Jag har lärt mej mycket de här senaste tio åren när jag svävat mellan att leva, överleva, nästan dö, och sedan jobbat mej tillbaka till ett liv som är värt att leva, inte bara överleva.

Jag har också mött många nedsättande attityder på min väg, både inom sjukvården och bland privatpersoner. Om du känner en människa som strör giftiga saker om din person, ifrågasätter om du är sjuk mm så blir din väg dubbelt så tung. Men jag har lärt mej att reflektera det en stund och sedan kasta bort "andras sopor".

Jag har haft turen att få mycket hjälp och stöttning av mina närmaste, familjen, släkten och de riktiga vännerna. Men bland vänner finns alltid någon som nästan är en vän, egentligen bara en bekant som älskar att hitta sina hackkycklingar. Och det svider när giftpilarna hugger, men jag plåstrar om mej själv och går vidare.

Vad jag absolut VET idag är att det finns ingen annan människa som kan veta hur någon mår, bara genom att titta hur hon/han ser ut, sysslar med eller beter sig. Om din personlighet är väldigt positiv så behåller du oftast det även som sjuk. Det innebär att du fortsätter leva istället för att stanna kvar i sängen. Du sminkar dej, gör dej iordning och försöker hitta sysslor som ska tillföra dej energi. I andras ogina ögon friskförklarar dom dej och ifrågasätter dej.

Vad andra inte vet är hur din agenda egentligen ser ut. Det mesta av det du (även jag) gör, handlar om att föröka hålla huvudet ovan vattenytan, hitta energi och försöka hålla borta den där hopplösa känslan av att livet tagit slut. Vi lever i nuet så gott det går, och har lärt oss att balansera upp dagen med någon aktivitet där du får träffa folk, och sedan ha den behövliga stillheten. En frid som du inte kan få om du aldrig kommer ut ur huset och träffar människor.

Jag vet verkligen idag vilka som är mina vänner, och jag har många varma kärleksfulla människor som tycker om mej. Som bonus har jag min nya vän, och vi har förmånen att bo nära och kunna träffas ofta, och den energi våra möten ger kan inte nedlåtande människor rå på. Det är fantastiskt att det kan vara så! Därför skulle jag aldrig låta de få felsökare jag träffat på få förstöra min dag alltför länge.

Du som kämpar med andras fördomar, sluta med det, låt inte dom hacka på dej, du vet själv hur du har det och behöver inte förklara dej för alla!

Jag vaknade imorse och var i det närmaste dödförklarad, illamående, trött och hängig, trots en hyfsad natts sömn. Cancer, utmattad, katastrof skriker min reptilhjärna, vars enda syfte i sin existens är att hålla mej vid liv, till varje pris. Och den har säkert räddat mitt liv, som drog undan benen på mej när jag helt nonchalerade kroppens signaler på att batterierna höll på att ta slut. Jag blev utbränd.Dessutom var jag så oförskämd, att när cancertumörerna gjorde sitt intåg, var jag både blind och döv för reptilhjärnans desperata försök, att få mej att förstå att nu var det allvar igen! Jag skyllde allting på min tidigare utmattning.

Det är svårt att balansera och förhålla sig till detta med kroppens signaler, speciellt efter svåra sjukdomar. Reptilhjärnan är ju på hugget nu och låter mej verkligen känna att jag lever, men också att jag kan dö när som helst av varenda liten krämpa!

Jag är så dödligt (ha, ha) less på att denna forntida hjärna, ska förstora mina symtom så  mycket, att jag av en liten förkylning bli uppmanad att göra värsta kontrollen av kroppen.

Nu rusar jag inte iväg till min läkare för att kontrollera att tumörer inte uppstått, jag tror inte att jag är helt kraftlös av en förkylning, men jag KÄNNER mej så. Det KÄNNS som om det är "thats it" för mej. I mitt tidigare liv där sjukdomar inte existerade, märkte jag knappt att jag var förkyld, hade huvudvärk eller ont i magen. Så befriande det var!

Ok, jag har gjort bort mej och inte tagit hand om mej som man ska, och får väl vara tacksam att reptilhjärnan finns. Men jag har så svårt att leva i symbios med den!

Men, tack o lov, har vår hjärna en modernare del som kan tänka klart. Därför ger jag inte efter för reptilhjärnan som vill bädda ner mej vid en feber på 37,2 grader etc Jag tänker logiskt och ska försöka lösa mina "problem" genom att överbevisa för reptilhjärnan att jag inte är dödligt sjuk.

