Alla inlägg under mars 2011

Av ILOS - 28 mars 2011 13:28

Jag är mer i det jag gör, än att sträva mot att göra saker färdigt. Visst det små sakerna, sätta upp gardiner, klippa gräsmattan, putsa fönster etc gör jag klart, men att förvänta mej att jag ska bli helt klar med mina större husprojekt, den stora trädgården, renoveringen osv, finns inte i min tanke.


Som jag ser det, handlar livet mer om att fylla sin tid med stimulans av olika saker, i form av helst ett givande arbete, roliga intressen barn o barnbarn, och så dessa projekt med hus och hem. Men varför ska du gå omkring och önska att du skulle ha allting gjort!? Jag tror inte att vi människor någonsin blir färdiga med våra projekt.


Vi strävar, putsar, fejar, målar, snickrar,  jobbar, sköter barn, reser, målar, yogar,golfar mm,mm. Vi kämpar mot bakslag och motgångar och får lyckorus när livet går vår väg.


Våra mål är ofta högt uppsatta och vi längtar oftast efter det som verkar svårast att nå. Tala om att vara förblindade! Var och en av oss, du och jag, har oftast den största lyckan mitt fram för ögonen, familjen, vännerna och all den lycka vår natur skänker oss! Tänk bara på glädjen som sprider i kroppen när våren säger godmorgon!


Dina dagar kan du göra vad du vill med, men det är livet som bestämmer när du har jobbat färdigt.  Vi kommer alla att lämna efter oss påbörjade projekt som aldrig blir färdiga, men livet går vidare ändå! Ha med det i dina tankar när du tittar på ditt hus och blir stressad av det som "behöver" göras! Huset kommer med  största sannolikhet att stå kvar när du har gått bort, och sedan kommer det någon annan med nya "måsten" och tar över.


Glöm inte att njuta av din tid på jorden, den är så kort!

ANNONS
Av ILOS - 24 mars 2011 09:24

Livet är ständigt i rörelse precis som jordklotet som snurrar på i sin axel. Men när vi drabbas av något dramatiskt, oväntat, på gott och ont kan det tyckas att allting bara bromsas upp och att livet tar slut.


Ingen av oss vet om livet någonsin tar slut, men vi vet helt säkert att våra kroppar förmultnar en dag, och att vår närvaro på jorden inte längre finns i samma skepnad.


Vi är ett folk som söker bevis för något annat liv, något som finns i en annan dimension. Jag tror inte att några bevis är heltäckande rent vetenskapligt, men många av oss kan ofta ha förnimmelser, en känsla av något annat.


När vi drabbas, när det känns som om livet bromsar, blir dessa känslor av något annat liv mer påtagligt. Det kan vara så att vi söker tröst och vill hitta något att luta oss mot, när det ofattbara händer. Men det kan också hända att livet i andra dimensioner behöver starka känslor för att få kontakt.


 Det kanske bara är då vi vågar känna det oförklarliga.


Livets början och livets slut är stort. Vi människor vet bara vad som händer här och nu, under det jordiska liv vi lever, oavsett hur intelligenta vi är och hur mycket vi än forskar.


Vi är i en tidsålder när vetenskapen dominerat, och vi har gjort en resa som tagit oss längre ifrån vår egen intution. Vi vågar inte känna och tro utan bevis, då finns risken att andra tycker att vi är rentav konstiga.


Livet går vidare och det är kanske inte tid ännu för oss att förstå, men en vacker dag kan de som tror sig veta om andra former av liv, även få det vetenskapligt bevisat.


Själv tror jag, med handen på hjärtat, att det finns så mycket mer än bara att födas och dö. Men jag tror också att vi människor alltid kommer att ha nya oförklarliga fenomen att utforska.


Livet rullar på.

ANNONS
Av ILOS - 18 mars 2011 09:10

För mej har det aldrig varit en självklarhet att bli omtyckt, att ha vänner.  Livet packade min lilla ryggsäck när jag föddes, med den del av min historia, som jag blivit ämnad att bära på, på gott och ont, och då tar du inte vänner för givna.


Jag blev medveten om tyngden i min ryggsäck, från den dagen ett annat barn, en vän, avslöjade vad jag bar på. Det gjorde mej nästan stum och jag förstod inte vad det betydde, bara att jag var en ovärdig vän. Min kära pappa redde ut begreppen, och jag  lyckades omvandla tyngden, den gråa stenen i andras ögon, till en dynamisk glittrande diamant, en skattkista utan dess like!


Ja, redan som barn värdesatte jag min del av historien, den som jag bar på, så mycket, att det blev en värdemätare för mej, över vilka som var mina riktiga vänner. Vännerna som jag trodde på, fick se min skatt, min diamant, och de som fortfarande var kvar som mina vänner, var de bästa jag kunde få!


