Flåsande klättrade jag högre och högre upp. Min andhämtning kom i korta stötar men jag vågade inte stanna upp. Jag hade lämnat dalen, den stilla lunken,det friska vattnet, de gröna blommorna.Nu var det bara hård karg mark under mina fötter, sargade av den häftiga vandringen uppåt.

Den svarta anden bakom mej höll nästan jämna steg. Jag måste vara snabbare innan jag blir helt uppslukad, men det kändes som om mina krafter började sina.

Skulle allt vara över snart? Inga ljuva stunder i dalen men inte heller dessa tuffa klättringar uppåt!?

Jag hade inte känt mej i form inför den här klättringen, inte som jag gjort under de tidigare. Tröttheten hade varit som en tung mantel runt mina axlar. Jag hade förberett mej på att jag nog inte skulle hinna nå toppen denna gång, innan den svarta anden fick tag i mej.

Svagt kunde jag skönja toppen. Där väntade mitt öde. Skulle jag försvinna in i ett mörker eller blev jag bedömd att få återvända till dalen? I dalen väntade min familj med en lätt oro. De visste att jag återvänt så många gånger, men sklle turen vara på min sida även nu?!

Anden närmade sig och stresshormonerna rusade i min kropp, hjärtat bankade och adrenalinet gav mej kicken, för att ta nästa och nästa steg. Snart skulle allt vara över, grönt kort eller rött kort?

Min läkare tittade allvarsamt på mej samtidigt som hans läppar gjorde ett försök att le. Jag stelnade till i kroppen. Jag slutade andas. Thats it, tänkte jag, nu väntar liemannen. Hans blick gick från mej tillbaka till datorn, "det ser bra ut", sa han, "dina cancerprover ser bra ut precis som alla de andra gångerna".

Lättnaden rusade (om den kan det?) i min kropp och det kändes som om varje led, varje muskel blev mjuk och lealös som en kasperdocka. Jag gick ut.

På toppen eldade jag upp den svarta anden, mina närmaste såg röksignalerna, och visste att jag skulle återvända.