Alla inlägg under februari 2011

Av ILOS - 28 februari 2011 10:10

Då är den här igen, dagen Domedag när jag ska få besked om jag fortfarande är cancerfri. Känner jag oro i kroppen? Nej, inte än, men ca en timme före blir pulsen något högre, kinderna lite rödare, och jag kommer att känna mitt hjärta banka.


Jag är glad för att kinderna får färg, den här årstiden är jag blek och extra blek nu pga av en pågående förkylning. Så mycket jag kan, förbättrar jag mitt utseende inför besöket. Jag vet att läkaren har provsvaren och med en undersökning får han konkreta svar, cancer eller inte. Men trots det vill jag se så frisk ut som möjligt, som om jag kunde lura ev negativa provsvar.


Jag är inne på min andra förkylning i år, precis som så många andra, och det har tagit kraft ifrån mej, och ökar förstås på sjukdomskänsla i kroppen, och triggar igång mina överhettade larmsignaler. Men några dagar mellan förkylningarna har jag zumbat, gjort en kortresa, och kände att jag återhämtade mej.


En människa får utstå mycket som gnager bitar ur den urkraft man har. Min mamma mår inte helt bra, och det är något som gnager i mej. Jag undrar hur hon har det, hur hon orkar, vad hon tänker?!


Tack vare allting jag lärt mej de här åren, att kunna hantera oro i samband med att  kroppen  blev utbränd, fick cancer, en pappa som blev sjuk och dog, så vet jag hur viktigt det är att hitta sätt att få känna frid och lite glädje, trots oron över min mamma, eller andra saker som händer.


Snart kommer min man och hämtar mej inför läkarbesöket. Jag skulle kunna åka ensam, men han vill vara med, och jag är tacksam över det.


Tillsammans är man alltid starkare.





ANNONS
Av ILOS - 28 februari 2011 08:15

Jag har varit inne på det tidigare, hur vi tappar bort känslan för vad vi själva egentligen tycker, med alla trender som "ska" följas till höger och vänster. Men handen  på hjärtat, ska vi låta bli att använda t ex favoritfärgen blå om trenden säger rött eller tvärtom?!


Ju mer "pålägg" av modeskapares tyckanden desto mindre vet du om vad du tycker. Det kanske inte är så farligt när det gäller färger men t ex när det gäller mat, kan det rent av vara farligt. Rädslan har lagt sig som ett täcke över oss, rädslan för maten vi äter. Ingen av oss känner sig längre hundraprocent säker på, att vi äter det som är bra för kroppen.


Du och jag kan inte längre lyssna på vad kroppen talar om för oss, eller jag skulle vilja påstå att vi inte vågar lyssna och lita på den mer. Precis som med färger och mode lyssnar vi till andra, till de som vill ha en marknad att sälja sina produkter på. Vi känner oss helrätta med den färg, med de kläder som är inne och det ger oss en viss tillfredställelse. Du vill ju passa in i flocken, inte vara utstött.


Det tragiska är när det gäller vår föda. Jag önskar själv att jag för några minuter skulle få känna hur det var, när jag rent instinktivt visste vad som var rätt eller fel att äta. För den kunskapen har vi haft, oc h någonstans inom mej tror jag att den finns kvar.


Det kanske är så att kroppen skickar ut må bra hormoner när den får det den behöver!? Det kanske är så att den sköna känslan fortsätter i kroppen, några timmar efter en måltid, när du gett kroppen det den vill ha!? Skillnaden är alla måltider, som jag tror alla varit med om, där vi känner oss dästa, övermätta, får sura uppstötningar och mår lite illa!


Kanske vi helt enkelt måsta bli mer lyhörda för våra egna behov!? Du kanske behöver mer kolhydrater, jag lite mindre, du kanske behöver mindre fett och jag lite mer!?


Det kanske är så enkelt att ingen av oss behöver vara superexperter för att veta vad vi ska äta. Du är helt enkelt den enda experten på dej själv. Din kropp ger dej svaret genast eller inom några timmar, tror jag, bara du lyssnar och registrerar.


Jag tror vi måste börja ta steget mot att lita på oss själva igen. Både du och jag vet ju hur oeniga alla experter är, och det kan ju betyda att vägen till att må så bra som möjligt kan vara lite olika för oss alla!


