Jag fick ett telefonsamtal att mamma blivit allvarligt sjuk. Att hon varit lite tröttare än vanligt sista tiden, det visste jag. Ända sedan pappa gick bort har jag ringt till henne nästan varje dag och hade ganska bra koll på henne, tyckte jag.

Men det kom så oväntat. Mamma kunde plötsligt dö och vara borta för alltid. Till att börja med var jag relativt lugn, men efter någon timme kom chocken. Jag blev fullständigt överrumplad av den känslostorm som drabbade mej! Det kändes tungt i bröstet, jag fick frossa och började till slut gråta.

Jag var inte beredd att handskas med denna tornado av känslor i kroppen. Precis som mamma är jag ändå ganska realistisk av mej, och vet ju att vi alla har vår tid på jorden, och att i denna höga ålder som hon har är det naturligt att lämna jordelivet.

Pga olika omständigheter kanske vi varit dåliga på att vissa känslor för varandra, och jag var ju alltid pappas flicka. Jag hade ingen aning om hur mycket min egen mamma egentligen betyder för mej, och hur underbart det varit de sista åren när hon kallat mej vid kärleksfulla ord som "min älskade dotter".

Jag ringde till intensiven och "tvingade" dem att föra en telefon till mammas öron så jag fick säga hur mycket vi alla, hennes familj, älskade henne. En mycket trött röst nådde mina öron, och jag förstod verkligen hur allvarligt det var.

Mamma är en kämpe utan dess like och efter fem dagar blev hon utskriven igen. Innan dess for jag och min dotter, som bor 125 mil ifrån henne, och hälsade på. Det kändes underbart befriande att se med egna ögon att hon levde, att se hennes blåblå ögon glittra, och glädjen i dom när vi kom!

Dotterna kammade hennes långa hår och gjorde henne fin, vi skrattade tillsammans och hade en fin stund, tills mamma skickade iväg oss, för hon ville motionera i egen takt i korridoren.

 Jag vet, ingen av oss lever för alltid, men jag är tacksam för varje dag, som jag får bonustid med mamma och ringa våra dagliga samtal.  Jag är så tacksam för att du finns kvar, min älskade mamma!

Njuter du av livet? Känner du lycka av att finnas till och en tillfredställelse i kroppen av att vakna till en ny härlig dag?

Eller har livet sprungit ifrån dej? Har alla icke självvalda måsten omringat dej, sugit musten ur dej och tagit ifrån dej din livsglädje?

Då är det nog hög tid att stanna upp, tvärbromsa och ta dej tid att tänka och känna efter. Ditt liv är här och nu, iallafall i detta jordeliv. Vad kan just du göra för att få tillbaka den där känslan du hade som barn när du bara fick finnas till och njuta!?

Hur kunde det bli så här? Det började ju så bra, vuxenlivet, och plötsligt hade allting gått för långt. Känner du så att alla aktiviteter förutom jobbet håller på att kväva dej? Vem håller i din ratt? Är du påverkad av en ev partners höga tempo eller behov att alltid vara i rörelse? Skjussar du dina barn hit och dit och har ingen tid för dej själv?

Och hela tiden det där dåliga samvetet att du borde träna mer, för hälsans skull.

Mitt råd är att du skalar av så mycket du kan av alla, både tråkiga och roliga, aktiviteter. Det går ju faktiskt att göra roliga saker i tur och ordning, inte hålla på med så mycket samtidigt. Ersätt den hårda träningen med en stillsam yoga eller Qi  Gong, parkera bilen en bit ifrån jobbet och gå sakta de sista tjugo minuterna till din arbetsplats. Andas lugnt under tiden och var bara dej själv i nuet.

Tids nog är du och din kropp i form att träna hårdare, men det viktigaste just nu är att du går ner i varv, om du känner att allt står dej upp över huvudet.

Låt inte livet springa omkull dej, förbi dej, stanna upp istället och glöm inte att det faktiskt är du som bär ansvaret över ditt liv!