Jag blir både berörd och mycket rörd, när jag ser människor, de gamla, som pga av sin ålder, lever i en kropp under förfall, som ändå får komma ut. Det är underbart med anhöriga, vänner eller personer i tjänst, som tar med även den som kommer med rullator, till affären för att få handla sin mat själv.

Det här är ett stort "utanförskap" som det pratas mycket lite om. Visst, diskussionerna går, speciellt under valtider, om hur vi vårdar och tar hand om de gamla. Men det här med gemenskapen, att känna samhörighet, att få vara en naturlig positiv kraft, tillsammans med andra människor, inte bara ett "vårdpaket", den aspekten är bortglömd.

Det är faktiskt så, att både du och jag, om vi inte dör mitt i livet, går samma öde till mötes. En dag står du där, och hamnar i händerna på andra människor, i bästa fall omtänksamma anhöriga, som ska besluta om din tillvaro. Du får ingen möjlighet att bläddra i en "ålderscharterbeställning" med "all inclusive". Din "resa" bestäms över huvudet på dej. Din tillvaro inrutas av andra.

Du får säkert ett boende ( dock läste jag om en 80 åring som blivit uppsagd från lägenheten då han haft bråkiga "vänner" på besök, o nu var han hemlös o tillbringade dagarna på varuhus, o sov på parkbänkar), med säng, omvårdnad och kanske någorlunda varm mat.

Men hur kommer det att kännas inom dej? Även om din kropp är skröplig och inte vill lyda dej längre, så kan det mycket väl hända att du fortfarande har kvar en stor hjärnkapacitet! Men vem bryr sig?!

Det pratas om individen i samhället, att se den enskilda människan. Men när du blir gammal då är du ingen individ längre. Då är du bara gammal, förbrukad och en stor kostnad.

Jag blir ledsen över, att vi människor tycks sakna förmågan att bry oss om alla, inte bara den som hela tiden levererar produkter och tjänster, som ger klirr i statskassan.

På nära håll har jag sett, hur stimulans och sällskap gör underverk, även med den som uppnått hög ålder. Jag är säker på, att det skulle klirra ännu mer i de svenska finanserna, om vi kunde se vilken livserfarenhet de gamla har att erbjuda oss.

När en hjärna fungerar väl fast kroppen är gammal, finns det otroligt mycket insamlad kunskap, som vi bara dumpar!

Kära du, en av mina bästa vänner, hur ont det gör att se mörkersidan hos dej ta plats, alltför ofta. Din solsida är det varmaste som finns, och värmer både kropp och själ hos din omgivning, men när det mörka råder, känner jag, hur de negativa strömmarna gör cirklar runt dej.

Jag undrar, nästan varje dag, hur jag skulle kunna hjälpa dej, men även jag berörs av din svarta sköld, som inte välkomnar in. Det gör ont, ska du veta, att inte räcka till, att inte ha de rätta krafterna, eller orden, som låser upp din dörr när du stänger den.

Det är din rätt att göra så. Du har rätten att bestämma över dej själv och ditt liv. Men skulle inte ditt liv kunna vara så mycket behagligare, om du tog emot de händer som sträcks ut, de armar som bara vill krama dej och ge dej kärlek!?

Jag gråter av vanmakt när du är "inlåst", då finns inte den vännen här, med den personlighet, som jag vet är ditt rätta jag. Då saknar jag dej och då lider jag med dej.

Kära du, så mycket har du besegrat här i livet. Du har bara en sak kvar,och du ska veta, jag kommer alltid att finnas här för dej.