Människan är ett segt släkte med en stark överlevnadskänsla som går utöver det mesta. Vi vill leva till varje pris, trots att vi sakta men säkert går mot döden, och under tiden tappar vi fler och fler förmågor.

Du kanske hör till dom som kommit en bit på vägen i livet, och då har du antagligen drabbats av olika krämpor, lättare eller svårare. Hur bär du dina svårigheter?

Det går aldrig tillräckligt att framhålla det där halvfulla glaset, att du ska välja den.

Om du har en smärta i kroppen så blir den dubbelt påtaglig, om du också låter din själ plågas av den. Dubbelsmärta är lika intensivt och plågsamt, som dubbelglädje är givande.

Jag har tidigare berättat hur jag varje dag, utom en, under min cancerbehandling tog dagliga promenader. Efter en av behandlingarna fick jag smärtor i ena foten, och hade svårt att stödja mej på den. Min första tanke var "oh nej, nu kan jag inte gå!", men min andra tanke kom snabbt "jag kan faktiskt gå men det kommer att göra lite ont och ta längre tid".

Jag valde att gå, tid hade jag, och jag valde bensmärtan framför den psykiska smärtan att ligga kvar i sängen och känna mej ännu mer sjuk. Sängliggandes hade min smärta blivit dubbel, men styrkan och modet jag kände i kroppen när jag trotsade smärtan och tog mej ut, gav själen glädjeskutt och t om den fysiska smärtan blev mindre.

Var i ditt fysiska lidande en stund varje dag och oja dej över livets kamp, men stanna inte där. Fokusera sedan på det som faktiskt fungerar i din kropp, och ge dom bitarna ännu mer näring.

Låt det friska hos dej få växa sig starkt och fylla din kropp och själ med glädje och kunna bära dej över mörka vatten.