Jag är övertygad om att det bor mycket godhet i varje människa som inte föds med sjukdom eller blir behandlad så illa att godheten inte fått växa.

Godheten behöver få gro och slå ut sina givmilda förlåtande blad som ett skydd mot all den ondska som haglar över oss från media.

Tyvärr så fokuserar ju nyhetskanalerna nästan bara på de grymheter som begås av människor. Jag önskar att det goda skulle få mer plats. Du kan ju glömma bort att den faktiskt finns på riktigt.

Jultomten finns inte på riktigt men barnen som fortfarande tror på den är lyckliga i sin tro. Godheten däremot har vi nästan slutat att tro på, ändå finns den ju där bara vi väljer att se med goda ögon.

Du kan ju faktiskt välja att fokusera på allt vackert som så många människor gör för världen och för dej. I det lilla har du kanske en mor och far som varje år ordnar ett fint julbord till dej. Du har goda vänner som ställer upp för dej osv.

Där ute i världen finns dessa ljusmänniskor som viger sina liv åt att förbättra tillvaron för andra, kriga mot svält och sjukdomar. Här i Falun har vi en åttio årig kvinna som samlar in förnödenheter till ett barnhem i Lettland.

Listan med godhet är hur lång som helst, visst är väl det underbart! Låt inte mörkerkrafter förblinda ditt hjärta och tro att du måste vara tuff, kall och hård för att överleva i denna värld.

Tro mej att vara snäll och god är det yttersta tecknet för stor styrka!

Vad behöver du för att känna julefrid i ditt hjärta? Är det ett välstädat hus och hemlagade maträtter och helst hembakat bröd? Ska det var många sorters kaffebröd och sill och snaps och gravad lax som du själv har gjort? Behöver du ha massor av ljus där ute som blinkar och flämtar i kylan?

Tänk den tanken på allvar, vad behöver just du?!

 Jag vet vad som ger mej den bästa känslan i bröstet. Den julen som kunde blivit min sista, blev den julen när jag har haft mest julstämning och kärlek i mitt hjärta.Trots att just den helgen var otroligt tuff, jag hade fått cellgifter tre dagar före julhelgen, och jag var både yr, konstig, mådde illa, hade vacklande gång, och kände mej livrädd.

Men jag var omgiven av så mycket kärlek som jag aldrig trodde var möjligt. I mitt hem hade jag blommor i massor som doftade och uppmuntrade, jag gick omkring och läste kärleksfullt på de välkända namnen på avsändarna. Mina kära släktingar och vänner. Ni höll mej i handen.

Min man, dotter och min mamma hade hjälps åt och satt upp julgardiner, juldukar och mamma gjorde köttbullarna som alla i släkten längtar efter. Resten kan man faktiskt köpa färdigt, tom julskinkan kan du få färdigkokt. För mej kändes julstämningen som en varm röd kärlek och tacksamhet inombords, när jag tittade på mina kära och förundrades över vilken tur jag hade som fick så mycket.

Jag har en tradition som återkommer varje jul. Min ådra som kock blev sent utvecklad, men jag har alltid gjort själv en julefterrätt. Med båda spänning och fasa har familjen sett framemot efterrätten. Hur ska den smaka? Hinner den ens tina innan det är dax att lägga sig?

Även denna jul, när cancern hade knackat på dörren, gjorde jag efterrätten. Vinglande i köket med lite krafter lyckades jag ändå få ihop det jag hade tänkt och kände mej både modig och stark som förmådde trotsa Mr Cancer. Det var också julstämning för mej. Att jag kunde ändå.

Min man kämpade den julen för att göra sitt för att julen skulle bli som vanligt, trots att allting vänts upp och ner. Jag såg tröttheten i hans ögon, och det spred också en varm stämning inom mej, att han fortsatte kämpa och inte gav upp. Min dotter handlade julklappar och kom hem med dom och jag satt på golvet och slog in så mycket jag orkade. Det var så skönt att vara delaktig.

Mitt barnbarn var elva månader och hade precis lärt sig gå. Han såg att jag börjat använda en sjal på huvudet, mitt huvud hade fått kala fläckar, och då ville han också ha en sjal på sitt lilla huvud. Vilken gemenskap! Där satt vi på golvet med våra sjalar, hans liv hade precis börjat och mitt skulle kanske sluta snart.

