En känsla av meningslöshet kan lätt infinna sig när livet bara går sin gilla gång, eller efteråt när du ridit ut livets storm, och vardagen återgått till en välkammad vågfrisyr.

Varför överlevde jag? Varför överlevde du? Jag vet ju att tack vare bra cancerforskning och med en kropp som klarade av cellgifterna, så lever jag idag. Men vad är meningen i att just jag hörde till procenten som överlevde? Det kanske inte ens finns någon speciell mening, det kanske bara var slumpen som gjorde att just jag hörde till dom som klarade sig.

Det känns stort att ha överlevt men jag får alltid bära med mej den ryggsäcken på gott och ont, vetskapen att det var så nära att jag dött, smärtan över allting min kropp fått utsätta sig för, men också skuldkänslor när jag inte varje dag bara är tacksam. Trots allt gott livet erbjuder idag så blev mitt liv totalt förändrat.

Jag kan sakna mitt gamla jag som ännu inte tagit till sig hur skört livet kan vara, som bara trodde att jag skulle leva utan sjukdomar. Vardagen då var enklare. Nu känner jag mer. Jag känner så starkt för alla jag hör som lider på olika sätt och jag känner mej frustrerad när det är så lite jag kan göra.

Det gäller att inte ge meningslösheten för stor plats. Jag vet att min dotter med sin cancerforskning är med och räddar liv, det om något är en stor anledning till att just jag finns till, så att även hon kom till denna världen.

Varje gång  mina ord träffar ert hjärta och jag får veta det, då blir jag riktigt glad. Då känner jag en viktig mening med mitt liv, att beröra, trösta och lindra smärta det brinner jag för.

Utan djup i tillvaron tror jag att du går under. Alla behöver verkligen känna att det finns en plats för dom. Jag är säker på att alla har sin plats men ibland tar det så lång tid att hitta den.

Jag ser min vågfrisyr, min lugna tillvaro, och tar ett stadigt tag i kalufsen och rufsar till. Livet blir inte bättre än man gör det, eller hur!?

Hur många människor har du träffat i ditt liv som verkligen ser dej? Du tror kanske att du inte kan besvara den frågan, men jag är övertygad om att du kan det.

Det där mötet när du känner dej som mest levande, mest avslappnad, mest harmonisk, när du kan sitta tyst i gemenskap eller prata på riktigt, när du känner att ingenting krävs av dej, det är dom mötena jag pratar om.

Din kropp känner det snabbare än du själv är medveten om, du kan tom känna lite lycka, så skönt är mötena där du blir sedd. Inte sedd för att du är vacker, rolig, är rik eller utmärker dej på något sätt, utan bara för att du är just du. Ingen annan kan ersätta dej vid mötet med den här personen.

Vilken härlig känsla, eller hur!? Att vara oersättbar för någon. Att tom vara det utan några speciella krav, att vara hjärtats nyckelperson, inte baserat på den kunskap du har, utan för den du är.

Det är så vackert, och det ger mej ett sådant hopp för vår mänsklighet, som blivit så hård och kall på många sätt, i både vår lilla vardagliga värld, och utanför där makthavare styr och ställer med vår jord, som om dom ägde den.

Ingen kan ju äga Moder Jord, vi har fått förmånen att bo här och borde verkligen kunna göra det bästa av det. Tyvärr verkar det som om de människor som tappat sin egen själ och visdom, styr det här klotet till fördärv.

Att ta till sig att både du och jag är besökare här på jorden tror jag är viktigt. Ingen vill väl ställa till oreda som inbjuden gäst till någon?! Då är vi varsamma och tacksamma för att vi blivit inbjudna, och bjuder gärna tillbaka.

Vad bjuder vi nästa generation på under sin vistelse här? Det är knappt jag törs tänka på det, såsom vi skövlat och vanhedrat våra vackra boning.

Men jag vägrar tappa tron. Jag är säker på att vi alla kan hjälpas åt och vända skutan Moder Jord mot rätt riktning igen. En bra början är att se varandra på nytt och på riktigt.

I alla dina relationer eller kontakter med dina medmänniskor prövas du. Vid unga år är du ganska svart/ vit,  med bagage från barndomes dagar där föräldrarnas uppfostran har danat dej till den du är, eller försöker vara. Om föräldrarnas värderingar stämmer bra på den du innerst inne är, så är du förmodligen ganska trygg i dej själv, likaså om föräldrarna låtit just din personlighet varsamt växa fram.

 När den första kärleken tar dej med storm, känner du bara hur underbart det är att älska någon och att bli älskad tillbaka. Men då börjar de riktiga prövningarna!

Om dina försök som barn att hävda dej gentemot föräldrar och andra vuxna varit tuffa, så är det ändå ingenting mot att utsättas för de motstridiga känslor som uppstår, när man nästan hatar den man älskar.

Varför hatkänslor? Jag tror att det är besvikelsen över att inse att denna himlastormande kärlek inte var perfekt! Någonstans djupt inom oss har

vi alla den där drömmen, att tillsammans med den äkta kärleken alltid vara lyckliga.

Egenligen skulle det kunna vara så. Men det är vi själva som är hindret. Vi klistrar på vårt eget facit, på livets alla små som stora problem, och ser det som det enda rättesnöret. Allt annat tyckande är fel! Så där kan vi hålla på, både klistrar o limmar desperat "lagarna" på varandra och fattar inte varför relationen är så jobbig.

Varför inte lägga ner det projektet!? Varför inte bara acceptera olikheterna och börja se fördelarna med dom istället? Nyttja varandra väl, istället för att omvända varandra!

Det finns par som ser det som ett misslyckande att söka hjälp. Men jag ser det som att man vill vårda varandra, behålla kärleken levande, lägga ner stridyxan och kunna förstå varandra. Är inte det kärlek så säg!

Mitt hjärta berörs oerhört mycket när jag får en kommentar/kontakt med någon som drabbats av cancer. Jag vet hur omvälvande tillvaron blir både för den drabbade och familjen. Ni ska veta att jag inte ryggar för någon fråga i det här ämnet.

Om jag bara kan bidra med det minsta lilla, som ett litet andningshål i den kaosartade tillvaron, som du befinner dej i, så gör jag det med ett varmt hjärta. Jag fick själv mycket hjälp av anhöriga för att klara min dag, men tror att det hade varit skönt att också ha kontakt med någon som exakt visste hur det kunde vara och kännas.

Så Anna och andra som drabbats, precis som jag för tre år sedan, var inte rädda för frågor till mej, jag besvarar dom så gott jag kan!

En varm kram till er!/ILO