Att leva ett kravlöst liv finns inte på kartan, men att jobba på ett kravlösare beteende, kan göra att det haglar mindre krav över dej själv.

Det är lätt att fastna i hur människor i ditt liv beter sig mot dej, och tycka att många ställer alltför höga krav på dej. Speciellt svårt kan det vara att känna kraven från sin partner. De osynliga outtalade kraven kan borra sig in i hjärtat och få dej att må dåligt.

Varför? Du har antagligen låtit din partner från början ta kommandot över ert liv tillsammans, och så fort du går utanför de ramar han/hon ställt upp, så känner du hans/hennes kritiska blick och kanske t om ilska eller besvikelse. Eller så hör ni båda till som som ställer miljoner krav på varandra, och ingen vill ge sig.

Där har du möjlighet att tänka till och börja lätta på dina krav, din förändring i beteendet kommer förmodligen att få din partner att må bättre och bli mer positiv till dej, och då finns chansen att även hans/hennes krav minskar.

Det är ju så onödigt att låta kraven leva sitt eget liv, att bevattna dom och låta dom urholka den sanna livsglädjen och kanske t om ta död på kärleken!

Är det så att du är i underläge hela tiden, så behöver du stärka dej själv och lära dej att stå emot orealistiska krav. Om kärleken mellan er är levande och äkta så kommer ert förhållande bara att bli bättre.

 Och annars, behöver du verkligen hålla kvar en relation som får dej att må dåligt?

Bara ordet  slentrian får det att krypa i kroppen av trisstess. Slentrian är som en stor gråsvart spindel, som sakta väver in dej i sitt nät, för att sedan ta små tuggor här o där från din kropp, men framförallt från din själ.

En söndertuggad själ tappar sin frid och skriker efter lugn och harmoni eller stimulans, för att lappa igen hålen.

Slentrian har ett syskon som heter rutiner, tråkig men nödvändig till en viss gräns, men på inget sätt lika ondskefullt som sitt äldre syskon. Rutiner ger stadga och stabilitet när det stormar kring dej. Rutiner ger dej de krokar du behöver för att orka med din dag. Ja, rutiner hjälper en gammal människa att uthärda sin ensamhet, att gå från den ena invanda sysslan till den andra, och så går dag efter dag.

Runt rutinerna lurar hela tiden slentrian, beredd att ta över. Är du ung och frisk och bara lever med rutiner vid din sida, så är det som att tigga om ett besök av slentrian. Du måste släppa en del av dina rutiner och göra något oväntat, något som får pulsen att stiga, och ger dej en känsla av att livet är underbart härligt och spännande.

Alla åldrar behöver släppa på det gamla invanda, prova på nya intressen, nya maträtter, träffa nya människor, resa till nya mål etc. Slentrianen försöker alltid väva in dej när du suckar, och börjar känna tristessen i tillvaron, när din koncentration börjar tryta.

 Vem orkar koncentrera sig under samma gamla torsdagsmathandlarkväll på ICA eller COOP?  Samma gamla serier på TV eller samma gamla arbetsuppgifter på jobbet? Vem orkar känna glädje?

Känner du hur du blir invävd i tristessens tankar av slentrian?

Många byter partner för att komma ur detta invanda gråa liv, men jag tror att det tar några år sedan är du invävd igen. För det är ju du som styr i ditt liv, och gör du inga andra förändringar än partnerbyte, så blir inte din harmoni beständig.

Du vet säkert bäst hur just du ska kunna förhöja din puls! Kanske många rutiner som bäddas in med oväntade, nya upplevelser som gör det omöjligt för syskonet slentrian att kliva in.?!

Många av oss är experter på att lägga "hinder" i vägen för att inte leva ut våra drömmar. Ett av de vanligast är att skylla på åldern, "det är ingen idé att börja läsa nu, sporta, träffa nya vänner etc , jag är ändå för gammal".

Ska det vara så svårt att leva ditt liv från början till slut?! Du existerar faktiskt här på jorden från ditt första till ditt sista andetag. Ska du verkligen låta dina år försvinna i ett väntande på slutet?

Det är faktiskt inte din levnadsålder som avgör vad du kan eller bör göra, det är mer din fysiska ålder och din psykiska form. Du vet faktiskt inte om du ska leva i hundra år, eller sextio år, eller fyrtio år.

Gräv ner din åldersnoja och förverkliga dina drömmar! Du kanske blir färdig bilmekaniker eller läkare när du är 50 år, men vad har det för betydelse då du äntligen gör det du vill!  Det spelar ingen roll hur många år du hinner jobba med det ditt hjärta väljer, du kommer ändå att må bra utav det.

Ibland kommer det riktiga hinder i vägen, sjukdomar och olyckor, då kan det vara försent. Men det kan också vara så att dessa hinder som stänger dörren till din dröm för alltid, öppnar nya dörrar med nya drömmar att förverkliga.

Den som tappar sin funktion att tänka, som inte vet att hon/han existerar, står framför en dörr som är omöjlig att öppna. Drömmarna har tagit slut. Alla andra människor kan hitta utvägar och få ett bra liv! Det gäller bara att hålla borta tankar som  "det är ingen ide`, det spelar ingen roll, det är lönlöst, jag ska ändå dö snart, jag är för gammal/ung, jag är handikappad, jag är för nervig, etc"

Andas du och tänker du? Ja, då står världen öppen för dej, men valen är dina!

Jag fick låna en hörbok av en god vän som heter "Det här är inte jag", skriven av Eva F Dahlgren, och tidigare i veckan hörde jag i radion en diskussion om huruvida  man ska använda ordet duktig till förskolebarn.

