Förr levde paren med fördelat arbetsansvar, vilket vi alla vet vad de bestod av. Mannen i socialt, känslomässigt underläge till kvinnan, och kvinnan i ett ekonomiskt underläge till mannen.

I bästa fall levde de i ömsesidig respekt där den ekonomiskt starka inte utnyttjade sin ställning, och där kvinnan också tillät mannen vara en viktig förälder för barnen, inte bara en kassakista och lekpappa.

Nu är det andra tider, tack och lov. Vi är jämlika och lever tillsammans för att vi vill det, inte för att vi måste. Var och en kan försörja sig själv. Är det livet lättare?

Nej, jag tror inte att det är lättare, men jag skulle ändå inte vilja byta. Jag vill absolut vara självständig både ekonomiskt och känslomässigt och socialt. Något annat finns inte för mej. Jag skulle inte kunna leva med en partner som tänker på ett annat sätt, vad gäller den biten.

Många, speciellt de yngre, verkar också ha det så. Men jag ser fortfarande gamla mönster hos par. De fortsätter att vara varandras personliga assistenter. "Utan dej finns inte jag, utan dej klarar jag inte min dag".

Är de lyckliga? Kanske de är det, men jag ser det mest som en rädsla att leva sitt eget liv. Precis som två kakor sammansmetade med en gegga i mitten, går de livet igenom. Det kanske funkar så länge "kakan" är rund och god, och geggan håller sig på sin plats.

Mend vad händer när geggan börja jäsa och pysa ut över kanterna? När det börjar bli för mycket av tvåsamheten, när det känns som om ni har era fötter sammansvetsade med en fotboja? Ni kanske rentav glömmer bort era vänner, släktingar och bygger upp ert sociala liv bara kring varandra?!

Ok, är ni varandra likar kanske ni älskar när geggan kletar ner er och inte ens kakan är synlig längre. Ni två har blivit ett. Men tyvärr är ju inte livet beständigt och inte heller utan förändringar. Då får ni problem.

Att kunna leva sitt liv själv är en grundförutsättning tror jag, för att överhuvudtaget leva ett fullvärdigt liv. Du ska väl inte klistra dej fast med någon annan för att du inte förmår hitta ett liv själv!?

Likaväl som för mycket av det goda kan leda till skillsmässa kan också det motsatta hända. Ni har för lite "gegga" mellan er, dvs ni gör mindre och mindre saker tillsammans, ni träffas sällan och har inte ens några gemensamma intresse.

Men tänk då att den där första blicken, första träffen och alla goda kärlekstankar om varandra som ni har haft bildar grunden för er "gegga". Den finns alltid kvar så länge ni kännder den minsta lilla lusten att fortfarande vara tillsammans. Det är den bästa början och då hittar ni säkert sätt att fylla på med mera "smet".

Nej, tillbaka till det gamla vill ingen. Vi har ju alla förutsättningar för att vara lyckligare än någonsin, och jag tror verkligen på ordspråket "var och en är sin egen lyckas smed".

Sol och semester. Människor i full färd med att känna sig lyckliga! Förhoppningarna är stora, och vi känner verkligen hur underbart det är, att få rå om sig själv och sin familj.

Utflyttade barn kommer hem. Huset fulls av välkända, kära röster. Livet är perfekt. Och de underbaraste av allt, barnbarnen stojar omkring och myser i grönbetet.

Du som lever ensam kanske ligger och läser i lugn och ro i solstolen, hemma, eller du kanske tagit en välförtjänt semester utomlands. Du känner hur härligt harmonisk du är.

Eller vad säger du?

Jag tror att det är våra föreställningar om vad lycka är som ger smolk i bägaren. Du älskar både dina barn och barnbarn, din familj, men har svårt att acceptera förändringarna som skett i ditt liv.

Du är inte längre lika ung. Du har bott ensam eller med din partner ett antal år, utan barn. Du har vant dej vid ordning och reda och att kunna ta det lugnt och spendera din tid hur du vill. Men nu får du ett dåligt samvete när du känner att din harmoni i kroppen blir störd av för mycket ljud, och av det faktum att du tappar all din egen tid.