Men jag var så lycklig för att han fanns, och bara jag tittade på hans tindrade vackra ögon, blev hjärtat fullt av kärlek och julstämning!

Min omtänksamme svärson som är läkare, kunde ge mej goda råd och jag kände mej trygg i att kunna ställa frågor till honom. Jag var så glad för att min dotter hade en egen familj. Någon som kunde stötta henne, precis som hon stöttade mej och min man.

Jag vet, jag är säker på vad som ger mej min julstämning. Det är kärleken vi har till varandra, det är viljan att kämpa tillsammans, att stötta varandra.

När du ger av din kärlek så skapar du stämningen, det är det viktigaste.  Utan kärlek finns ingen julstämning hur många julklappar du än köper, eller hur mycket mat du lagar, eller hur välstädat du än har.

Jag önskar er en God Helg!

Om du har en stol vars fjärde ben nästan är av, låter du då stolen stå kvar vid bordet och tänker, den får väl funka med tre ben?! Jag skulle inte tro det. Mest troligt lagar du din stol på det bästa tänkbara sättet, och tänker aldrig att du ska utröna om den funkar trots att den är till 25 % obrukbar.

Du utgår helt enkelt ifrån hur du på bästa sätt ska laga den. Och då pratar vi om en stol.

En livslevande människa med tankar och känslor behandlar vi inte så. När du blir så sjuk att du själv upplever att du inte kan jobba, fast du vill, är ändå alltid frågan hur mycket kan du jobba trots dina fel!

Kan vi inte vända på det där! Borde det inte vara humanare och även mer samhällsekonomiskt bättre,att lägga krutet på hur vi ska hjälpa den här människan på sina fötter igen, så hon slipper halta på ett ben.

Vänd på alla stenar och se den unika människan! Det är ett helvete att bli sjuk och hamna utanför sitt vanliga liv. Du som bestämmer på vilket sätt man ska behandla sjuka människor, ge dom en chans att bli friska, ge dej inte förrän den behövande människan fått all den hjälp som finns att få.

Sluta skicka människor hem med "bara" piller och sjukskrivning. Varje individ som blivit dålig ska ha en plan med sig, hon/han ska få en "arbetsplan" med sig hem med tex inbokade besök hos kurator, sjukgymnast, terapeut, saker hon/han själv kan göra hemma med målet att bli frisk.

När jag blev sjuk saknade jag kunskap på hur jag skulle bli frisk igen. Jag blev sjukskriven och hemskickad, men det tog två år innan jag fick en hjälp som verkligen gav mej en del av livet tillbaka.

Nu läggs all krut på de procent som utgör en ev arbetsförmåga. Männniskor haltar där ute och mår inte bra, de känner sig kränkta. Jag menar inte att arbetsförmågan inte ska kollas, men det ska vara den sista åtgärden. Först alla resurser för att stärka den som blivit sjuk, sedan ser vi hur långt vi når med mänskliga åtgärder.

Jag är säker på att fler får en ännu högre arbetsförmåga om vi hjälper dom , inte stjälper dom.

För visst sitter du också skönare på en stol  med fyra stadiga ben än en haltande på tre!

Hur en människa orkar bära alla vedermödor har jag lärt mej beror mycket på vilken inställning du har, hur mycket du vet om din sjukdom, eller att du vet att det är sjukdom bakom problemen man känner.

Det kan vara en nackdel att veta också, samtidigt så är just vetskapen en början till hur du ska förhålla dej till en ny fas i livet.

Samma morgon när jag fått mitt besked att jag mest troligt hade en livshotande sjukdom skulle jag träffa en specialist på sjukhuset, som senare kom att bli just min läkare, kom en sköterska fram till mej med en rullstol. Jag tittade frågande på den?

Du kan sitta här så ska jag köra dej till den nya läkaren, sa hon, han finns på ett annat plan. I hennes ögon var jag jättesjuk, kanske oförmögen att gå. Men jag visste att jag bara för en dag sedan satt på mitt jobb, trots de problem som hade börjat pocka på i kroppen, och faktiskt fixade att jobba. Mitt rum på jobbet var en trappa upp dessutom och jag hade inga problem med att gå.

