Jag fick det där bruna kuvertet igår. Först kom det var tredje månad, sedan ca vart fjärde och nu varje halvår. "Har du eller har du inte objudna gäster ikroppen?", skriker kuvertet, "nu är det upp till bevis?"

Som alla andra tänkande varelser här på jorden som haft cancer, så tänker jag ibland att vissa kroppsliga symtom, är ett tecken på att tumörerna börjat frodas igen. Men så här långt, har det ändå visat sig att så inte varit fallet.

Allt jag känner, allt du känner är inte ett tecken på cancer. Jag tror jag vet hur det skulle kännas, men inte på en gång. Men tecken som dröjer sig kvar i kroppen, som inte vill försvinna, är en sådan indikation.

Ibland kommer det bruna kuvertet nästan som en överraskning, en trist påminnelse att "ja, just ja, jag hade ju lite cancer också förut, som ska checkas". Sådana gånger lägger jag det nästan nonchalant i en låda och tänker "ja, ja det är bara att gå men lite onödigt att kontrollera mej". Andra gånger bär jag in kuvertet med en skräckblandad förtjusning. "Nu är domedagen här!".

Trots allt så är det positivt, det bruna kuvertet. Jag ser det som ett Vasalopp där kuvertet är ett stopp för att fylla på med blåbärsdryck! Hittills har ju alla ev farhågor kommit på skam och jag har fått fortsätta mitt "lopp".

Jag lär mej faktiskt att allt inte är cancer, men också att mycket kan betyda på en tumör. Precis som med allt annat tänkande, så gäller det att hitta rätt balans, inte nonchalera kroppen, men inte heller låta ev sjukdomar ta för stor plats.

Jag lägger in mitt datum för blåbärsdryck och kommer inte att tänka på det förrän dagen är här.