Livet är gott och livet gör ont. Så är det också med min historia, men ryggsäcken, som emallanåt skavde hårt i ett barnahjärta som suckade efter vänner, har jag tagit av mej, och känner en glädje över alla de vänner jag ändå fått genom åren.


Att få vara någons bästa vän är en gåva. Jag blir tårögd när jag får höra de orden!


Min gråa sten som blev en diamant glittrar numera i mitt hjärta, där ger den mej kraft och energi och fyller mej med mod och ödmjukhet inför livet!






Av ILOS - 17 mars 2011 15:18

Jag ser på vår jord som en liten, liten boll ute i rymden,i detta oändliga universum, som våra hjärnor inte ens kan föreställa en början eller ett slut på, där svävar vi omkring, vi jordbor.


Om du med detta stora perspektiv föreställer dej att du sitter på månen o tittar ner på ditt modersklot, vad skulle du tänka då?


Mina tankar skulle idag gå till mina jordbor japaneserna, detta drabbade folk. Jag skulle nästan kunna känna deras smärta över alla nära som de mist, över hemmen som inte längre finns, alla småbarn som mist sina egna liv eller sina föräldrar. Och som om inte det hade räckt ska de också känna skräcken över radioaktiviteten.


Jag skulle sörja med dom, men jag skulle också känna ilska och vanmakt. Varför ska brådskan till sk välfärd alltid driva oss människor att tumma på, eller chansa på säkerheten som kan ta död på hela vårt släkte, eller ge sjukdomar och stympa oss? Jag skulle förbanna kärnkraften och absolut förbjuda den här på månen, där jag och du sitter och kanske fått en fristad.


På månen blir du kanske extra medveten om universums storhet och får lätt filosofiska tankar. Vem "planterade" människosläktet på jorden? Varför är vi här?

Blev vi felprogrammerade till att kriga, förstöra, vara egoistiska, rasistiska? Varför är "välfärden" bara till för en lite procent?


Detta lilla klot rymmer så mycket elände, självförvållad elände. Varför är det så svårt för oss jordbor att ena oss och tillsammans göra planeten Jorden till något att vara stolt över?


Jag skulle nog  emigrera till månen för gott, om jag inte vore en obotlig optimist och ändå försöker ha kvar tron på att det goda hos människan ska segra. För visst är det underbart, mitt i eländet, att bland nära och kära, och alla jag möter dessa dagar, känna den starka sympatin för Japans befolkning!


Jorden fortsätter snurra och snart kommer innandömet att vara fyllt med kärnkraftsavfall, ett paket till framtidens människor, ett av många bevis för hur vi i vår tid misshandlade Moder Jord!




Av ILOS - 15 mars 2011 16:34

Jag har många gånger skrivit om vikten av att kunna lyssna, och skulle verkligen vilja uppgradera den konsten likaväl som att kunna vara verbal. Min syster som fanns där för mej, som en räddande ängel, när jag som mest behövde någon som kunde ta emot mina ord, fick mej att förstå hur läkande orden är, men bara om någon lyssnar, eller om du skriver ner dom.


Du blir din egen terapeut. Med ett lyssnande öra klarar du av att vräka ut (så känns det) alla tankar som far kors och tvärs, alla rädslor som vill sätta bo. När någon verkligen lyssnar,utan att känna det som om hon/han ska lösa dina problem, då uppdagas plötsligt en lösning, tillfällig eller långsiktig, och du kan känna att du får en stund att hämta in mer krafter.


Om vi vågade  lita mer på vår egen kropp/hjärna så är vi ju experter på oss själva, och kan hitta det som lugnar eller stärker just dej. Men det är nästan omöjligt att få ordning på tankarna utan en motpart, eller någon som tillåter den läkande gråten.


Vi underskattar den otroliga resurs som finns helt gratis, skrattet, tårarna, att skriva, att prata med en god vän. Jag tror att om du har en vän som kan lyssna då är du lyckligt lottad, men du måste våga öppna dej!


Av ILOS - 11 mars 2011 11:13

I begynnelsen fanns inte det materialistiska, om inte Eva och Adam fyllde sin  "garderob", som kanske bestod av en lövkorg, med nya vackra löv, ihoplockade på sin dagliga "shoppingrunda" bland träd och buskar i Edens lustgård! Vem vet!?


Nu, nästan oändliga år senare, drunknar vi nästan i saker, överfulla garderober, dubbelgarage med två bilar eller fler, flera fastigheter, smycken etc You name it!

För mej är det lätt att förstå att i detta virrvarr av prylar, som även jag har, är det inte speciellt svårt att t om tappa fotfästet.