Självklart går jag själv, svarade jag henne. Så länge mina ben bär mej så är jag lycklig. I mitt huvud kämpade jag med att tänka att jag har inte blivit sjukare för att jag vet om min sjukdom, nu har jag fått en plattform och ska göra det jag kan för att bli frisk.

Min tro har alltid varit att försöka röra på kroppen. Saker du inte använder rostar sönder och förfaller. Min filosofi är att kroppen också gör det om du inte använder den. Tack vare den inställningen började jag träna kroppen med små fotrörelser samma kväll efter operationen.

Jag missade en enda dag under min cancerbehandling att få komma ut. Det var en dag när benen faktiskt inte ville bära mej, och min själ drunknade i tårar.

En enda dag utan frisk luft. Nu strålar jag varje gång jag går ut och andas!

Efter dessa senaste tio åren när livet burdust kastade in mej i en "torktumlare", för att sedan slunga ut mej med darriga ben, spänningsfylld kropp och med gråt i själen,  har jag försökt hitta en lugn plattform att stå på. Jag tycker själv att jag har lyckats ganska bra. Jag känner att jag är både mer jordnära än någonsin, men också att jag har ännu fler kanaler öppnade mot världar eller tillstånd, som inte alla utav oss har utvecklat.

Men jag dras med biverkningar. Ett utav dom är min koncentration och uppmärksamhet. I alla år har jag slukat böcker, romaner, deckare, hälsoböcker, psykologiska böcker, vetenskapliga och precis allt som fångat mitt intresse. Det har varit underbart att försvinna in i drömmarnas värld, eller läsa om någon fantastisk upptäckt.

Jag har till 70 % mist allt detta, i allafall är det så just nu. Min koncentration har tagit stryk. Jag försöker läsa böcker med de lyckas inte fånga mej riktigt, dessutom har jag läst så många hälsoböcker att jag sällan hittar något jag inte känner till. Det är likadant med alla intressen jag har. Jag behöver ha många olika saker att göra, för jag klarar bara av att koncentrera mej upp till en timme, undantaget är körsången.

Men det här har gjort att jag upptäckt hur otroligt mycket den mänskliga gemenskapen betyder, hur den stärker och läker oss. Och den är gratis! Tillsammans med mitt barnbarn eller dotter har jag inga problem alls. Min kärlek till dom och den kärlek jag får av dom, alstrar så mycket goda hormoner att jag kan sitta i timmar och t ex bygga lego eller bara prata.

Samma sak händer när jag träffar en god vän, och vi pratar bort jobbiga saker som försöker bygga bo i hjärtat. Då försvinner tid och rum och det blir magiskt, och jag känner hur jag utan ansträngning kan lyssna, prata och bara vara en god vän i gemenskap över kaffekoppen.

Det är viktigt att göra saker som berikar oss men ingenting kan mäta sig med den livslevande mänskliga kontakten. Bry om varandra och låt det goda sakerna bygga kärlek i hjärtat!

En ung man har återigen tagit sitt eget liv, i syfte att få med sig andra människor som inte delar den tron som han har. Jag undrar ibland om det finns ett liv efter detta jordeliv, och om mördarens ande får möta andarna från de dödade.Hur skulle det mötet bli? Skulle han i sin tur bli andedödad av de förargade andarna som ännu hade velat vara kvar i livet!? Och var hamnar han då.

Den allvarliga frågan är hur en människa kan bli så indoktrinerad av någons påstådda sanningar att han/hon mördar för sin tro, och tom tar sitt eget liv. Det är bara att gå tillbaka till historien där kristna riddare, tog livet av så många människor bara för att de inte delade de kristna värderingarna. I Guds namn är tydligen allting tillåtet, och i Allahs namn.

Den stora skillnaden var att de kristna riddarna hade ett helt folk bakom sig som var stolta över de "bragder" de gjorde, men bakom det som hände nyligen finns inte ett helt folk. Det finns bara en liten minoritet och det väcker hopp. Vi är ju trots allt så många fler, ateister, muslimer, kristna, buddister, hinduister mm fl som inte vill påtvinga vår religon på andra människor.

Den lilla gruppen terrorister vill störa och förstöra de mänskliga relationerna. Låt nu det goda krafterna övervinna, och vänd er ilska mot dom de berör. Slå ihop er med alla folkslag som vill väl och fördöm detta! Låt inte den lilla minoriteten terrorister få som dom vill, nämligen blåsa upp hat mellan folkslag!

