I alla dina relationer eller kontakter med dina medmänniskor prövas du. Vid unga år är du ganska svart/ vit,  med bagage från barndomes dagar där föräldrarnas uppfostran har danat dej till den du är, eller försöker vara. Om föräldrarnas värderingar stämmer bra på den du innerst inne är, så är du förmodligen ganska trygg i dej själv, likaså om föräldrarna låtit just din personlighet varsamt växa fram.

 När den första kärleken tar dej med storm, känner du bara hur underbart det är att älska någon och att bli älskad tillbaka. Men då börjar de riktiga prövningarna!

Om dina försök som barn att hävda dej gentemot föräldrar och andra vuxna varit tuffa, så är det ändå ingenting mot att utsättas för de motstridiga känslor som uppstår, när man nästan hatar den man älskar.

Varför hatkänslor? Jag tror att det är besvikelsen över att inse att denna himlastormande kärlek inte var perfekt! Någonstans djupt inom oss har

vi alla den där drömmen, att tillsammans med den äkta kärleken alltid vara lyckliga.

Egenligen skulle det kunna vara så. Men det är vi själva som är hindret. Vi klistrar på vårt eget facit, på livets alla små som stora problem, och ser det som det enda rättesnöret. Allt annat tyckande är fel! Så där kan vi hålla på, både klistrar o limmar desperat "lagarna" på varandra och fattar inte varför relationen är så jobbig.

Varför inte lägga ner det projektet!? Varför inte bara acceptera olikheterna och börja se fördelarna med dom istället? Nyttja varandra väl, istället för att omvända varandra!

Det finns par som ser det som ett misslyckande att söka hjälp. Men jag ser det som att man vill vårda varandra, behålla kärleken levande, lägga ner stridyxan och kunna förstå varandra. Är inte det kärlek så säg!