Därför klev jag upp imorse och sa; vad härligt jag är rätt pigg idag och ska dammsuga lite grann, och dessutom är jag så sugen på att gå på zumba ikväll! Eftersom jag konstaterat att jag nog inte är så sjuk idag,och kunnat visa för min urgamla hjärna  min förmåga att orka med ett och annat, så kanske den lugnar ner sig.

Det här måste jag grunna mer på, balansen att lyssna på sin kropp men inte alltför mycket!

Jag tycker inte alls att det är konstigt att så många människor söker hjälp för att hitta sig själv. Det är ett under att vi överhuvudtaget överlever och inte drunknar i alla måsten som regnar över oss. Och då tänker jag inte på jobb, det är ju ett kapitel för sig. Jag tänker på hur vi "måste" se ut, hur vi "måste" klä oss, hur det helst ska se ut i vårt trendiga hem, vilken färg vi "måste" tycka om och vilken vi ska ogilla.

Idag har många hem den trendiga färgen svart och vitt. Nu är det den färglösa tiden som är inne. Tänker du någon gång på vem som tagit över  din hjärna och bestämt vilken färg du ska tycka om? Det är så många som äälllskkaaar den svarta färgen idag och säger att dom alltid gjort det. Svart var en modefärg även på sjuttiotalet. Men jag är säker på att det snart är den vita färgen och naturfärgerna som står högst i rang. Och du och jag kommer att ällskkaaa den färgen!

Ja, det är snart dax för de ljusare färgerna, och hur vet jag det? Jo, jag läste om kartellbildningar inom olika branscher som tex modé, porslin, heminredning, möbler etc etc som varje höst t ex "bestämmer" vilken färg vi antas tycka om till våren, och sedan satsar alla stort på det. Det är ju ett bekvämt sätt att tjäna pengar på. Vem vill eller törs gå med en färg som är ute, även om plagget bara har några månader på nacken. Nej, det är bara att shoppa loss och foga sig, eller?

Jag törs nästan inte tänka tanken hur det blir inom heminredningen, med alla som inrett med svart och vitt. Ganska dyrt att byta ut det!  Förr valdes alltid möbler och inredningen i en färg som man tyckte om, men också en färg som skulle hålla sig bra i flera år. Det var kanske tråkigt, men att "rätta mun efter matsäck" har ju den fördelen att du inte hamnar i en skuldfälla.

Så helt krasst, när vi shoppar kläder har det ingenting att gör med vad du och jag har för älsklingsfärg. Andra bestämmer det. Det är inte dina innersta val när du köper heminredning. Det har andra bestämt. Och så vidare.

Hur ska du då veta vilken färg du egentligen tycker om, hur du vill se ut, vem du vill vara när du blivit en produkt av någon annans hjärna? Att tänka själv och gå emot strömmen är inte lätt. Men klarar du det då kommer du att växa dej starkare än någonsin.

Finns det då en katt bland hermelinerna? Ja, absolut. Den där som du tycker är töntig eller bara otrendig, eller sådan som di Leva var redan i sin ungdom, det är människor som äger sin egen hjärna och som törs visa det. Några av dom kommer att bli din ledare i framtiden, kanske en av dom som ska bestämma hur du ska se ut. En erkänd ledare har ju "rätten" att se ut som han/hon vill,till skillnad från dej.

Hur kan vi då bli så styrda? Ja, det är återigen det här med flockbeteendet. Det är bara en ledare som sticker ut och vågar göra det. Vi vill vara omtyckta, känna oss trendiga, men det kan bli på bekostnad att vi tappar bort oss själva. Det är skrämmande och dyrt att leva, eller överleva idag.

 Att vara en röd zebra bland alla randiga kräver sin kvinna eller man!

Ett trist ord. Långsur. Jag ser framför mej hur du som är långsur släpar och drar på världens tyngsta bagage, som tenderar att växa med åren.

Hur kunde det bli så? Varför har du så svårt att hantera "oförrätter" från dina medmänniskor? Det kan t om vara så att den som gjort dej illa, inte ens är medveten om det och du blir "straffad" dubbla gånger. Först när du tar illa vid dej, och sedan när du tar beslutet att lägga saken i din "långsurepåse" betynger du dej själv under en lång, lång tid eller kanske för resten av ditt liv.

Jag skrev att "du tar beslutet" att lägga oförrätten i din påse, för så är det, du bestämmer själv om du ska släpa på detta onödiga bagage. Vad kan du göra istället?

