Jag stoppade fingrarna i honungsburken, gång på gång. Sötman väckte smaklökarna till liv och begäret efter mer bara växte. Det var inte första gången och det var inte ens den andra gången. Ska det vara så svårt att hålla fingrarna i styr!?

Jag pratar om honungsfällan, igen. Det var återigen så många roliga saker som hände omkring mej och som jag ville delta i. Jag kunde känna hjärtat fladdra lite stressat och tankarna som likt fjärilen var än här och än där. Jag ville allt och känslorna blandades med glädje, förväntan och så den där lilla varningsklockan som ringde. Jag tystade ner den.

Varför ska det vara så svårt att lära sig? Efter den första kraftlösheten, utbrändheten var vägen tillbaka så lång, jag borde verkligen ha lärt mej min läxa.

Men det visar också hur förrädiskt det är med lockelsen, uppmärksamheten, att få känna att du är med i olika sammanhang.

Däremot lär sig kroppen sin läxa. Har du en gång fallit så kickar den till dej innan det går för långt. Jag fick en rejäl spark för en månad sedan och känner fortfarande rädslan omsluta min kropp. Rädd för att falla ännu längre ner. Rädslan för att andra sjukdomar kan ligga bakom.

Jag är stukad men inte uppgiven. Jag slickar mina sår och bidar min tid.