Jag ser på vår jord som en liten, liten boll ute i rymden,i detta oändliga universum, som våra hjärnor inte ens kan föreställa en början eller ett slut på, där svävar vi omkring, vi jordbor.

Om du med detta stora perspektiv föreställer dej att du sitter på månen o tittar ner på ditt modersklot, vad skulle du tänka då?

Mina tankar skulle idag gå till mina jordbor japaneserna, detta drabbade folk. Jag skulle nästan kunna känna deras smärta över alla nära som de mist, över hemmen som inte längre finns, alla småbarn som mist sina egna liv eller sina föräldrar. Och som om inte det hade räckt ska de också känna skräcken över radioaktiviteten.

Jag skulle sörja med dom, men jag skulle också känna ilska och vanmakt. Varför ska brådskan till sk välfärd alltid driva oss människor att tumma på, eller chansa på säkerheten som kan ta död på hela vårt släkte, eller ge sjukdomar och stympa oss? Jag skulle förbanna kärnkraften och absolut förbjuda den här på månen, där jag och du sitter och kanske fått en fristad.

På månen blir du kanske extra medveten om universums storhet och får lätt filosofiska tankar. Vem "planterade" människosläktet på jorden? Varför är vi här?

Blev vi felprogrammerade till att kriga, förstöra, vara egoistiska, rasistiska? Varför är "välfärden" bara till för en lite procent?

Detta lilla klot rymmer så mycket elände, självförvållad elände. Varför är det så svårt för oss jordbor att ena oss och tillsammans göra planeten Jorden till något att vara stolt över?

Jag skulle nog  emigrera till månen för gott, om jag inte vore en obotlig optimist och ändå försöker ha kvar tron på att det goda hos människan ska segra. För visst är det underbart, mitt i eländet, att bland nära och kära, och alla jag möter dessa dagar, känna den starka sympatin för Japans befolkning!

Jorden fortsätter snurra och snart kommer innandömet att vara fyllt med kärnkraftsavfall, ett paket till framtidens människor, ett av många bevis för hur vi i vår tid misshandlade Moder Jord!