Själv gör jag så att jag tänker till om det som någon gör eller säger, och är det en närstående eller vän, som jag vet tycker om mej, då kan jag säga att nu blev jag lite ledsen och så reder vi ut det hela. Därmed är den saken ur världen. Om det däremot är någon som jag vet eller tror att hon/han vill såra mej, så väljer jag att reflektera över det en stund, och sedan fråga den personen hur han/hon egentligen mår. Oftast mår de ju inte så bra, de som sprider små sår omkring sig.

Då kan jag kanske få en ny vän eller fortsätta ha en "ovän" som ändå mest troligt slutar kasta dynga på mej. Däremot låter jag aldrig små elakheter sätta bo hos mej och jag skulle never in my life släpa, dra och kånka på dom. Dom är helt enkelt inte värda att ödsla energi och tid på.

En återkommande envis elaking, får du kanske ryta till åt så han/hon förstår att du tänker inte vara någons privata skräppåse. Du får lära dej att hålla rent runt din egen omkrets.

Nej, kasta bort din långsurepåse och andas ut. Varför i hela fridens namn ska du bära på andras illaluktande sopor??!!

Det värsta jag visste under mina prövotider var, när ingenting jag testade hjälpte mej. Det kändes som om en enda stor återvändsgränd med en svart betongdörr hånlog mej rätt upp i ansiktet. Där stod jag med pannan mot "dörren" och kom ingenvart.

Men jag hade fel. Då varken kände eller såg jag de små, små läkande krafter som började spira inom mej. Tillbaka till den svarta dörren. En sanning är att varje gång en dörr stängs så öppnas en annan. Det gäller bara att vrida på sitt huvud och ta stegen in genom nästa dörr. Du kanske behöver gråta ett tag och slicka dina sår en stund, men res på dej sen och ta dej vidare.

Du ska resa dej till varje pris, själv eller söka och ta emot den hjälp som finns att få. Det finns helt underbara människor därute, både vänner och inom vården, som  vet vilka redskap du behöver för att resa på dej.

Det viktigaste, enligt min erfarenhet, är att alltid, som min pappa sa, gå två steg fram och vara beredd på ett steg bakåt. Så länge jag försökte vara koncentrerad, fokuserad på t ex att läsa om hur kroppen fungerar, om mat som läker, vilken motionsform som skulle passa och testa detta, så kände jag ändå framtidshopp. Du kan säkert hitta saker som passar dej att fokusera på. Det är mer själva görandet än vad du gör, som ger kroppen mer positiv energi och hjälper till med läkningen.

Du befriar helt enkelt kroppen en stund från alla negativa förgörande tankar som cirkulerar i ditt huvud, och jag är övertygad om att det är som att trycka på läkningsknappen!

För varje gång dessa underbara stunder kom, om än korta, när kroppen var harmonisk, så visste jag att läkningen hade börjat. Att hoppet är det sista som övergiver oss, är så sant som sagt. Det är inte lätt att kunna tro på en förbättring när dagarna och nätterna går i samma jobbiga tillstånd. Men även "räkna de lyckliga stunderna blott", är vist och sant.

Överlev de jobbiga timmarna men lev för de lyckliga stunderna!

Efter en svår stressutmattning i kroppen, kommer du för alltid att vara medveten om stresskänslor på ett annat sätt än tidigare. Till skillnad för innan, ger kroppen dej starka reaktioner på att allt inte är som det ska. Handbromsen dras på och du blir tvingad att känna alla obehagliga pockande spänningar i kroppen.

Den första tanken, när så sker, kan bli nästan panikkänslor som förstärker den stressreaktionen. Ska jag bli utbränd igen? Hur länge ska det här pågå? Vad ska jag göra?

Men du är defenitivt inte på väg att hamna i den mörka utmattningen igen. Inte än. Du får bara en indikation som får dej att reagera, ungefär som en lysknapp i bilen som tänds på innan t ex oljan är helt slut.

Bilen brukar du ju åtgärda genast, eller ställa in den i garaget och ta bussen istället. Så ska du göra med dej själv också, kanske inte ställa dej i garaget men hitta  dina "lugna ner dej" verktyg, som du lärde dej för att ta dej ut ur din utmattning.

Jag känner av dessa överreaktioner och tycker att dom är obehagliga, men samtidigt är jag tacksam för att kroppen är så fantastisk, att den kan visa mej vad jag behöver och när jag gått för långt.