Vad gör alla dessa döda saker hos oss och vad gör de med oss? Ständigt dåligt samvete inför de som har de sämre (iallafall har de som svälter det sämre), ett evigt plockande och sorterande. Mycket tankar kring ekonomi, den som har exakt lagom med pengar för att klara sig, ägnar mindre tid att tänka på pengar, tror jag.


Jag förstår att det tex i USA är vanligt att alla enormt välbärgade människor ägnar sig åt välgörenhet. Det är ungefär som att springa en mil, och sedan sluka  den där semlan som ser så god ut. Två flugor i en smäll, döva samvetet genom att ge till de fattiga, och sedan med gott samvete handla nytt.


Att ha lagom är bäst. Att svälta är sämst. Men för den som har lite mer än lagom kan kluvenheten tära. Pengar har stor makt och kan få de allra bästa vänner eller syskon att bli ovänner. Varför det är så är inte helt lätt att förstå. Jag antar att pengar på banken motsvarar den forne bondens trygghet när han såg ut över sina åkrar. Ja, pengar ger trygghet.


Men det är när du känner att du står på två ben, som krigar om makten över dej som det blir jobbigt. I tanke och själ har du kommit så långt i din utveckling, att du vet, att det som får dej att må bäst handlar inte om det du köper med pengar.

Du har släppt det materialistiska värdena och känner redan hur svårt du har, som förr, att känna en glädje över det du shoppar.


För mej är det så, trots att även jag shoppar ibland,att jag hittar mina största glädjeämnen i mänsklig gemenskap, att utöva intressen tillsammans, eller också i min ensamhet med naturen.


Pengar är som en påträngade fågel, kanske  som äpplet i Edens lustgård, en prövning att tänka på för oss, nutidens människor.









Av ILOS - 10 mars 2011 08:33

Min blogg är spretig, precis som jag och kanske du också är sån? Du vet, när du inte riktigt kan bestämma dig, eller hitta det du verkligen brinner för. Då hoppar du som en groda från bladverk till bladverk och är en sökare.


Så är det för mej. Men, jag har genom mitt hoppande märkt att vissa saker dröjer sig kvar, och har t om tendenser till att stanna och grotta in sig hos mej. Ibland kan jag t om tycka att packningen blir för tung.


Vad kan det berätta för mej, att packningen blir för tung? Ja, den talar om att även de roliga sakerna kan tynga. Det får inte bli för många samtidigt. Honungsfällan i ett nötskal!


Bland mina drömyrken har funnits konstnär, sjuksköterska, skådespelerska och författare bl a. Mest författare, tror jag. Men det är så oerhört svårt att koncentrera sig till ett ämne och skriva massor av sidor, även om jag kan ha en färdig historia i mitt huvud.


Därför älskar jag min blogg. Den tillåter mej att vara just spretig, att skriva om det som för tillfället poppar upp i min inre skärm, personligt eller allmänt men alltid med mina egna tankar och åsikter.


Jag önskar ibland att jag skulle ha ett enda brinnande intresse, men vet att det är just det nya, det som jag inte kan, som lockar mej mest. Så jag tänker fortsätta vara som den hoppande grodan, och låta min blogg spreta och överraska mej själv med nya ord och tankar som jag tack vare bloggen kan formulera.




Av ILOS - 8 mars 2011 08:36

Den film är inte bäst som varar längst. Tänk så om livet också, om ditt liv. Dina goda gener kan ge dej ett långt liv, trots att du vanvårdar din kropp, men någon med sämre gener kanske får ett mycket bättre liv, även om det blir kortare.


En dålig film har vi alla sett och klagat högljutt, kritikerna har dragit ner antalet på biopubliken med sina fräna kommentarer. Alla som står bakom en film, producenter, skådespelare,regissörer etc gör oftast sitt yttersta för att skapa det där extra som får publiken, dej och mej hänförda.


Alla är ute efter guldbaggen, att få stå där framme och tacka och buga och vara lycklig!


Hur ser din plan ut för ditt liv? Hur regisserar du din "film" och hur är du som skådespelare? Gör du en B-upplaga av dej själv, eller nyttjar du alla de riktiga resurser som finns inom dej?


Bli en Ingmar Bergman inför dej själv och sök den äkta ådran som är du, dina egna känslor! För visst ger en kväll med en enda underbar film, så mycket mer än en hög med urdåliga filmer?!


Bli din egen mästare på att trolla fram dej själv, kliv in i din egen kostym, det är aldrig försent att börja nu. Ta bort allting ur ditt liv som är destruktivt både för din kropp och själ. Vägra förstöra dina egna förutsättningar!


En vacker dag kanske du får dela ut den där guldbaggen till dej själv,  i alla fall inom dej, för att du så väl lyckats förvalta dina tillgångar och fått ett så lyckligt liv som just du har möjlighet till!



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se