I vardagen lever vi våra liv. Utan vardagen vore vi rotlösa och sökande. Vi behöver den vanliga lunken för att må bra. Höjdpunkterna i livet drömmer vi om, och vi försöker ständigt hitta det där extra som gör att livet leker, om än en liten stund.

Men när du tittar i backspegeln, så har ditt gråa liv börjat skimra och få andra nyanser. Det där som är lite trist och så jordnära, växer i ditt metvetande med åren, och förvandlas till något att sakna och längta tillbaka till.

För visst är det underbart att kunna jogga en kilometer, att lyckas med lussekatter, att få den där varma kramen, att få uppskattning av familjen, att känna gemenskapen med arbetskompisarna, att bara vakna tidigt en ledig morgon och njuta av adventsljus som glittrar.

Den är så generös. vardagslunken, den bjuder på så mycket utan att kräva mer än du orkar ge tillbaka. Den står ut med disk som ligger framme, dammtussar som tuggar på mattfransarna, otvättade kläder som väntar på sin karuselltur i tvättmaskinen etc.

Den brusar inte upp, det sköter du och din partner om, den bara finns där och bjuder på det som du själv väljer att göra. Visa lite uppskattning! Dra in doften av din härliga lunk, det är faktiskt ditt liv här och nu! Njut av att du kan slänga dej i soffan, en vacker dag får du försiktigt slå dej ner.

Tanka, tanka livsenergi ur din vardag, var rädd om den och tänk på att det är du som formar den!

Den tonlösa rösten avslöjade den medvetna tyngden på dina stämband. Du ville inte mötas. Du ville inte förstå. Jag kände en våg av osäkerhet skölja över min kropp. Ändå sa du ingenting dumt, dina ord flög fram genom telefonen, träffade mitt öra, och jag tryckte luren ännu närmare. Som om jag på så sätt kunde trolla bort vad jag hörde. Jag ville tro att jag tolkade fel, att jag var överspänd. Min egen röst kändes forcerad och nervös. Jag pratade alldeles för fort om saker som ingenting betydde. Jag ville bara normalisera allting och inte låtsas om att något var fel.

Du har gjort så mycket för mej och jag borde bara känna och visa tacksamhet. Ändå, alla dessa år som jag fått lära mej att sätta gränser, att akta mej för de människor som tar energin ifrån mej, och nu du. Hur ska jag kunna avisa dej som gett mej så mycket? Vill jag ens det? Jag blir så rädd. Mina nyvunna kunskaper blir ifrågasatta. Av mej själv. Jag vet innerst inne att du hör till dom sista jag inte skulle göra allt för att försöka förstå. Men vis av tidigare erfarenheter så vet jag att ibland förmår du inte alls tycka om mej. Ibland söker du alla fel hos mej som du bara kan. Jag kan bara vänta och hoppas att du vid vårt nästa möte eller telefonsamtal är den personen som älskar mej.

Hela mitt liv har jag sökt dej. Du har aldrig funnits långt borta, kroppsligen, men min själ har längtat efter det där genuina mötet när bara kärlek finns. Och så har också skett när allting hos mej, med mej, varit i underläge. Då har du gett mej universum. Då har du laddat min självkänsla och fått mej att känna mej stolt över mej själv. Jag har fått växa som människa och inga hinder har känts för stora.

Nu vill jag inte längre vara beroende av dej för att växa. Jag vill bli stark av egen kraft. Jag vill läka mina egna sår och låsa min dörr till dess jag är stark nog att bemöta det oundvikliga. Om du behöver mej så vet du ju att jag finns här. Jag menar verkligen det, att jag finns här för dej. Men mina krafter räcker bara till om du kommer i kärlek. Vänd i dörren om du inte förmår tycka om mej. Jag vet att du har det svårt många gånger, och då förvränger du din bild av mej. Då ser du en lysande stjärna som är älskad och omhuldad. Då ser du inga skavanker och avundas.

