Alla inlägg under maj 2011

Av ILOS - 28 maj 2011 08:56

I mina ögon är världen full av hjältar. De är inga kändisar, men kan vara det. Vad som utmärker en god människa, en ljusspridare, har inte alls att göra med politisk tillhörighet, yrke, status, intelligens, handikapp både fysiskt eller psykiskt, eller både ock.


En ljusspridare värmer med sin förmåga att läka dina sår, hålla din hand, ge dej en kram och omge dej med trygghet. Det är en medfödd aura av kärlek som finns med i allting som de här hjältarna vidrör.


Du känner säkert igen den här utstrålningen hos någon av dina vänner. Denna kraft som även sprider sig till dej när ni umgås. Du brukar känna hur du verkligen vill göra gott. Alla dina negativa tankar byts ut mot positiv kraft. Du kan känna hur det nästan vibrerar i din kropp av den energi en ljusmänniska kan ge dej.


Var hämtar dessa människor sin kraft ifrån!? Jag tror att de är födda med en självklar tro på människans goda sidor. De vet att det man sår får man också skörda. Sprider du godhet och tar tillvara din medmänniskas fina sidor, som alla har, och fokuserar på det, då växer den positiva kraften och de sämre sidorna förintas .


Se på dina egna negativa sidor som ogräs som då och då behöver rensas bort, så de inte tar kraften ur dej från kärleken och värmen.


Bli en ljusspridare du också, odla de vackraste inom dej och låt det blomma ut!

ANNONS
Av ILOS - 23 maj 2011 08:02

 TVÅ VILSNA SJÄLAR.


"Två vilsna själar

  är vi just nu

  som flyger

  högt, högt

  uppe i skyn

  Med sorgsna

  trötta ögon

  letar vi oasen

  där vi kan vila ut

  och tanka energi

  fylla kropp o själ

  med värme

  Med starka

  vänskapsband

  kan vi

  stötta varandra

  Fylla oss med mod

  och sedan flyga

  hem igen

  i lustfylld dans

  med kropp o själ

  i balans."























ANNONS
Av ILOS - 22 maj 2011 21:59

När livet nästan vill brista av alla krav som din kropp inte verkar vara skapad för, så får du inte glömma bort att valen som tagit dej där du är just nu, varit dina egna.


De förutsättningar, redskap, just du fått med dej i livet är personliga för dej. Dina gener som berättar vilka som är dina starkaste och svagaste punkter, har du kanske lärt dej med åren. Men det viktigaste är vad du själv gör med just dina tillgångar, vilka val du gör för att slippa använda dina svagaste verktyg.


Du har ingen annan att skylla på. Familj, barn, vänner, arbete, intressen, allt detta har du medvetet eller omedvetet valt. Du vill ha familj, du ville ha barn och du vill som de flesta andra kunna försörja dej själv.


Och just det, att kunna försörja sig själv, svider hårt i själen, när man inte riktigt kan det. Alla felval du så lätt gör tär och tär genom åren och slukar energin ifrån dej. Plötsligt en dag står du där och ditt liv rasar. Som en spillra av den skärpta heltidsarbetande personen som hade full koll på allting, både hemma och på jobbet, så står du där nu och har din största utmaning framför dej.


Du ska resa dej ur askan. Du har inget annat val än att gå tillbaka till start, putsa upp de verktyg som är ämnade för dej, och göra ett nytt försök att blåsa liv i dej, fånga kraften igen. Men denna gång ska du göra det på rätt sätt. Det sätt som passar dej, din kropp och din själ. Varför ska du av ren envishet, av rättskänslan, försöka fylla ut en kostym som inte har din storlek?!


Om du kan välj ett annat försörjningssätt. Om du har råd, ge upp ditt nuvarande jobb som suger musten ur dej och gör dej ihålig. Hitta nya vägar i livet, försök inte längre anpassa din kropp till nuvarande krav, försök anpassa kraven till din kropp istället!


Du har bara ett liv (vad vi vet), du har bara en kropp och en chans här i livet! Sluta gå baklänges, släng din stolthet, fokusera blicken framåt, tro på dej själv och det du är bra på och trivs med.


Gör dina val hädanefter med stor omsorg, prova ordentligt nya kostymer, känn efter att dom passar dej. Tänk; den här kostymen ska värma mej, ge mej energi, lycka och styrka att möta varje ny dag med förväntan inte med bävan.


Av ILOS - 17 maj 2011 21:45

Livet kan vara otroligt komplicerat, eller? Jag funderar på det ibland hur det kan komma sig att du och jag tänker så olika. Vi är som en bräda med två olika sidor ,som aldrig kan mötas om brädan inte sågas itu. På den övre sidan lyser solen, men den av oss som för stunden finns på brädans undersida, ser bara mörker.


