Nästan ingenting tär och urholkar en människa så mycket som ensamhet. Den är som ett gift i kroppen som långsamt, långsamt suger ut all livsglädje och livslust. Du kan lära dej att bära smärtor, att mista kroppsdelar tom en sorg lindras med tiden. Men aldrig ensamheten. Tiden har ingen makt över den, ju längre tid i ensamhet, desto mer får du lida.

Jag har aldrig varit helt ensam. Men när jag blev sjuk fick jag känna på hur det är att vara ensam under dagen, ibland några dagar. Jag visste att om jag blir friskare, så kunde jag hitta på saker att göra, och söka mej till människor med likadana intressen. Den vissheten räckte för att jag skulle orka dag för dag och våga se framåt.

Men den erfarenheten, av ensamhet, bär jag med mej och tänker på de människor, ofta gamla, som är pinade av sina ensamma dagar och nätter. Det är ju faktiskt förbjudet att lämna en hund, detta flockdjur, ensam i alltför många timmar, men människan som också är ett flockdjur och lider minst lika mycket som hunden av ensamhet, bryr vi oss inte om!?

Ja, det är ju det där dåliga samvetet, den gnager nog hos oss alla som har anhöriga, gamla föräldrar som sitter för sig själv. Vi har själva byggt ett samhälle, eller iallafall alla de politiker vi valt, där vi ska främja oss så mycket som möjligt från varandra privat, och sköta det mesta av det sociala livet via arbetet och t ex Facebook.

Vi har inte tid för de människor som tappat orken, blivit sjuka, eller helt enkelt lever i ofrivillig ensamhet. Jag önskar att vi kunde ändra på det, att vi skulle kunna bli mer medmänskliga.

Att vara ensam är förknippat med skamkänslor. Du kan känna dej utesluten ur flocken, känna dej som en som inte duger, som inte får vara med. Men ingen av oss går säker, livet kan bjuda på så många tumultartade händelser som gör att just du blir ensam.

Om du och jag kunde se oss omkring på jobbet, bland våra släktingar, bland vännerna och bjuda hem eller hälsa på någon som är ensam, eller föreslå ett biobesök eller ta med någon till en ny kurs. Att sträcka ut en hand till en medmänniska och erbjuda gemenskap skulle betyda så oerhört mycket för den som står utanför.

Jag ska göra det, sträcka ut min hand.