Älskade du, din egen stjärna lyser som ingen annans. Du har alla förmågor inom räckhåll men du är förblindad och kan inte se. Jag har försökt att öppna dina ögon. Jag har försökt visa att det finns ingenting hos mej, eller med mej som är eller någonsin varit mera värd än din person. Men det är bara du som kan öppna dina ögon. Det är du som har nyckeln till vår vänskap, till vår framtida vänskap. Jag vill verkligen vara din vän. Men lek inte längre med mej. Gör mej inte osäker över vår vänskap.

Riktig vänskap är sann och ger trygghet. Riktig vänskap tillåter att du får vara den du är. Riktig vänskap finns både i motgång som i medgång.

Bli vän med dej själv först och bli min vän sedan, på riktigt.

Lyssna mormor, sa mitt barnbarn i telefonen, jag kan hoppa ljudlöst! Samma kväll läste jag en artikel om hur mycket tysnaden berättar, när man stannar upp och lyssnar. Så sant!

Du som studerat en Buddhafigur noggrant, vet att den har jättelånga öron. I Buddhismen, stod det i artikeln, är lyssnandets konst det viktigaste.

Hur ska nutidsmänniskan kunna ta till sig det, när den sociala kompetensen bara verkar innefatta, att orden och meningarna ska studsa som pingpingbollar mellan människorna. Den som pratar mest och högst är mest kompetent, eller!?

Vi skulle lika gärna kunna vara utan öron, för i mitt tycke verkar alla sitta och bara koncentrera sig på det de ska säga, och orkar inte alltid ens invänta, att den talande pratat till punkt.

Tysnaden skrämmer. Hu så hemskt, att sitta många i samma rum och ingen säger något!

Varför blir vi rädda och obekväma? Kan det vara så att tystnaden berättar saker som vi inte orkar höra? Eller om vi vänder på det, så går vi kanske miste om något värdefullt att ta till oss. Ur tysnaden föds de viktigaste orden fram, de ord som betyder något. De ord som vill berätta, förmedla och beröra.

Det är fantastiskt att verkligen, verkligen lyssna på någon. Och när en vän känner att du lyssnar, då öppnar hon/han sitt hjärta och du får höra de sanna orden. Du kommer att känna dej viktig, behövd och kroppen kommer att fyllas av värme och energi.

Men pingpingboll orden behövs också. Ibland vill vi bara kallprata och ingenting annat.

För mej är den viktigaste sociala kompetensen att kunna öppna yttre och inre dörrar, att förmedla värme och trygghet till varandra, att acceptera olikheter och att verkligen kunna lyssna!

Jag drömde en gång, när jag var mitt uppe i min utmattning om ett hus, där alla dörrar var vidöppna. Du är det huset, viskade någon till mej och en man klev in. Han räckte mej en stor nyckelklippa, men sa, innan du får den ska vi gå runt i dina rum.

Tyst följde jag efter honom. I ett av rummen satt min familj och mina närmaste, svartklädda och sörjande. De gråter för att du är död, sa mannen. Men jag är ju inte död, försökte jag protestera.

I ett annat rum var det iskallt. Dina känslor håller på att frysa ihjäl och din kropp är stel av kyla, mässade mannen. Varför, varför tar du inte hand om dej, fortsatte han frågande.

Så gick han igenom rum efter rum och sanningen om mej själv kastades rakt emot mej, sanningen om hur jag vanvårdat mej själv. Jag skämdes oerhört. Som en av de lyckliga som fått födas till denna jord, hade jag ändå inte varit nöjd. Jag hade kämpat för att bli ännu duktigare, ännu snällare, att anpassa mej till andra mer än till mej själv. Bara för att jag inte hade kraften, att ta den plats på jorden som var min. Min egen plats som födslorätten abonnerar.

