Alla inlägg under november 2010

Av ILOS - 7 november 2010 08:50

Idag är det exakt tre år sedan jag tog beslutet att besöka akuten, visserligen hade jag bokat in en tid på vårdcentralen, men det kändes som om jag inte längre hade tid att vänta.


Cancertumörerna växte som ogräs inom mej, och mina problem blev bara fler och fler. Jag visste att det bara var en tidsfråga, innan ambulansen skulle hämta mej, om jag inte gick självmant.


Jag packade en necessär, så säker var jag på att det var något allvarligt, och förberedde mej mentalt, så gott det gick.


Nu har det alltså gått tre år, och varje år känner jag av stressen och oron jag hade då, jag minns de sista veckorna med min växande mage som riktigt, riktigt jobbig. Jag glömmer aldrig kvällen, natten på akuten och nästa dag, när jag och min man fick det svåra beskedet.


Det kändes också riktigt tungt att veta, att han skulle behöva framföra det tunga beskedet till dottern med familj, min mamma, syskonen, och sina egna närstående.


"Tiden läker alla sår" stämmer ändå ganska bra. "Såret" svider mer denna tid, men läker snabbare för varje år som går. Tiden är både vår vän och samtidigt är den utmätt för oss alla. På gott och ont.


Det finns så otroligt många lidande människor där ute, och jag blev bara så lyckligt lottad, att min tid i lidandet ändå var en kort tid av mitt liv. Det jag känner idag, är bara en liten vindpust av kalla kårar från den tiden.







Av ILOS - 6 november 2010 08:12

Vi människor har ett komplicerat förhållningssätt till varandra. Alla går vi med inärvda, förväntade och nyvärvade värderingar i bagaget. Det gör att vi ibland blir oerhört besvikna på någon nära vän eller närstående.


Tänk om vi kunde behålla det "blanka" sättet som barn har att se på varandra. De har förväntningar, men inte färdiga mallar på hur vi ska bete oss, och sätter inte därför våra åsikter eller tankar i "rätt" eller "fel" -facket.


För visst är det så, tack och lov, att kärleken övervinner allt! Vi kan faktiskt älska varandra över blockgränserna! Vi har förmågan att låta kärleken leva sitt eget liv, och acceptera, att min vän inte röstar på tex samma politiska parti som jag!


Min pappa och jag, och jag och mina bröder, hade ofta långa diskussioner om värderingar. Debatterna flödade livligt, och vi försökte omvända varandra utan att lyckas. Men vi behöll alltid vår kärlek och respekt för varandra!


Jag är så glad att jag vuxit upp i en familj där man verkligen fick ha olika åsikter, olika värderingar och tycka det man ville. Ingenting av detta påverkade föräldrarnas kärlek till oss.


Men alla har inte vuxit upp som jag, och kan därför känna sig skamliga om de innerst inne tycker något annat, än vad de fick lära sig under uppväxten. Och det är där, det komplicerade förhållandet till omvärlden förstärks! Om du är lärd att rätt och fel SKA vara på ett visst sätt, då får du väldigt svårt att acceptera vänner som tycker och tänker annorlunda.


Barnet som ännu inte har åsikter om något annat än det primära, kan snusa lyckligt i sin säng, och bara älska alla som ger kärlek!


Försök se på dina nära och kära med nya ögon, utan tankar om hur de borde eller inte borde vara. Det är inte lätt att vara människa, men vi måste låta kärleken övervinna och gro, och acceptera varandra för dom vi är!





Av ILOS - 4 november 2010 13:59

Jag har tillbringat kvalitetstid med mina brorsöner, tio och tolv år gamla. Vi har haft sedvanlig skattjakt, med banor som vi gör åt varandra. Vinsten är alltid gemensam för bröderna, och de får kämpa tillsammans för att nå målet.


Efter några dagar med barnen slås jag återigen av hur fantastiska barn är! De har varit lyhörda för varandra, för mej, och för min hund. Varje dag har de delat ut kramar, och visat på olika sätt, att de bryr sig om mej och inte minst om varandra.


