid innan dom försvann.

Idag är jag nästan fullärd på hur jag och min kropp fungerar. Jag vet att jag har ett starkt känsloregister att spela på, för att eliminera spänningar. Rädsla och ångest skrämmer mej inte. Jag ser på ångesten som en aura runt min kropp, som talar om för mej när jag "missbrukar" min kropp och själ.

Tekniska saker har lampor som blinkar och låter när det är fara å färde.   Vi människor har rädsla och ångest! Det är din kropp och själ som talar till dej-Lyssna! 

Spegelbild av döden.

Styrkan i mina känslor

överraskade, överrumplade

Kroppen skälvde,

skakade  under rädslans

frusna mantel

Likt födslovåndor,

hulkande

sprutade tårarna ut

Närvaron, en skymt

en spegelbild av döden

lockade fram ångesten

och jag lät mej falla.