När mannen visat mej runt i alla mina rum vände jag skamset blicken mot honom och lovade bot och bättring. Han smekte min kind och räckte mej nyckelknippan. Vårda den ömt, sa han, lås alla dörrar och släpp bara in dom som ger dej energi, och tänk bara på saker och händelser som ger dej positiva tankar. Jag ska finnas för dej i nio år, men sedan måste du lärt dej din läxa och klara dej själv.

Plötsligt försvann mannen och jag vaknade ur min dröm med blandade känslor och mycket att tänka på. Men den drömmen ruskade om mej ordentligt och blev början till ett nytt sätt att tänka för mej.

Jag började skydda mitt varumärke!

Gör det du också! Se på dej själv som den unika personen just du är. Ingen annan är exakt som du. Inte ens om du har en tvillingsyster/bror är hon/han exakt lik dej. Varför ska du då jobba så hårt på att vara en kopia av dej själv?

För det är just det du försöker när du inte blir vän med de egenskaper som är dina, med dom tankar och värderingar som du kan stå för, eller med det utseende som visar oss andra att "här kommer just du".

Det är när du tillåter oförsiktiga medmänniskor att rispa på ditt märke, som du börjar att blöda.Som hel och hållen bär du stolt upp din fana och känner urkraften och gensvaret från din egen kropp, både fysiskt och mentalt.

Om din dörr också förtsätter att stå vidöppen för ovälkomna gäster, kommer du förr eller senare att börja förblöda, Din kropp sjunker ihop av skamkänslor över dej själv, och försöker desperat efterlikna någon annan, någon bättre.

Men för dej finns ingen som ens kommer i närheten, av en sådan fullbordad människa som du är, just för dej. Det är helt lönlöst att försöka bli någon annan.

Du kan aldrig må bättre än i din egen kropp, när du vårdar den på alla sätt.

Min läxa blev tuff och svår och jag får fortfarande läsa på, men nu är jag inne på det nionde året, enligt min dröm, och ska snart stå på egna ben! Men jag känner att det kommer jag att klara, för poängen är just att använda sina egna ben, och inte stå på andras!

Vi för alla olika kamper i vår egen vardag, tom det lilla dagisbarnet har sin kamp, sina konflikter, sin utsatthet, utan föräldrarnas vakande ögon. Skolbarnen kämpar för betygen, för att få kompisar, att inte bli mobbade.Vi vuxna har ett arbetsliv med ett hårt tempo och krav på att göra karriär.

Du fixar oftast allt det där ganska bra, både du som är gammal och du som är ung. Men ibland blir det för mycket, du går in i väggen, blir arbetslös eller sjuk.

Ribban för hur mycket vi orkar uthärda, höjs nästan i samma takt, som livet skickar utmaningar att bemöta. Jag skriver "nästan" för den mentala biten halkar efter, för mej var det så iallafall, och du får kämpa för att orka ta till dej allting som händer.

Det är lättare att orka med sitt liv, med sin dag, när stormvindarna känns outhärdliga, om du kan förstå hur du fungerar. Vi botar först och kan bättre  förstå de fysiska bitarna, men om du precis har mött din första riktigt stora motgång, kan den mentala biten bli riktigt svår.

Men det är ok så. Orka bara vara i det och acceptera att det är tungt. Du får en mental träning, vare sig du ville det eller inte, och din lärare är livet självt.

Det är inte meningslöst att leva och sedan dö. Det är inte heller meningslöst att du levt även om du dör ung. Den tid vi alla har här på jorden är olika, men vi är alla en bit av det pussel som utgör hela universum, eller jorden, eller Sverige , eller den ort du bor i, men i din viktigaste pusseltavla är du en del av din familj, dina släktingar,dina vänner, dina arbetskompisar och andra närstående.

Du har aldrig levt förgäves, och det tror jag är det första du ska ta till dej, om du inte vet hur utgången blir i din sjukdom.Den tanken hjälper dej att avdramatisera döden. Eller om du "misslyckats" med jobb och studier, ingenting av det du gör är förgäves. Din del i pusslet kan gömma så många olika saker, och allt du gör och alla prövningar du får, lämnar olika avtryck.