"Vad underbart med det soliga vädret!", kan jag ropa glatt, och du svarar "det ser då ut att bli regn snart!"  Eller "har du inga tulpaner i rabatten?" och jag svarar "ser du inte alla  blå hyacinter?" Du ser det som inte finns, det som fattas, mina ögon söker sig till det som faktiskt växer.


I ett golv kan du hitta sprickor på bara några centimeter, eller se ett litet hål i en tapet. Det existerar inte i min värld och det kan göra dej galen, att jag inte bryr mej. Och det är sant, jag bryr mej inte om det finns spår i mitt hem av barnahänder eller att du trots allt misslyckas ibland med ett snickeri, trots din nogrannhet.


Jag är ledsen, men jag har inte den förmågan att lägga min energi på döda saker.

Alla dessa prylar som ska överleva oss, om inte annat så hamnar dom i soptippen.

Varför ska jag ägna min tid åt det som ingenting betyder?


Men det händer att brädan gungar till, och då är det plötsligt jag som ligger och stirrar i mörkret. När min ork fattas mej, när kroppen inte orkar, då är det jag som bara ser svarta moln och plötsligt är det hos dej solen skiner. Då tar du över livet och får det att fungera, och väntar på mej.


Varje gång du räcker mej din hand, så förstår jag varför vi hänger ihop som en enda bräda och uthärdar våra komplicerade, motsatta tankar och åsikter om vad som egentligen är viktigt i livet.


Vi är sol och moln, ljus och mörker och ja, vi kompletterar nog varandra rätt bra.

Av ILOS - 11 maj 2011 09:20

Jag stoppade fingrarna i honungsburken, gång på gång. Sötman väckte smaklökarna till liv och begäret efter mer bara växte. Det var inte första gången och det var inte ens den andra gången. Ska det vara så svårt att hålla fingrarna i styr!?


Jag pratar om honungsfällan, igen. Det var återigen så många roliga saker som hände omkring mej och som jag ville delta i. Jag kunde känna hjärtat fladdra lite stressat och tankarna som likt fjärilen var än här och än där. Jag ville allt och känslorna blandades med glädje, förväntan och så den där lilla varningsklockan som ringde. Jag tystade ner den.


Varför ska det vara så svårt att lära sig? Efter den första kraftlösheten, utbrändheten var vägen tillbaka så lång, jag borde verkligen ha lärt mej min läxa.

Men det visar också hur förrädiskt det är med lockelsen, uppmärksamheten, att få känna att du är med i olika sammanhang.


Däremot lär sig kroppen sin läxa. Har du en gång fallit så kickar den till dej innan det går för långt. Jag fick en rejäl spark för en månad sedan och känner fortfarande rädslan omsluta min kropp. Rädd för att falla ännu längre ner. Rädslan för att andra sjukdomar kan ligga bakom.


Jag är stukad men inte uppgiven. Jag slickar mina sår och bidar min tid.



Av ILOS - 6 maj 2011 10:18

Vad är det för fel i detta välfärdssamhälle som envisas med att omyndigförklara dej när du uppnått en ålder över åttio år? Jag känner flera stycken som är i den åldern. De är fullt vitala mentalt, och några av dom kör både bil och scoter, sköter sina hus själva, handlar och lagar sin egen mat och håller t om bjudningar fortfarande. De är engagerade i samhällsfrågor, följer med i det som händer i världen, mer än alla de som är i arbetsför ålder. De kan en massa och har en livslång erfarenhet.


Det är faktiskt så att vi kan aldrig veta vem som är i tur att lämna detta liv. Men alla människor, du och jag, borde självklart behandlas lika så länge vi lever, till det sista andetaget. Kan det vara så att pengarna fördelas på ett sådant sätt att de inte räcker till för alla åldrar!!???


Varför tror då jag att det är så här?  Ja, jag får höra med egna öron deras berättelser, de som blivt 80 +, hur de blir nonchalant bemötta av läkare pga åldern tex fick en kvinna som varje år haft kontroll av sitt hjärta höra att nu när hon var 80 år behövdes det inte längre. Läkaren sa "du dör säkert av något annat än av ditt hjärta!" Vidrigt, säger jag.


Utan att ha underlag för det, får jag känslan av att vi gör en omvänd "Robin Hood" i vårt samhälle, minskar omvårdnad av de behövande äldre, våra små barn, sjuka, och handikappade för att ge lite mer till de starka, helt friska, de som arbetar. Samhället är ju i beroendeställning till de som arbetar.


Men ingen arbetar och drar in pengar till staten för evigt. Vi blir alla 80 + en dag, och det kan vara bra att tänka på det innan, och fundera på vilket samhällsklimat du vill ha när du uppnår den åldern?!