Motsatsen till barn, pensionärerna, fick jag höra en historia om. Bl a verkar det som om en pensionär i en by, hemlighöll för alla eller vissa, att Kronprinsessan och Daniel skulle besöka deras by! Istället för att göra detta till en upplevelse för alla i byn, och låta alla deltaga i förberedelserna, så såg hon bara till sitt ego.Tänk, bara att få se Kronprinsparet, hade ju verkligen varit en händelse att se framemot, för alla äldre som sitter ensamma i sin stuga!


Vad är det som händer en människa från barnaåren till vuxen ålder!? Varför tappar vi, eller vissa sin empati, eller är det en oerhört dålig självkänsla som gör att en del agerar så egoistiskt!?


Hur ska vi människor kunna vandra genom livet, och behålla den ömsinta tanken om varandra och verkligen vilja varandra väl!? Ska det vara så svårt för vuxna att kompromissa, och demokratiskt betämma hur vi ska ha det t ex i en förening eller liknande. Varför poppar det alltid upp despoter av olika slag, och varför låter människor som vill bestämma tillsammans, en enda person ta kommandot!?


Det här demokratiska finns verkligen hos barnen. När vi spelade spel, jag och pojkarna, var de noga med att vi gjorde allting turvis, de tyckte om att vinna, men tyckte synd om den som förlorade.


Nu har barnen och jag kramat adjö till varandra, för denna gång. Men jag ser verkligen framemot nästa gång, och jag känner mej så värdefull, när dessa fantastiska pojkar fortfarande vill hälsa på hos sin faster!


Tack för att ni förgyllde några dagar för mej och välkomna åter!




Av ILOS - 2 november 2010 09:25

För människan är det ett trauma när olika funktioner i kroppen plötsligt inte fungerar som vanligt. Du kan drabbas av värk i nacken, ryggen, huvudet,må dåligt, ja  oavsett vilket ställe, eller vilket organ som drabbas, så kommer du att grubbla över detta.


När det händer något dramatiskt i ett land på jorden, långt borta från ditt eget land, så reflekterar du och tänker till, du tycker synd om de drabbade, men ganska snabbt går ditt liv vidare som om ingenting har hänt.


Din egen kropp, din egen värk, ditt dåliga mående, det är något som är stort för dej. Som tänkande varelser känner vi både skuld och skam, över att vi tycker synd om oss, eller ojar oss över en ond nacke. Det finns ju andra som har det sämre!


Ja, så är det ju. Det finns alltid andra som har det värre. Men det hjälper ju inte dej, speciellt inte i det första skedet, när du blir medveten om din skada eller när du mår lite halvdåligt.


Längre fram när du enl mindfulnessmetoden kunnat stanna upp, konstaterat hur du mår och känner, accepterat detta och gått vidare, då är det läge för dej att förstå att det finns även andra som är drabbade. Och då kan det, konstigt nog, trösta dej att veta, att du bara är en del av det mänskliga traumat, där vi drabbas av värk och sjukdomar.


Vi måste, till skillnad från katastrofer i världen, lära oss att leva och handskas med vår sjukdom, tillstånd, värk i vår egen vardag.


Mitt bästa knep är att göra roliga saker, tänka trevliga tankar och umgås med, eller ha kontakt med människor som tillför energi. Vilka dom är känner du snabbt när du blir medveten om detta.


Jag tänker så här; om 100% av dagen består av värk och elände och jag finner mej i det, då blir det så. Om jag 25 % av tiden skrattar i telefonen med någon glad kompis, då har jag bara 75 % elände kvar.  Så kan jag umgås med glada barn 25 %, och vips var det bara kvar 50 % av de gråa molnen. Jag kan pratfika med en väninna o ta bort ytterligare 25% och kanske zumba, "pärla", måla osv.


Så har jag jobbat mej ur mina sjukdomar. Värk och elände finns ju kvar, men då du inte ger dom utrymme att växa och frodas, så avtar dom väldigt fort i styrka i ditt medvetande. Och när du säger nej till dom, säger du ja till alla trevliga saker som kommer att ta överhanden, och bilda massor av må bra hormoner i kroppen.


Detta min vän tillför enormt mycket till den egna läkningsprocessen i kroppen. Men glöm inte, värken du känner har du all rätt att vara ledsen över, likaså över funktioner du tappat. Och gråt när du behöver det. Som jag tidigare skrivit; både tårar och skratt helar oss!
















Skapa flashcards