Att vara mitt i kaoset när livet rasar är tufft. Men om du mår väldigt mentalt dåligt just nu, så kommer du inte att göra det hela tiden. Du kommer att märka att din pågående mentala träning gör nytta. Du får erfarenhet av hur det är att må dåligt, och plötsligt kommer det stunder när du lyckas må lite bättre en stund, genom att sysselsätta dej med något du brukade tycka om att göra.

När du kommit så långt då har du hittat vägen som leder till förnyad styrka. Du kommer att fortsätta gå vilse ibland, men du hittar alltid tillbaka.

Du är inte ensam. Vi är många som gått igenom svåra saker och det är så många som är mitt uppe i det nu.

Var rädd om dej!

 Hur känns det att plötsligt höra till dom som fått en allvarlig sjukdom? Hur känns det egentligen att inte veta om man ska leva eller dö? Vågar man egentligen känna efter?

En människa har förmågan att tro att hon ska leva för evigt, både i livet och efter livet. Vi vet att vi ska dö, men på vägen dit är vi odödliga. Du tror aldrig att just du ska drabbas av en livsfarlig sjukdom, trots att t ex var tredje person drabbas av cancer.

Att höra läkaren säga "du har en allvarlig sjukdom", är oerhört smärtsamt, men når inte djupet av ditt hjärta förrän långt senare. Jag tror att jag tog det till mej, efter det att alla behandlingar var över, med ett lyckat resultat.

Då släppte jag taget och lät all sorg svämma över, sorgen över det liv jag hade kunnat mista,och över alla de rädslor som cirkulerat runt i min kropp.

Vår överlevnadsinstinkt är så stark att den tar överhanden. Du inte bara vill kämpa du känner dej tvungen! Jag tror att den instinkten är "boven" till all ångest som kan drabba människan, oavsett vad vi får gå igenom.

Jag har sett på nära håll, hur en människas syn på livet förändras vid mycket hög ålder. Trots att livet känns kärt, förändras dessa känslor och tanken på döden känns plötsligt inte lika skrämmande. Kanske vår överlevnadsinstinkt fungerar så, att den hjälper oss att hålla oss vid liv, men mattas av med åren och hjälper oss att acceptera döden!?

Jag tyckte att tanken på döden var fruktansvärd, inte att vara död,men att inte få fortsätta vara tillsammans med mina nära och kära, att inte få vara där för min man, min dotter och att inte få följa mitt barnbarns uppväxt, att min mamma skulle behöva mista sin dotter, att inte finnas till som syster.

Dessa tankar gjorde så ont och slutade oftast i, som jag tyckte själv, okontrollerade gråtattacker.

För mej började år 2007 med ett av livets starkaste höjdpunkter, jag blev mormor, och det ökade på min överlevnadsinstinkt rejält, när jag vid årets slut fick det dramatiska beskedet om min sjukdom.

Denna dag, 15 nov, är det exakt tre år sedan jag låg på operationsbordet. Resan tillbaka till livet har varit turbulent.

Jag vill än en gång tacka min egen familj, syskon, släkt och vänner som fanns där och hörde av sig på olika sätt.

Min svägerska skickade mej en egenhändigt målad tavla, och skrev en text på baksidan, som värmde mej då och värmer mej än;

"Solen finns alltid där och sprider värme

 fast vi inte ser den.

 Du är min sol.

 Du värmer mitt hjärta, fast vi inte ses.

 Var stark. Bli bra.

 Tänker på dej.

 Massor av kramar.

 A"

Tack söta du!

Att hålla alla sina känslor i balans till varandra är det ultimata läget, när man bara känner harmoni. Jag ser på känslorna som mina redskap, lättillgänliga, utformade efter min hand, och vältrimmade, för att användas vid de rätta tillfällena.