Själv ska jag jobba med att ta bort alla "pålägg" som skapats av andra och tynger mina axlar i onödan!


Ett grattis till dej som överlevt alla trender inom alla områden utan att tappa bort vad du tycker om eller vad din kropp vill ha!



ANNONS
Av ILOS - 26 februari 2011 17:49

Var och en skapar sina egna relationer, enligt min åsikt. Du kan inte påtvinga dina barn att göra dina släktingar, eller deras mor- o farfäder belåtna. Det är upp till varje vuxen människa att själv skapa en relation med sitt barn, barnbarn eller annan släkting eller vän, som de vill behålla en levande kontakt med.


Vi har alla relationer som kan gnissla, men det är viktigt att hålla isär vad som är min relation eller din relation. Vi får inte låta vår gemensamma relation som fungerar väl, att bli förstörd för att det finns en tredje person som du kanske inte kommer så bra överens med, men som jag har ett bra förhållande med.


Då uppstår vendetta, om än i en mildare form än maffians. Du kan inte föra andras "krig", och jag tycker att varje människa är värd att få behålla en relation, som hon/han verkligen vårdat. Du kan inte "göra "slut" med någon som är en riktig vän för dej, bara för att hon/han inte kommer överens med en annan gemensam vän.


Känn dej inte skyldig för att du tycker om någon som aldrig visat dej annat än vänskap coh kärlek. Försök förstå att ingen av oss är perfekta, varken du eller jag, det kommer alltid att finnas någon i din omgivning som inte tycker om dej, det är därför viktigt att behålla och ta väl hand om dom vänner man har.


Har du en vän som vill att du ska föra hans/hennes krig , då är det ingen riktig vän. Då är det bara egosism.


Bli inte ett slagträ mellan två vänner! Gå din egen väg!

Av ILOS - 23 februari 2011 21:33

Jag har läst två intressanta böcker de senaste två veckorna, böcker som fick min vidbrända koncentrationsförmåga att fungera riktigt bra. Den första handlade om tolkningar av mayakalendern och den andra om kolhydrater.


Två vitt skilda begrepp, eller kanske inte! Enligt författaren av mayakalendern är vi inne i ett skeende där alla dominanser faller, där den vänstra hjärnhalvans dominans under så lång tid, nu får ge vika. Vad händer i världen just nu, det vet vi ju alla. Jag får lite rysningar i kroppen, mayakalenderna är trots allt nedtecknad för så otroligt länge sedan.


Jämlikhet ska råda mellan människor oavsett kön eller ställning, materiella värden får ge vika när den högra hjärnhalvan tar sin rättmätiga plats. Nu är det tid för samarbete! Allt enligt tolkningar ur kalendern!


Kan kolhydrater också ha med dominans att göra? Det slog mej att det faktiskt berodde på (enl författaren till "Matrevulotionen") en enda forskare att vi blev vettskrämda för att äta fett! Denne forskare som på alltför små forskningsunderlag ,och för lite kunskap slog på stora trumman och bara bestämde att fett var farligt! Snacka om att dominera en hel värld som bara bugade och bockade ,och ställde sig i led och började fylla sina kroppar med kolhydrater!


Men mayakalendern spådde anddra tider och idag har även matrevulotionen börjat. Jag kan förstå och ta till mej vad som står i boken "Matrevulotionen"  och i mitt hjärta, med min kropp så tror jag på den boken. Hela min intution säger att det är korrekt, men jag är absolut ingen fackman, och tycker att alla människor ska bilda sig en egen uppfattning om detta. Det är trots allt upp till var och en att ansvara för sin kropp.


Men jag blir både arg och ledsen när jag förstår vad för mycket kolhydrater gör/gjort för vår hälsa! Mest tänker jag på alla med diabetes. Alla sjukdomar som fått frodas och ge mänskligt lidande bara för att en enda forskare dominerade! Och alla som försökte föra fram andra åsikter blev nedtystade, då precis som nu!


Att "tappa ansiktet" är inte lätt för en yrkesman som studerat och trott på något i alla år, t om jag tycker det känns jättekonstigt att svänga om, och börja tro på naturligt fett som något hälsobringande för min kropp!


