Idag är det exakt tre år sedan jag tog beslutet att besöka akuten, visserligen hade jag bokat in en tid på vårdcentralen, men det kändes som om jag inte längre hade tid att vänta.

Cancertumörerna växte som ogräs inom mej, och mina problem blev bara fler och fler. Jag visste att det bara var en tidsfråga, innan ambulansen skulle hämta mej, om jag inte gick självmant.

Jag packade en necessär, så säker var jag på att det var något allvarligt, och förberedde mej mentalt, så gott det gick.

Nu har det alltså gått tre år, och varje år känner jag av stressen och oron jag hade då, jag minns de sista veckorna med min växande mage som riktigt, riktigt jobbig. Jag glömmer aldrig kvällen, natten på akuten och nästa dag, när jag och min man fick det svåra beskedet.

Det kändes också riktigt tungt att veta, att han skulle behöva framföra det tunga beskedet till dottern med familj, min mamma, syskonen, och sina egna närstående.

"Tiden läker alla sår" stämmer ändå ganska bra. "Såret" svider mer denna tid, men läker snabbare för varje år som går. Tiden är både vår vän och samtidigt är den utmätt för oss alla. På gott och ont.

Det finns så otroligt många lidande människor där ute, och jag blev bara så lyckligt lottad, att min tid i lidandet ändå var en kort tid av mitt liv. Det jag känner idag, är bara en liten vindpust av kalla kårar från den tiden.