Lyssna mormor, sa mitt barnbarn i telefonen, jag kan hoppa ljudlöst! Samma kväll läste jag en artikel om hur mycket tysnaden berättar, när man stannar upp och lyssnar. Så sant!

Du som studerat en Buddhafigur noggrant, vet att den har jättelånga öron. I Buddhismen, stod det i artikeln, är lyssnandets konst det viktigaste.

Hur ska nutidsmänniskan kunna ta till sig det, när den sociala kompetensen bara verkar innefatta, att orden och meningarna ska studsa som pingpingbollar mellan människorna. Den som pratar mest och högst är mest kompetent, eller!?

Vi skulle lika gärna kunna vara utan öron, för i mitt tycke verkar alla sitta och bara koncentrera sig på det de ska säga, och orkar inte alltid ens invänta, att den talande pratat till punkt.

Tysnaden skrämmer. Hu så hemskt, att sitta många i samma rum och ingen säger något!

Varför blir vi rädda och obekväma? Kan det vara så att tystnaden berättar saker som vi inte orkar höra? Eller om vi vänder på det, så går vi kanske miste om något värdefullt att ta till oss. Ur tysnaden föds de viktigaste orden fram, de ord som betyder något. De ord som vill berätta, förmedla och beröra.

Det är fantastiskt att verkligen, verkligen lyssna på någon. Och när en vän känner att du lyssnar, då öppnar hon/han sitt hjärta och du får höra de sanna orden. Du kommer att känna dej viktig, behövd och kroppen kommer att fyllas av värme och energi.

Men pingpingboll orden behövs också. Ibland vill vi bara kallprata och ingenting annat.

För mej är den viktigaste sociala kompetensen att kunna öppna yttre och inre dörrar, att förmedla värme och trygghet till varandra, att acceptera olikheter och att verkligen kunna lyssna!