Visst, det är skönt med harmoni i kroppen, men jag tror att bara harmoni utgör en risk, för att vi slutar bry oss i omvärlden. Jag vill fortsätta med att plocka fram min ilska, när jag läser om barn som far illa, misshandlade kvinnor, våldtäkter, miljöförstöring etc. 

Jag vill bli berörd och kunna gråta. Ja, dessa känslor som kan pendla mellan himmel och helvete, är komponenter utav den tänkande människan. Den människa som saknar något utav dessa känsloredskap, eller har någon utav känslorna ständigt förstorade mår inte bra.

Du kanske går omkring och känner dej stridslusten, och för en kamp mot något som liknar "David o Goliat"!. I din "strid" står du upp och kämpar för dina egna rättigheter och vill inte ge dej. Men ibland kan det vara läge att stanna upp och tänka "vad håller jag på med?"

Det är faktiskt så att du inte behöver vinna alla kamper. Du kan försöka tänka "vad vinner jag på en seger och vad förlorar jag?" Är din seger  ekonomisk, moralisk, hör den till självbevarelsedriften etc. Blir din förlust sämre hälsa, dålig ekonomi, att du blir tvungen att ändra dej!?

Är du medveten om varför du låter den envisa biten bli så uppförstorad, att den riskerar att sluka det liv, som du istället kunde njuta av i lugn och ro!? Bara för att få "rätt".

Jag tror att det finns tillfällen, när du ska besluta dej för att kora dej själv som vinnare när du backar, när du drar dej ur kamper som bara suger energi ifrån dej.

Att vinna den största segern kan vara just det, att du lägger din energi och din tid på människor och intressen, som balanserar dina känslor, och får dej att må bra.

Låt inte dom förstorade känslorna ta över!

Jag har ofta återkommit till det faktum att vi är flockdjur, och att vi behöver anpassa oss till flocken, för att bli accepterade.

Men vi är också i allra högsta grad tänkande varelser, och många av oss har lärt oss en bra balansgång, mellan att delta i flocken, och att gå efter eget hjärta och förstånd.

Jag har skrivit tidigare att bland det värsta jag vet, är att dra alla över en kam, jag vill själv bilda min uppfattning om varje människa. Det är lättare sagt än gjort, att förhålla sig till det, men jag försöker.Tidningar har ofta rubriker där ett helt folkslag blir dömd, eller en sekt där någon enskild person utmärkt sig, eller där vissa grupper anses vara tjuvaktiga, och det är så lätt att trilla dit och tro på allting som skrivs.

Det är ett ständigt arbete att tänka och agera i de banor, som är de rätta för dej eller mej.

"Alla andra gör det, då kan jag också..", är bland det vanligaste försvarstal jag hört från både barn och vuxna. Jag tänker istället, att jag låter mej själv vara det facit som jag avstämmer emot. Dvs, jag frågar mitt inre om det känns rätt och riktigt, om det stämmer mot mina värderingar, innan jag tar beslutet hur jag ska agera.

Varför ska du eller jag låta andras tankar och värderingar, bestämma våra viktiga beslut eller vårt förhållningssätt eller tankar om andra människor? Våga ge uttryck för det som är du, de är det enda sanna avtrycken du kan lämna efter dej.

Jag kan förstå om du själv inte är hel som människa, att du inte har egna fullgoda "verktyg" ännu, att jobba med. Men det är en riktigt bra början till att hela sig, att inför varje ställningstagande, först fråga sig själv om svaret. Du kommer att lära känna den viktigaste personen i ditt liv, dej själv, i en snabbare takt än på något annat sätt, tror jag.

Dessutom är ingen av oss fullkomliga, men jag tror att om alla vågade gå efter sitt hjärta, skulle despoterna inte få så mycket svängrum, som dom har i dag!

Lyssna på din insida och använd svaren utåt!