Jag har många gånger skrivit om vikten av att kunna lyssna, och skulle verkligen vilja uppgradera den konsten likaväl som att kunna vara verbal. Min syster som fanns där för mej, som en räddande ängel, när jag som mest behövde någon som kunde ta emot mina ord, fick mej att förstå hur läkande orden är, men bara om någon lyssnar, eller om du skriver ner dom.

Du blir din egen terapeut. Med ett lyssnande öra klarar du av att vräka ut (så känns det) alla tankar som far kors och tvärs, alla rädslor som vill sätta bo. När någon verkligen lyssnar,utan att känna det som om hon/han ska lösa dina problem, då uppdagas plötsligt en lösning, tillfällig eller långsiktig, och du kan känna att du får en stund att hämta in mer krafter.

Om vi vågade  lita mer på vår egen kropp/hjärna så är vi ju experter på oss själva, och kan hitta det som lugnar eller stärker just dej. Men det är nästan omöjligt att få ordning på tankarna utan en motpart, eller någon som tillåter den läkande gråten.

Vi underskattar den otroliga resurs som finns helt gratis, skrattet, tårarna, att skriva, att prata med en god vän. Jag tror att om du har en vän som kan lyssna då är du lyckligt lottad, men du måste våga öppna dej!