Men som sagt, dominanser ska falla och det gäller tydligen även vår kost! Den stora massan av människor, som du och jag, som börjar tänka själv, vill verkligen inte förstöra våra kroppar genom att äta fel, eller äta gifter!



Av ILOS - 18 februari 2011 11:03

Den lilla babyn föds till världen, och precis som du ska hon/han göra samma resa efter livets väg. Inte helt samma upplevelser men ändå liknande på många sätt. Babyn föds med vidöppna sinnen och känslor som kompenserar synen som inte är så bra i början. Det lilla livet är mindful på alla sätt och vet inte om något annat än hungerkänslorna, behovet av värme och kärlek. Utöver det så är det bara i nuet.


Sakta förändras detta, pojken/flickan blir medveten om sitt jag, hur ser jag ut, vad vill jag, det vet vem som är deras nära och kära. Barnet har börjat sin resa inifrån och söker sig utåt.


Tonåringen ser sitt yttre som aldrig förr, speglar sig massor av gånger och trots ett ganska komplicerat inre liv, så är det det yttre som får fokus. Utseende, trender, kompisar. Alla vill höra till innefolket. Den unga människan, som inte drabbats av sjukdom, sprudlar av energi och liv och lust. Här finns inte tid att tänka inåt, ytan är viktigast, att vara som man "ska" se ut.


Och så får det vara. Livet ska levas när lusten finns. Att sitta hemma och grubbla över inre saker finns det ingen anledning till att göra. Det finns ju många unga som mår dåligt, och det är viktigt att söka hjälp. För det finns hjälp att få!


Men för de flesta är det som om det unga vackra ansiktet ,inte tillåter det inre tänkandet alltför mycket. Du är bara lycklig över att vara ung och vacker. Och visst är det härligt! Bejaka det och känn dej lycklig!


Allting är ju föränderligt och någongång efter femtio fyllda ,börjar något att hända med utseendet. De "äldre" dragen kommer över dej och ingen betvivlar längre att du hör till 50 plussarna, eller jag föredrar att säga femtio pussar!


Men då är tiden inne för de inre tankarna att växa fram. Kriser kan avlösa varandra och du ska mogna ut som människa. Våga leva ut dessa kriser och känslor så kommer din ålderdom att bli behaglig!


Det är ju trots allt lite skönt att släppa tankarna på utseendet, att slippa visslingar och kommentarer, att försvinna in i anonymiteten. Att kanske, ve och fasa, t om sluta sminka sig!


Livet slutar ha bråttomt på samma sätt, och du odlar tankarna och summerar vad som hänt i ditt liv. Det inte lika viktigt längre att bygga och bygga om sitt hus, då tiden som finns kvar känns mer angelägen att odla intressen och träffa sina vänner. Du börjar priotera det absolut viktigaste sakerna i ditt liv!


De allra sista ljuva åren finns mycket av dina tankar i det som varit. Du går tillbaka till att vara mindful. här och nu, som det lilla barnet. Det finns inget ytligt längre som har någon som helst betydelse, bara kärleken till dina närmaste, att dom ska ha det bra är viktigt.


 Du kan inte alls förstå, varför dom är så uppslukade av all stress, när livet faktiskt är till för att njutas av. Du sitter inne med visdomen om livet, men den läxan måste alla lära sig själv på livets väg.


De allra sista året har du kanske tappat många funktioner och du är både beredd och känner en längtan till att få komma till ro.Du har jobbat dej genom livet inifrån och ut och tillbaka in till livets vagga.

Av ILOS - 17 februari 2011 10:41

Gemensamt för många arbetande småbarnsföräldrar är stressen som tär i kroppen, speciellt på mornarna och kvällarna. Att föra och hämta sina barn från dagis utan att uppleva en känsla av att inte räcka till, den finns nog inte.


Mornarna kan bli en stund när kaos råder. Och det finns inga patentlösningar för att lösa detta. Men det finns lindring som du själv kan jobba med. Det är jobbigt med småbarn som är kinkiga på mornarna, med klockan som tickar på och jobbet som väntar.