Men skippa ditt samvete. Be hellre om att få den där egna tiden. Gå ut och gå en ensam promenad, träffa en vän eller lägg dej och vila en stund. Det kan vara så att barnen också vill ha egen tid när de hälsar på dej. De kan också känna dåligt samvete om de tar sin familj och gör något utan dej! Föreslå att de gör det!

Du som är ensam känner dej otroligt ensam ibland, men inte alltid. Det är för att du och din omgivning har bestämt, att man inte kan känna sig lycklig med sig själv. För visst kan man! Strunta i att ens tänka tanken "jag är ensam"! Tänk bara på allt du kan unna dej att göra, för att du slipper ta hänsyn till andra.

Tapetsera inte förväntningarna på väggen utan att ta med de naturliga ingredienserna, småirritationer, barnagråt, lite gräl, trötthet och så de ljuvliga känslorna av kärlek, lite ensamhetskänsla o den mysiga känslan av frid.

Det är det som är livet. Ditt liv.

Ibland kan det kännas som om du kommit till vägs ände, att livet, relationen, ditt jobb, privatlivet inte ger några kickar mer. Då är det lätt hänt att du söker "fel" hos din omgivning. Men tänk till lite!

Det är faktiskt du själv som kanske gått där i en gräddfil och slickat dej förnöjsamt om munnen. Du har sugit åt dej av livets bästa och känner plötsligt en mättnad. "Grädden" har börjat smaka surt och du börjar se dej omkring efter något nytt.

Som om det vore lösningen, att alltid hitta någon annan, eller något annat som ska göra jobbet åt dej! Att tillfredställa dina behov är i första hand något du själv ska göra. Det är ditt uppdrag här i livet att se till att du mår så bra som möjligt. Men det betyder inte att du hela tiden måste ändra på din omgivning.  Det är du som behöver hitta rätt stimulans.

Oavsett hur många partners du byter, eller jobb eller t om vänner, så kommer du att landa i samma surdeg, så länge du inte kan förstå, att det är du själv som är det största problemet för din lycka.

Finns mirakel? Ja, absolut, men de flesta vardagsmirakel skapar du själv.

Livet är så underbart och det finns så mycket att njuta av. Men livet kan också vara grymt och sorgligt. Därför behöver du som alla andra en bra familj och trygga vänner.

När livet är som mest slentrian så betyder det bara att du får njuta i din gräddfil oförstörd av det oberäkneliga ödet. Var glad så länge det varar, ta vara på dej och din familj. Ingen står vid "vägs ände" och väntar, du hittar vägar att fortsätta om du bara öppnar din blick för alla möjligheter som finns där ute!

Att leva i den dag som är kan vara det svåraste som finns. Du kanske mår alldeles utmärkt och borde kunna känna glädje ända ut i tåspetsarna, ändå kommer den där filuren på din axel och försöker ta ner dej till jorden igen.

Varför ska det vara så svårt? Varför ska tankarna börja cirkulera runt, runt och tala om för dej att du mår säkert skitdåligt imorgon!? Eller om du mår skitdåligt idag så talar minsann filuren om för dej att det kommer du alltid att göra, eller?!!

Vet du vad, byt ut den där filuren en gång för alla! Du kan åtminstone börja träna med att byta ut den. Skaffa dej en ny eller flera; sådana där som peppar dej att ta tillvara dina dagar. För visst är det så, att även de dåliga dagarna har massor av ljusglimtar!

Du måste vara listig när du väljer vilka filurer som får styra dina tankar. Om din negativa filur är svår att bli av med gå då den till mötes. Lägg dej ner och och låt tårarna komma, gråt över din olycka och förfasa dej över livet. Men precis när filuren är nöjd och glad över ditt humör och  lägger sig till ro, då tar du kvickt och byter.

Ingen negativ filur kan rå över kärlek, starka positiva tankar, en joggintur eller bara en stilla skön meditation.

Att acceptera din situation, din dåliga dag, är inte samma sak som att du ska sluta tro på att bättre dagar kommer. Vårda den filur som talar om för dej vad som trots allt är riktigt bra i ditt liv. Den filuren blir en mästare på att hitta den minsta lilla procenten av lycka i ditt liv som får dej att orka och tro på bättre dagar!