Så sant som sagt; våld föder våld!

Att känna att man har rätten på sin sida finns starkt hos de flesta av oss. Vi drar gärna saker till sin spets bara för att få rätt. Men är det alltid så klokt?

Vad har du för nytta t ex av att passera ett övergångsställe bara för att du har rätt att göra det, om du blir överkörd av en vårdslös bilist!? Visst, du har rätten på din sida, men till vilken nytta?

Ja, vårt innersta rättsystem är starkt, om vi inte blivit berövade tron på vårt egenvärde. Det kan faktiskt vara så starkt att det stjälper oss, får oss att försämra hälsan, få ovänner eller mista vänner.

Det är bra att stå upp för sig själv, det gör oss starka och trygga och vi växer som människor. Men det gäller att inte låta det gå för långt.

Precis som med allting annat är balansgången så viktig. Du kanske har ett arbete som urholkar din hälsa sakta men säkert, men av anledningar som handlar om att få rätt, vill du inte sluta. Vem är då vinnaren i slutändan? Du som fick rätt gentemot din arbetsgivare, men kanske sitter där som pensionär med en "blödande" kropp, eller arbetsgivaren som glömt dej för länge sedan och egentligen aldrig hade så stort fokus på dej.

När jag blev sjuk bestämde jag mej för att bara fokusera på min hälsa, och göra allting jag kunde för att bli frisk. Jag bestämde mej för att ägna noll tid till att gräma mej över den försämrade ekonomin som genast blev följden. Var sak har sin tid, tänkte jag, och utan hälsa har du ändå inget riktigt liv.

Ibland slår livet till och då får du prioritera om, att stånga sitt huvud blodigt för att få rätt, är inte alltid värt sitt pris. Ibland kan det vara bättre att bara konstatera att åsikterna om vad som hänt, vad som är rätt är olika.

Sluta föra ett krig där rättvisans spjutspets bara borrar sig djupare och djupare in i dej. Ryck ut spjutet, låt det blöda ett tag, slicka dina sår och öppna sedan nya dörrar mot ett liv som ger dej energi, hälsa och styrka.

Jag hörde i radion om arbetslösa som hamnar i fas 3, och det ger mej direkt associationer till bortsorterade människor med stämpeln mindre värda. Om jag förstått det rätt, ska de här människorna arbeta utan lön från arbetsgivaren, eller om vi vrider på det , så får arbetsgivare gratis arbetskraft.

Det är inget fel i att arbeta, tvärtom. De flesta av oss vill göra rätt för oss men vi vill också få lön för det vi gör. Jag trodde att vi i landet Sverige, för länge sedan lämnat det stadiet när vi hade slavarbete.

Visst, de här arbetslösa som hamnar i slutfasen får pengar, försörjningsstöd fd socialbidrag, eller aktivitetsstöd från Försäkringskassan som ger dom ung 5000-9000kr netto i månaden att leva på. Vilken lön ,va!

Ska du som medborgare i detta land verkligen behöva leva på socialbidrag, om du utför heltidsarbete och om du dessutom är så duktig, att du kan lära dej nya jobb hela tiden? Det är skrämmande och vem som helst kan hamna där, ingen sitter säkert mer.

Många av dom här arbetslösa har haft jobb med riktiga löner, de har varit duktiga, dugliga och stolta över att vara en kugge i samhället. Nu får de förnedra sig, bli straffade för att de inte lyckats hitta ett jobb.

 Vad tror ni händer med deras självförtroende, med självkänslan? Det kan vara så att vårdbehovet stiger för dessa människor. Det måste vara oerhört tungt att gå från ett välordnat liv där många haft samma jobb upp till 20 år, till denna oroliga värld där du ska kämpa för att klara din vardag.

Jag tycker att man ska jobba för att få lön, socialbidrag etc men det borde vara en självklarhet att en arbetsgivare fyller på till en heltidslön, för den som utför ett arbete till honom/henne, oavsett vad den personen gör. Det är det som gör skillnaden. Då kommer människorna att behålla sin självkänsla, slippa känna sig som en andra klassens gratisjobbare!

Arbete utan lön är inget annat än ett straffarbete, för de är väl ungefär samma bidrag våra fängelsekunder får, med eller utan utfört arbete!