Jag antar att du redan när du slår upp dina ögon, trycker på din inre stress genom att bara tänka på hur jobbiga timmar du har framför mej. Då har du redan ställt det första hindret framför dej, som tar oerhört med energi ifrån dej. Jobba med att vakna så lugnt du kan ,och tänk på helt andra saker än på det du måste göra.


Det är ju så, oavsett vad du tänker eller ser framför dej, så kommer du att göra samma saker på morgonen. Men träna på att låta "kaoset" existera i det du gör inte i det du tänker. Annars har du dubbeljobbigt, både i görandet och tänkandet!


  Det andra hindret som dränerar dej, är att du överför en kaoskänsla till barnen,

som då blir extra jobbiga. Sjung en trudelutt medan du gör iordning dej själv och barnen, fixar frukost, klär på dom etc, och försök att göra allting så lugnt du kan. Jag tror att du då  kan påverka dina barn och överföra en lugnare stämning till dom, och då kanske allting fungerar lättare.


Det är en träningssak att sluta ta ut förmodade stressiga moment i förväg, men lyckas du, då har du faktiskt halverat din stress. Då genomlider du bara den stress som verkligen uppstår.


I dina tankar är du alltid fri. Med dina tankar kan du styra hur du mår.




Av ILOS - 16 februari 2011 14:38

Dom flesta av oss är rädda för att drabbas av olika tillstånd där vi dras in i en känslostorm, och då tänker jag inte på det där härliga tillståndet av lyckorus när du "äger"!


Men den där andra stormen, som bara virvlar upp mitt framför näsan på dej, när du på några sekunder går från stabilt tillstånd rätt in i en flod av känslor som hotar att dränka dej, och hamnar i denna känslostorm. Det är den jag tänker på.


Du kanske hör till dom som inte vet hur du ska hantera alla dina känslor?! Då är det därför du kanske mår extra jobbigt när stormarna drabbar just dej. Vad ska du göra med gråten som pockar på i halsen? Med kroppen som skickar ut spänningar? Och tankeverksamheten som surrar runt, runt som påträngande apor! (uttryck från yogan).


Du skulle vilja skrika, verkligen skrika högt, högt för att bli av med all denna smärta, olustkänslor, panikartade tillstånd. Men vad gör du? Antagligen gör du ditt bästa för att hålla ihop dej, dölja stormen som pågår i din kropp. Och du mår allt sämre.


I bästa fall, som du tänker nu, kan du suga upp alla stormvindarna i en stor säck och knyta ihop den. Låtsas som om ingenting har hänt och bara gå vidare. Men tyvärr är det så, alla stormar som inte har fri väg, krossar och förstör och lämnar sår efter sig.


Denna tankestorm, känslostorm är ju ingen storm som vinden där ute. Den kan man inte bara låta passera med likgiltighet. Oavsett om du nonchalerar den, stoppar den i säcken, så finns den kvar. Och för varje gång du drabbas av något mänskligt svårt så växer den i styrka.


Om du inte lever ut dina stormar så kommer du att bära på en massa tunga sorgepåsar efter dej, kanske hela livet. Det är så onödigt.


Våga stanna i din känslostorm, lev ut dina känslor. Låt inte rädslan på dina reaktioner vara större än sorgen över det som hänt.


En gång för alla; det är inte farligt att gråta eller skrika. Det är inte farligt att visa öppet att du är ledsen eller bär på en sorg. Det är inte farligt att visa att du är rädd för känslorna i din kropp.


Se på känslorna som just de hjälpmedel kroppen skickat dej, för att du så lindrigt som möjligt ska ta dej genom stormen. Även om känslor kan upplevas som obehagliga, så är det de som ska reparera dej, hela dej och få dej att återvända till livet med ny kraft.


För att du inte ska bränna dej rent fysiskt, så kan du känna hettan i god tid och dra undan din hand. För att du inte ska bränna ut dej psykiskt, skickar kroppen ut känslor till hjälp. Var inte rädd för dom!





Av ILOS - 15 februari 2011 14:42

Bl a dessa bilder tog jag tre månader efter min sista cellgiftsbehandling. Vi gjorde en resa till mina svärföräldrars paradis, där kroppen vilar och själen hinner ikapp!





      

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se