De här två sakerna fick min tankeverksamhet igång. Diskussionerna om ordet duktig upprörde många människor, och de kunde inte förstå varför det ordet inte "får" användas.

Jag hade precis kommit hem efter att ha utövat medicinsk yoga, och kände mej lite dåsig men på ett behagligt sätt. Antagligen var alla känslokanaler vidöppna när jag satte på den första cd:en, för jag blev omedelbart väldigt berörd av hennes berättelse.

Boken handlar om hur Eva F Dahlgren blev utbränd, och hur det kändes för henne att vara det. Då jag varit i samma sits som hon, kände jag igen mej i många saker. Jag kunde le igenkännande, men jag fick också många obehagliga känslor i kroppen. Min första reaktion var att sluta lyssna, men jag antar att det jag reagerar på behöver jag fortfarande bearbeta, så jag fortsatte att lyssna.

Mitt i lyssnandet poppade diskussionen om ordet duktig upp i min hjärna. Och det kändes plötsligt ännu mer självklart för mej, varför det är bra att undvika ordet duktig till förskolebarnen.

Dessa små barn som med liv och lust går in för att ta sig för av allt som livet har att erbjuda. Bygga lego, kojor, måla, rita, modellera osv. De har ännu ingen aning om vad de kommer att brinna för mest i framtiden. De bara är och njuter.

Vore det inte bättre då om föräldrarna säger till barnet som målar; "Vad trevligt att du har så roligt!" eller om ordet duktig måste användas; "Vad du är duktig på att ha roligt" istället för att kommentera den enskilda teckningen. Byta ut "är duktig" mot att "ha roligt" istället. Som jag ser det, kan de orden skicka en varm ström genom barnet som garnterat stärker och bygger deras självkänsla. "Tänk vad duktig jag är på att göra roliga saker!" (vore så bra att kunna för alla vuxna människor).

Detta i sin tur minimerar risken för en framtida utmattning. På vilket sätt? Ja, jag tror att vi kör igång utmattningsprocessen från barnaåren, med att just som vuxen ställa krav på barnet med ordet duktig. För det tror jag är precis vad som händer. Alla barn vill ju vara uppskattade av sina föräldrar och vill känna sig älskade, och får barnet kärlek när det är duktigt så vill barnet vara just det.

Det kan hända att ditt barn avstannar i processen med att hitta sina egna intressen där hon/han verkligen gör det som hjärtat vill, och istället söker sig till det som förälderna bekräftar som duktigt. Och just då kan barnet på sin väg till vuxenlivet "tappa bort" sig själv och söker hellre andras beröm än den inre tillfredställelsen.

Alla människor blir inte utbrända, men väldigt många går omkring och känner sig mer eller mindre olyckliga. Inte utbrända, men kanske lite "brännmärkta", och orsakerna kan ligga just i det här att de har hamnat på fel plats i livet. De som klarar sig ändå, tror jag, beror på att de ändå har så många saker i livet som känns genuint och äkta. Dessa saker alstrar precis så mycket energi att de kan hålla sig friska.

Jag har berättat om att jag provat på att måla Vedic Art, och för mej är det så underbart just för att ingen berömmer, ingen ger kritik, det finns inga pekpinnar,det får se ut hur som helst, du får använda vilket material du villosv. Så kan jag tänka mej att det känns för barnet som målar! Låt det bara vara och ha roligt!

Jag är inte emot ordet duktig i alla sammanhang, men tror själv att det kommer bättre till pass när du hittat det du brinner för! Och det lilla barnet behöver få sin egen tid att bara utforska och prova sig fram, då är chansen störst att hjärnan inte ensam får bestämma vad som är "roligt"!

Jag fick det där bruna kuvertet igår. Först kom det var tredje månad, sedan ca vart fjärde och nu varje halvår. "Har du eller har du inte objudna gäster ikroppen?", skriker kuvertet, "nu är det upp till bevis?"

Som alla andra tänkande varelser här på jorden som haft cancer, så tänker jag ibland att vissa kroppsliga symtom, är ett tecken på att tumörerna börjat frodas igen. Men så här långt, har det ändå visat sig att så inte varit fallet.

Allt jag känner, allt du känner är inte ett tecken på cancer. Jag tror jag vet hur det skulle kännas, men inte på en gång. Men tecken som dröjer sig kvar i kroppen, som inte vill försvinna, är en sådan indikation.

Ibland kommer det bruna kuvertet nästan som en överraskning, en trist påminnelse att "ja, just ja, jag hade ju lite cancer också förut, som ska checkas". Sådana gånger lägger jag det nästan nonchalant i en låda och tänker "ja, ja det är bara att gå men lite onödigt att kontrollera mej". Andra gånger bär jag in kuvertet med en skräckblandad förtjusning. "Nu är domedagen här!".

Trots allt så är det positivt, det bruna kuvertet. Jag ser det som ett Vasalopp där kuvertet är ett stopp för att fylla på med blåbärsdryck! Hittills har ju alla ev farhågor kommit på skam och jag har fått fortsätta mitt "lopp".

Jag lär mej faktiskt att allt inte är cancer, men också att mycket kan betyda på en tumör. Precis som med allt annat tänkande, så gäller det att hitta rätt balans, inte nonchalera kroppen, men inte heller låta ev sjukdomar ta för stor plats.

Jag lägger in mitt datum för blåbärsdryck och kommer inte att tänka på det förrän dagen är här.