Livet kan vara otroligt komplicerat, eller? Jag funderar på det ibland hur det kan komma sig att du och jag tänker så olika. Vi är som en bräda med två olika sidor ,som aldrig kan mötas om brädan inte sågas itu. På den övre sidan lyser solen, men den av oss som för stunden finns på brädans undersida, ser bara mörker.

"Vad underbart med det soliga vädret!", kan jag ropa glatt, och du svarar "det ser då ut att bli regn snart!"  Eller "har du inga tulpaner i rabatten?" och jag svarar "ser du inte alla  blå hyacinter?" Du ser det som inte finns, det som fattas, mina ögon söker sig till det som faktiskt växer.

I ett golv kan du hitta sprickor på bara några centimeter, eller se ett litet hål i en tapet. Det existerar inte i min värld och det kan göra dej galen, att jag inte bryr mej. Och det är sant, jag bryr mej inte om det finns spår i mitt hem av barnahänder eller att du trots allt misslyckas ibland med ett snickeri, trots din nogrannhet.

Jag är ledsen, men jag har inte den förmågan att lägga min energi på döda saker.

Alla dessa prylar som ska överleva oss, om inte annat så hamnar dom i soptippen.

Varför ska jag ägna min tid åt det som ingenting betyder?

Men det händer att brädan gungar till, och då är det plötsligt jag som ligger och stirrar i mörkret. När min ork fattas mej, när kroppen inte orkar, då är det jag som bara ser svarta moln och plötsligt är det hos dej solen skiner. Då tar du över livet och får det att fungera, och väntar på mej.

Varje gång du räcker mej din hand, så förstår jag varför vi hänger ihop som en enda bräda och uthärdar våra komplicerade, motsatta tankar och åsikter om vad som egentligen är viktigt i livet.

Vi är sol och moln, ljus och mörker och ja, vi kompletterar nog varandra rätt bra.