Hur en människa orkar bära alla vedermödor har jag lärt mej beror mycket på vilken inställning du har, hur mycket du vet om din sjukdom, eller att du vet att det är sjukdom bakom problemen man känner.

Det kan vara en nackdel att veta också, samtidigt så är just vetskapen en början till hur du ska förhålla dej till en ny fas i livet.

Samma morgon när jag fått mitt besked att jag mest troligt hade en livshotande sjukdom skulle jag träffa en specialist på sjukhuset, som senare kom att bli just min läkare, kom en sköterska fram till mej med en rullstol. Jag tittade frågande på den?

Du kan sitta här så ska jag köra dej till den nya läkaren, sa hon, han finns på ett annat plan. I hennes ögon var jag jättesjuk, kanske oförmögen att gå. Men jag visste att jag bara för en dag sedan satt på mitt jobb, trots de problem som hade börjat pocka på i kroppen, och faktiskt fixade att jobba. Mitt rum på jobbet var en trappa upp dessutom och jag hade inga problem med att gå.

Självklart går jag själv, svarade jag henne. Så länge mina ben bär mej så är jag lycklig. I mitt huvud kämpade jag med att tänka att jag har inte blivit sjukare för att jag vet om min sjukdom, nu har jag fått en plattform och ska göra det jag kan för att bli frisk.

Min tro har alltid varit att försöka röra på kroppen. Saker du inte använder rostar sönder och förfaller. Min filosofi är att kroppen också gör det om du inte använder den. Tack vare den inställningen började jag träna kroppen med små fotrörelser samma kväll efter operationen.

Jag missade en enda dag under min cancerbehandling att få komma ut. Det var en dag när benen faktiskt inte ville bära mej, och min själ drunknade i tårar.

En enda dag utan frisk luft. Nu strålar jag varje gång jag går ut och andas!