Hur känns det att plötsligt höra till dom som fått en allvarlig sjukdom? Hur känns det egentligen att inte veta om man ska leva eller dö? Vågar man egentligen känna efter?

En människa har förmågan att tro att hon ska leva för evigt, både i livet och efter livet. Vi vet att vi ska dö, men på vägen dit är vi odödliga. Du tror aldrig att just du ska drabbas av en livsfarlig sjukdom, trots att t ex var tredje person drabbas av cancer.

Att höra läkaren säga "du har en allvarlig sjukdom", är oerhört smärtsamt, men når inte djupet av ditt hjärta förrän långt senare. Jag tror att jag tog det till mej, efter det att alla behandlingar var över, med ett lyckat resultat.

Då släppte jag taget och lät all sorg svämma över, sorgen över det liv jag hade kunnat mista,och över alla de rädslor som cirkulerat runt i min kropp.

Vår överlevnadsinstinkt är så stark att den tar överhanden. Du inte bara vill kämpa du känner dej tvungen! Jag tror att den instinkten är "boven" till all ångest som kan drabba människan, oavsett vad vi får gå igenom.

Jag har sett på nära håll, hur en människas syn på livet förändras vid mycket hög ålder. Trots att livet känns kärt, förändras dessa känslor och tanken på döden känns plötsligt inte lika skrämmande. Kanske vår överlevnadsinstinkt fungerar så, att den hjälper oss att hålla oss vid liv, men mattas av med åren och hjälper oss att acceptera döden!?

Jag tyckte att tanken på döden var fruktansvärd, inte att vara död,men att inte få fortsätta vara tillsammans med mina nära och kära, att inte få vara där för min man, min dotter och att inte få följa mitt barnbarns uppväxt, att min mamma skulle behöva mista sin dotter, att inte finnas till som syster.

Dessa tankar gjorde så ont och slutade oftast i, som jag tyckte själv, okontrollerade gråtattacker.

För mej började år 2007 med ett av livets starkaste höjdpunkter, jag blev mormor, och det ökade på min överlevnadsinstinkt rejält, när jag vid årets slut fick det dramatiska beskedet om min sjukdom.

Denna dag, 15 nov, är det exakt tre år sedan jag låg på operationsbordet. Resan tillbaka till livet har varit turbulent.

Jag vill än en gång tacka min egen familj, syskon, släkt och vänner som fanns där och hörde av sig på olika sätt.

Min svägerska skickade mej en egenhändigt målad tavla, och skrev en text på baksidan, som värmde mej då och värmer mej än;

"Solen finns alltid där och sprider värme

 fast vi inte ser den.

 Du är min sol.

 Du värmer mitt hjärta, fast vi inte ses.

 Var stark. Bli bra.

 Tänker på dej.

 Massor av kramar.

 A"

Tack söta du!

 

vickan

22 november 2010 12:08

Jag har förlorat många nära och kära i mitt liv. Min pappa dog hastigt i nån konstig sjukdom som de knappt än idag vet vad det var. Han gick från kärnfrisk till död. ruggigt. Min arbetskamrat och vän dog i magcancer för 2 år sen och ungefär samtidigt gick min mans bror och körde ihjäl sig. ja livet är tufft ibland och man kan undra ibland vad livet har för mening men som sagt, man blir på något sätt stärkt av det som händer och det får en att tänka till lite om sitt eget liv och hur man lever det.

http://annehlie.bloggplatsen.se

ILOS

22 november 2010 14:48

Du har så rätt, man stannar upp och tänker till och lär sig förhoppningsvis att ta tillvara alla de bra stunderna livet erbjuder!
ILO

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är min hemsida uppstartad och jag kommer att ha mycket pyssel med att lägga in foton, bilder på mina tavlor och så blogga förståss!   Välkomna och besök mej på  www.livsandas.se ...

Jag kommer att fortsätta blogga, visa mina tavlor o bilder via min hemsida som snart är klar. Den kommer att få stor betydelse för mej i min vardag, då jag återigen fått släppa mina utåtriktade intressen pga infektionsrisken o orken. Min nya hems...

      Qiyoröyo gör jag varje morgon! Mycket bra för att hålla musklerna smidiga och värkfria, speciellt dessa tider när cellgifterna gör sina anfall i kroppen. Som Regina Lund sa så bra, de dödar inkräktare men även civilbefolkningen faller på ...

Den här gången känner jag mej förståss lite stukad, men mest har en ilska vuxit fram när det slutgiltiga beskedet kom, att det finns en tumördjävul i min kropp. Mina tankar går till alla barn som drabbas av denna hemska jävel, som vill invadera kropp...

Floder av tårar har under förra vintern bildat en hel sjö. Nu har mina steg tagit mej till en vägkorsning igen. En kort tid gick jag på den livsbejakande vägen. Sakta men säkert byggde jag upp eller återtog det som ger mitt liv glädje. Förutom familj...