Innan den riktiga utmattningen kommer är det tyvärr så att vi gör tvärtom. Vi lastar på oss mer och mer saker att göra, kanske för att inte känna dessa vinkar kroppen försöker ge, eftersom dom är så obehagliga. Vi vill springa ifrån dom, och lösningen på det är hela tiden att jobba ännu mer och fortare. Tiden blir en faktor som ska nyttjas till minsta sekund. Ve o fasa om du inte jobbar hela tiden!

Bemöt din stress i kroppen. Sätt dej ner, eller ligg ner och känn efter hur den känns. Säg till dej själv att din kropp är ok ändå, och att du accepterar att det är som det är just nu. Gör sedan saker som brukar få dej att gå ner i varv men gör allting så långsamt du kan. Qi Gong är ett utmärkt sätt att stilla sig. Jag har provat det och gör det än, och nästa vecka ska jag testa yoga.

Var så lugn du kan i din tanke. lita på din kropp och våga tro på att det lugnar sig och du blir balanserad och stark igen!

Att vara medlare är ett fantastiskt jobb när du lyckas hitta lösningar som förenar två motparter. Vissa människor verkar vara speciellt begåvade med talanger, som inger förtroende hos alla parter, och därmed haren god chans att kunna ena motstridiga viljor.

Så långt allt väl. Men vad händer när du hela tiden agerar som en privat medlare? Du kanske inte är medveten om det, trots att du hela tiden är involverad i familjens, släktingars och vänners bryderier.

Är du den som din familj ringer i första hand när något händer? Är du den som hela tiden lugnar upproriska känslor mellan någon av dina föräldrar och andra syskon? Är du den som aldrig är i någon längre konflikt med någon av familjemedlemmarna eller vännerna?

Hur känns det för dej? Har du tänkt på att du är som en ventil eller sil, som ska värma och skala bort pratet som de "stridande" för med varandra via dej? Du rensar bort det värsta och försöker linda in i bomull det som sägs.

Du har helt enkelt blivit utsedd, eller utsett dej själv till familjens språkrör! Tänk vad mycket ord som ska passera via dej, och så mycket av din tid som går åt till att leva relationerna åt de andra.

Vad händer om du lägger av? Tänk om du nästa gång slår lock för dina öron. vägrar att ta emot det som inte är riktat mot dej, och hänvisar den som ringer till att prata direkt med den det berör.

Jag tror att deras kanal, deras relation till att börja med tystnar. Men om dom har ett intresse för varandra, så kommer dom att återuppta kontakten. Men då gör dom det av egen fri vilja, och intresset från bådas sidor kommer att vara större att hitta en lösning och enas.Om det är så att deras relation, vilket jag inte tror, bryts för evigt, då är det faktiskt deras problem, inte ditt.

Din fina vilja att hålla familjen enad, att förmedla endast passande ord att sila bort det värsta, får i längden motsatt verkan. Alla förlorar på det. Du kan inte i fred njuta av dina relationer som du byggt upp, du får hela tiden höra negativa ord i ditt öra om dom du älskar. Och de "krigande" fortsätter bekvämt att ha sina dispyter via dej, och får ingen chans att reparera sin relation på riktigt.

Vägra vara språkrör åt någon annan än dej själv och dina barn, när de är små!

För exakt ett år sedan började jag blogga. Jag hade tappat förmågan att skriva efter alla tumultartade händelser. I hela mitt liv har jag skrivit dikter och kunnat på så sätt uttrycka mina känslor både inför jobbiga händelser som lyckliga.

Men nu kändes det plötsligt alldeles blankt och tomt inne i mitt huvud, Jag kunde inte uttrycka mej, jag fick inte ur mej ett enda ord för att formulera mina känslor.

För mej var det närmast panikkänslor att inte kunna skriva. Men då, under en promenad, poppade ordet blogg upp. Tänk att bara få skriva rätt ut, kravlöst inte bry sig hur det blir, inte krampaktigt försöka skriva vackert eller inte ens grammatiskt rätt. Bara skriva av sig skiten!

Det började trevande, men jag lät det som ville komma ut bara komma, kort eller långt, sorgligt eller glatt, tänkvärt eller platt.

Idag, ett år senare, gör jag likadant. Om jag har ord som vill komma ut så skriver jag, utan att reflektera eller lägga värdering i hur det blir. Varje gång någonting trycker på inom mej, är det med spänning jag sätter mej framför datorn och låter orden komma.

Ibland känns det som om jag har en spökskrivare inom mej....