Alla har en historia att berätta. Du är inte ensam, det finns alltid människor där du minst anar det, som går igenom svåra saker.

Jag deltar i en pärljunta/kurs med en underbar ledare, som har den där förmågan att verkligen se alla deltagare. Det gör att jag, och säkert de andra också, känner sig så välkommen.

Många av deltagarna har "juntat" i flera år och jag hör historier berättas, och slås återigen av vilken enorm kraft och styrka, det bor i en människa.

Jag beundrar henne som efter svåra operationer tagit sig till denna kurs, och försöker tända livsgnistan igen, eller hon som vakar med sitt barn, och samtidigt har så mycket annat omkring sig, eller kvinnan som talar om att just denna dag inte är den bästa.

Var hittar vi all urkraft ifrån? Vad är det som gör att vi tycker att livet är värt att kämpa för?

Alla dessa frågor som sällan får riktiga svar, men ett är säkert vi vill verkligen leva, men ibland kan det kännas så oerhört tungt, när livets kallaste höstvindar piskar ansiktet.

Vi är flockdjur vi människor, och det ska vi försöka dra nytta av. När jag ser mina medmänniskor, och hör deras historia, så växer även jag, när jag får ta del av deras berättelser och hör hur dom funnit kraft. Och jag hoppas att jag bidrar med nytt hopp, till alla som läser min blogg och hör min historia.

Vi ger och tar av varandras styka, vi låter alla ord tömma vår förtvivlan från djupet av hjärtat , och fyller på med förtröstan och förnyad kraft.

Min berättelse blir din och din vävs in i min, en ordväv som bildar en styrkematta att hämta kraft ur!