För några månader sedan besökte jag en vän som jag inte träffat på ca 13 år. Det är en underbar tjej som jag lärde känna via mitt jobb. Hon kom dit som väldigt ung (hon är fortfarande ung, flera år yngre än mej) och från den första stunden vi sågs så kom skrattet fram.

Vi jobbade tillsammans i ca 12 år, sedan flyttade hon, och jobbet blev plötsligt så mycket tråkigare. Ingen annan hade exakt samma humor som jag och vi hade/har förmågan att kommunicera, utan att säga färdiga meningar. Vår tankeverksamhet slår/slog samma takt.

Under åren höll vi sporadisk kontakt, mest via mail och ett och annat julkort. Men vi skrev ofta att nu borde vi ses snart, och hade många roliga mail med funderingar om hur vi såg ut nuförtiden. Men så hittade vi varandra med avslöjande foton via facebook.

Hon var sig lik, fortfarande en mycket vacker tjej och skrev med snälla (smickrande) kommentarer att jag var mej lik. Och det kan jag dementera på direkten. Åren har tagit ut sin rätt men jag uppskattar allting som fungerar i min kropp.

T om nu när jag skriver och tänker på min vän så drar jag på smilbanden och det känns varmt i hjärtat. Så kom den där dagen när vi skulle träffas. Min  man körde mej till tåget och sa "hoppas hon möter dej", vis av erarenheten att jag lätt villar bort mej, och nu skulle jag ju till storstaden.

Jag var inte orolig, dels är jag inte fullt lika vimsig som förr och jag visste att min vän nog också tänkte att jag behövde support. Under tågresan tänkte jag på alla våra roliga stunder och spratt vi gjort förr varandra, mittframför ögonen på förvånade kunder.

Ja, då blev det dax för mötet och ingen av oss hade oroat oss inför det. Hon stod där trygg och välkomnande på perrongen. Vi kastade en blick på varandra och så bubblade skrattet fram, så himla skönt!

Det blev en helt underbar helg med fisksoppelunch, målning (hmmm), ölstopp med så mycket prat och skratt, att vi nästan inte hann hem till henne för att äta den goda middagen hon förberett, innan det var dax att dra vidare för att se en musikal!

Tack snälla. goda vän för den fantastiska helgen och jag ser verkligen framemot ditt besök här hos oss, med förhoppningsvis magiska upplevelser!

Nutidens människa, du och jag, lever med tiden i ständig fokus. Tiden har blivit viktig att fylla, du ska helst ha en fulltecknad kalender, både privat och på jobbet, men tiden för dej fyller också andra funktioner. Har du tänkt på hur ofta du använder tiden som anledning till att inte finnas till, för närstående eller andra som kanske behöver en lite bit av din tid?

Ja, men jag har faktiskt inte tid, försvarar du dej med en kråmande kropp. (Ja, kroppen vill faktiskt kråma sig när det känns obekvämt). De flesta av oss accepterar detta, att du inte har tid. Men vore det inte bättre att vi blev tydligare och precis som barnen kunde svara att vi inte vill!?

Om du ser på din tid som en lång strumpa där vi alla har olika genetiskt betingade längd på livet, så kanske du blir mer medveten om vad du stoppar i din strumpa. Din strumpa är den tid du har att disponera, och du har faktiskt rätt att göra vad du vill med din tid, så länge du inte skadar någon annan.

Du har byggt argumentet tiden som en mur runtomkring dej, men synar man din mur närmare så rasar den ihop som ett korthus. Du har lika mycket tid som alla andra levande varelser. Du använder bara orden "har inte tid" som en sköld för att värja dej mot att göra saker du inte vill. Du kanske också använder orden för att förhöja din självkänsla och visa din fulltecknade kalender. Ledsen, men ju mer du behöver använda dej av orden "jag har inte tid", desto mer uppenbart är det att du behöver jobba med din egen självbild.

När du sitter där med din "strumpa" i handen så vet du ju att du kanske säger ja till en fotbollsmatch, en helkväll med gänget, semester med familjen, spa-helg med tjejerna, kalas med vänner, leka med barnen, gå på gymmet, jogga, zumba, yoga, bio ....mm. Du kanske säger nej till att klippa gräsmattan till din farmor/mormor, besöka dina gamla närstående, hjälpa någon som blivit sjuk, ställa upp som hundvakt, you name it...