Av ILOS - 4 maj 2011 07:46

Det krävs mod att söka sig till naturen eller någon annan omgivning där informationsflödet, facebook, mobiler etc helt enkelt inte går att använda. Du känner dej naken och nästan bortkommen och du kan t om känna dej lite rädd!


Att göra en informationsdetox kan nästan likställas med en drogavvänjning, tror jag, men du har den fördelen att du vet att du snart är back in business igen. Det har ju inte den som för alltid ska lämna sitt beroende.


Men känslan som kommer efter den första förvirringen ute i bushen när ingen ringer, eller när du inte har den blekaste vad dina vänner sysslar med, är nästan som en befrielse. Ingen kan nå dej och du når ingen. Vad betyder det för dej? Jo, det betyder att du helt plötsligt blir avlastad med alla krav från dina axlar, dvs om du kan leva mindful, vara här och nu.


Du kan ju inte påverka något eller göra något för någon annan de där avgiftningsdagarna ute i det fria vidderna. Nu är du själv i fokus och det går nästan inte att hålla inne en suck av lättnad. Att bara vara, så otroligt värdefull den känslan är.


Ringandet och meilandet upphör och ersätts av de hälsosammare ljuden från naturen. Naturens under som äger en enorm läkande kraft för dej. Både du och jag är ju en del av den. Tyvärr är naturens tystnad eller naturens ljud skrämmande för många idag.


 Du kanske hör till dom som är fastklistrad med alla dina tekniska kommunikationsinstrument och vågar inte släppa kollen på din omgivning långa stunder. Då är det hög tid för dej att detoxa, avgifta dej.


Ge din kropp en chans att slappna av, att bara få finnas till, njuta av en utsikt, fågelsång, lyssna till dina egna tankar och känna hur din kropp sakta men säkert blir lugn och harmonisk igen.


Du kommer att återvända till din vardag med full kraft och känna att du verkligen längtar efter dina vänner och att få höra hur dom har det. Dessa värdefulla vänner som i lagom dos ger dej så mycket energi. Balansgången med att ge och ta är viktig.


När du hittat ditt ställe eller sätt att informatiosdetoxa dej på, då kan du alltid återvända när spänningarna och stressen i kroppen blir för höga.

Av ILOS - 3 maj 2011 13:37

Nästan ingenting tär och urholkar en människa så mycket som ensamhet. Den är som ett gift i kroppen som långsamt, långsamt suger ut all livsglädje och livslust. Du kan lära dej att bära smärtor, att mista kroppsdelar tom en sorg lindras med tiden. Men aldrig ensamheten. Tiden har ingen makt över den, ju längre tid i ensamhet, desto mer får du lida.


Jag har aldrig varit helt ensam. Men när jag blev sjuk fick jag känna på hur det är att vara ensam under dagen, ibland några dagar. Jag visste att om jag blir friskare, så kunde jag hitta på saker att göra, och söka mej till människor med likadana intressen. Den vissheten räckte för att jag skulle orka dag för dag och våga se framåt.


Men den erfarenheten, av ensamhet, bär jag med mej och tänker på de människor, ofta gamla, som är pinade av sina ensamma dagar och nätter. Det är ju faktiskt förbjudet att lämna en hund, detta flockdjur, ensam i alltför många timmar, men människan som också är ett flockdjur och lider minst lika mycket som hunden av ensamhet, bryr vi oss inte om!?


Ja, det är ju det där dåliga samvetet, den gnager nog hos oss alla som har anhöriga, gamla föräldrar som sitter för sig själv. Vi har själva byggt ett samhälle, eller iallafall alla de politiker vi valt, där vi ska främja oss så mycket som möjligt från varandra privat, och sköta det mesta av det sociala livet via arbetet och t ex Facebook.


Vi har inte tid för de människor som tappat orken, blivit sjuka, eller helt enkelt lever i ofrivillig ensamhet. Jag önskar att vi kunde ändra på det, att vi skulle kunna bli mer medmänskliga.


Att vara ensam är förknippat med skamkänslor. Du kan känna dej utesluten ur flocken, känna dej som en som inte duger, som inte får vara med. Men ingen av oss går säker, livet kan bjuda på så många tumultartade händelser som gör att just du blir ensam.


Om du och jag kunde se oss omkring på jobbet, bland våra släktingar, bland vännerna och bjuda hem eller hälsa på någon som är ensam, eller föreslå ett biobesök eller ta med någon till en ny kurs. Att sträcka ut en hand till en medmänniska och erbjuda gemenskap skulle betyda så oerhört mycket för den som står utanför.


Jag ska göra det, sträcka ut min hand.







Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se