En viktig funktion i vår kropp,självbevarelsedriften, bland det viktigaste vi kan ha, tror jag. Trots det underskattar vi ofta den funktionen, och ger den inte så stor plats den borde ha, eller kanske det är så att vi inte använder den fullt ut!

Vad har den att berätta för oss?

Barnet får lära sig att inte röra på den heta plattan, då kan man bränna sig, att inte hoppa i sjön, då kan man drunkna osv. Men lär vi barnen att sätta gränser, att markera sitt eget revir ordentligt?!

Det är svårt om du inte själv har fått det med i bagaget, att föra vidare det till dina barn. Du blir bara en härva av andras tyckanden och tänkanden, och du kan ständigt ha dåligt samvete för att du "trampar någon på tån"! Detta dåliga samvete är ett tecken på att du inte ser det som en prioritet att värna om dej.

Din själbevareledrift är stukad. Jag tror absolut att alla kan upprätta ett nytt "staket" runt sin kropp. Titta på dej själv och bli medveten om hur viktig ditt eget tänkande och agerande är för just din kropp! Kanske du t om kan sluta röka när du programmerar om hur du tänker!

Inom ditt staket ska du aldrig släppa in fler människor än dom som ditt hjärta och hjärna i samråd tackar ja till. Du ska tacka nej till allting som på kort eller lång sikt kan förstöra din kropp. Det är faktiskt du som ska leva med den här kroppen, varför inte vårda den som en öm klenod? Det är den värd, det är du värd!

Förr var det svårt för en arbetare i samhällsklass ett, att överhuvudtaget ha en självbevarelsedrift. Arbetsgivarens ord var arbetarens lag. Nu är det andra tider och trots alla förändringar på gott och ont, så är möjligheterna större att lämna en arbetsplats där du känner dej utnyttjad och hunsad. Det kan vara oerhört tärande.

Jag läser om och ser människor som är fast i droger, i brottslighet och annat destruktivt. Undrar om deras tillvaro hade sett annorlunda ut med en välutvecklad självbevarelsedrift?

Min upplevelse av yogan!

Yogan som börjar med uppmärksamheten mot andningen, får mina sinnen att sammanstråla som ett enhetligt ljus inom mej. Jag känner hur pulsen finner en lugnare takt, och hjärtat stillar sig och nöjer sig att slå lite saktare och med jämnare rytm.

Mantrat som jag läser tyst kallar envist tillbaka tankar som vill flyga någon annanstans, där det inte är lika behagligt. Yogaledaren leder oss  utövare med en behaglig varm ton, och hjälper också till med fokuseringen, att vara här och nu.

När kroppen funnit ro, hittat yogalugnet, är det dags för stillsamma rörelser. Rullande huvuden, gapande munnar, tappade hakor,  och effektiva vridningar för ömma axlar och ryggar. Men aldrig, säger yogaledaren, aldrig får det göra ont.

Hela tiden finns andningen där, som den röda tråden, tömmer kropp och sinne på stress och vardagliga krav, och fyller på med ny energi.  Som vårsolen. Vi är många i rummet men ändå är var och en med sig själv. Det känns behagligt.

Som avslutning vilar vi och låter andningen sköta sig själv. Några somnar och själv lyssnar jag inåt och känner hur min kropp har det. Den är alldeles mjuk och avspänd. Ev problem känns avlägsna och  jag mår bra.

Efter de första yoga timmarna har jag fått uppleva, efter många år med koncentrationsproblem, att jag timmarna efter  får tillbaka min koncentration, och att jag orkar fokusera lite längre på det jag vill göra. Det är också fantastiskt att känna energin från yogan, som sprider sig i kroppen och ger positiva vibbar.

En yogadag är en bra dag som avslutas med extra bra sömn.

Flåsande klättrade jag högre och högre upp. Min andhämtning kom i korta stötar men jag vågade inte stanna upp. Jag hade lämnat dalen, den stilla lunken,det friska vattnet, de gröna blommorna.Nu var det bara hård karg mark under mina fötter, sargade av den häftiga vandringen uppåt.

Den svarta anden bakom mej höll nästan jämna steg. Jag måste vara snabbare innan jag blir helt uppslukad, men det kändes som om mina krafter började sina.

Skulle allt vara över snart? Inga ljuva stunder i dalen men inte heller dessa tuffa klättringar uppåt!?

Jag hade inte känt mej i form inför den här klättringen, inte som jag gjort under de tidigare. Tröttheten hade varit som en tung mantel runt mina axlar. Jag hade förberett mej på att jag nog inte skulle hinna nå toppen denna gång, innan den svarta anden fick tag i mej.

Svagt kunde jag skönja toppen. Där väntade mitt öde. Skulle jag försvinna in i ett mörker eller blev jag bedömd att få återvända till dalen? I dalen väntade min familj med en lätt oro. De visste att jag återvänt så många gånger, men sklle turen vara på min sida även nu?!

Anden närmade sig och stresshormonerna rusade i min kropp, hjärtat bankade och adrenalinet gav mej kicken, för att ta nästa och nästa steg. Snart skulle allt vara över, grönt kort eller rött kort?

Min läkare tittade allvarsamt på mej samtidigt som hans läppar gjorde ett försök att le. Jag stelnade till i kroppen. Jag slutade andas. Thats it, tänkte jag, nu väntar liemannen. Hans blick gick från mej tillbaka till datorn, "det ser bra ut", sa han, "dina cancerprover ser bra ut precis som alla de andra gångerna".

Lättnaden rusade (om den kan det?) i min kropp och det kändes som om varje led, varje muskel blev mjuk och lealös som en kasperdocka. Jag gick ut.

På toppen eldade jag upp den svarta anden, mina närmaste såg röksignalerna, och visste att jag skulle återvända.