Som sagt, gör vad du vill med din tid, fyll din strumpa med det du vill, men ha i din tanke att vi människor behöver varandra, en vacker dag är det du som ställer en fråga om hjälp och får till svar "jag har inte tid".

Människan är ett segt släkte med en stark överlevnadskänsla som går utöver det mesta. Vi vill leva till varje pris, trots att vi sakta men säkert går mot döden, och under tiden tappar vi fler och fler förmågor.

Du kanske hör till dom som kommit en bit på vägen i livet, och då har du antagligen drabbats av olika krämpor, lättare eller svårare. Hur bär du dina svårigheter?

Det går aldrig tillräckligt att framhålla det där halvfulla glaset, att du ska välja den.

Om du har en smärta i kroppen så blir den dubbelt påtaglig, om du också låter din själ plågas av den. Dubbelsmärta är lika intensivt och plågsamt, som dubbelglädje är givande.

Jag har tidigare berättat hur jag varje dag, utom en, under min cancerbehandling tog dagliga promenader. Efter en av behandlingarna fick jag smärtor i ena foten, och hade svårt att stödja mej på den. Min första tanke var "oh nej, nu kan jag inte gå!", men min andra tanke kom snabbt "jag kan faktiskt gå men det kommer att göra lite ont och ta längre tid".

Jag valde att gå, tid hade jag, och jag valde bensmärtan framför den psykiska smärtan att ligga kvar i sängen och känna mej ännu mer sjuk. Sängliggandes hade min smärta blivit dubbel, men styrkan och modet jag kände i kroppen när jag trotsade smärtan och tog mej ut, gav själen glädjeskutt och t om den fysiska smärtan blev mindre.

Var i ditt fysiska lidande en stund varje dag och oja dej över livets kamp, men stanna inte där. Fokusera sedan på det som faktiskt fungerar i din kropp, och ge dom bitarna ännu mer näring.

Låt det friska hos dej få växa sig starkt och fylla din kropp och själ med glädje och kunna bära dej över mörka vatten.

Ibland tar livet en annan väg än den du tror är utstakad och klar för dej.  Du sitter där i din lilla båt som gubben Noak, och tycker att du har alla ingredienser som behövs för att ditt liv ska vara perfekt. Kanske ditt liv t om är så perfekt, att livet självt har stulit förmågan att längta ifrån dej.

Både du och jag har, som de människor vi är, så otroligt svårt att känna oss nöjda mer än någon dag, någon timme eller bara en stund. Vi vill alltid något mer eller så vill vi ha något annat, eller kanske vi känner en oro i kroppen efter något som drar i oss, likt en magnet, men vi vet inte vad det är.

Du är fånge i din egen kropp och själ, och söker din frihet. Du tror att om du har en kropp utan skavanker, då ler lyckan mot dej, eller du kanske jobbar hårt med att slippa din ångest och sen blir allting bra...  Det finns inget sen. Och det finns ingen tid som är evig, iallafall inte i det här jordelivet. Innan du vet ordet av kommer allting att förändras för dej.

Att acceptera sitt liv är att frige sig själv. En kropp som du kan titta på, din egen, och känna tacksamhet över det som fungerar bra, att tillåta dej att tycka att din kropp är fantastisk, det frigör dej. Att se din ångest som en del av dej, ett verktyg som du har nytta av, det frigör dej också.

När livet överraskar på gott och ont, som livet alltid gör, då finns ingen återvändo. Då står du där med den kropp och själ du är född med och ju bättre du har lärt dej att förstå och acceptera den du är, desto lättare kan du hantera förändringarna.

Varje gång du ser bakåt, kan du längta efter det som var tryggt och invant, men när du är mitt uppe i det vardagliga, kan den gråa vardagen tynga dina axlar. Försök och tänk att du behöver din gråa mantel, de lugna dagarna. för att ladda batterier och energi, och sedan kunna bemöta livets utmaningar på bästa sätt.

Ro lugnt i stilla vatten, tids nog kommer stormarna.