I begynnelsen fanns inte det materialistiska, om inte Eva och Adam fyllde sin  "garderob", som kanske bestod av en lövkorg, med nya vackra löv, ihoplockade på sin dagliga "shoppingrunda" bland träd och buskar i Edens lustgård! Vem vet!?

Nu, nästan oändliga år senare, drunknar vi nästan i saker, överfulla garderober, dubbelgarage med två bilar eller fler, flera fastigheter, smycken etc You name it!

För mej är det lätt att förstå att i detta virrvarr av prylar, som även jag har, är det inte speciellt svårt att t om tappa fotfästet.

Vad gör alla dessa döda saker hos oss och vad gör de med oss? Ständigt dåligt samvete inför de som har de sämre (iallafall har de som svälter det sämre), ett evigt plockande och sorterande. Mycket tankar kring ekonomi, den som har exakt lagom med pengar för att klara sig, ägnar mindre tid att tänka på pengar, tror jag.

Jag förstår att det tex i USA är vanligt att alla enormt välbärgade människor ägnar sig åt välgörenhet. Det är ungefär som att springa en mil, och sedan sluka  den där semlan som ser så god ut. Två flugor i en smäll, döva samvetet genom att ge till de fattiga, och sedan med gott samvete handla nytt.

Att ha lagom är bäst. Att svälta är sämst. Men för den som har lite mer än lagom kan kluvenheten tära. Pengar har stor makt och kan få de allra bästa vänner eller syskon att bli ovänner. Varför det är så är inte helt lätt att förstå. Jag antar att pengar på banken motsvarar den forne bondens trygghet när han såg ut över sina åkrar. Ja, pengar ger trygghet.

Men det är när du känner att du står på två ben, som krigar om makten över dej som det blir jobbigt. I tanke och själ har du kommit så långt i din utveckling, att du vet, att det som får dej att må bäst handlar inte om det du köper med pengar.

Du har släppt det materialistiska värdena och känner redan hur svårt du har, som förr, att känna en glädje över det du shoppar.

För mej är det så, trots att även jag shoppar ibland,att jag hittar mina största glädjeämnen i mänsklig gemenskap, att utöva intressen tillsammans, eller också i min ensamhet med naturen.

Pengar är som en påträngade fågel, kanske  som äpplet i Edens lustgård, en prövning att tänka på för oss, nutidens människor.