För några månader sedan besökte jag en vän som jag inte träffat på ca 13 år. Det är en underbar tjej som jag lärde känna via mitt jobb. Hon kom dit som väldigt ung (hon är fortfarande ung, flera år yngre än mej) och från den första stunden vi sågs så kom skrattet fram.

Vi jobbade tillsammans i ca 12 år, sedan flyttade hon, och jobbet blev plötsligt så mycket tråkigare. Ingen annan hade exakt samma humor som jag och vi hade/har förmågan att kommunicera, utan att säga färdiga meningar. Vår tankeverksamhet slår/slog samma takt.

Under åren höll vi sporadisk kontakt, mest via mail och ett och annat julkort. Men vi skrev ofta att nu borde vi ses snart, och hade många roliga mail med funderingar om hur vi såg ut nuförtiden. Men så hittade vi varandra med avslöjande foton via facebook.

Hon var sig lik, fortfarande en mycket vacker tjej och skrev med snälla (smickrande) kommentarer att jag var mej lik. Och det kan jag dementera på direkten. Åren har tagit ut sin rätt men jag uppskattar allting som fungerar i min kropp.

T om nu när jag skriver och tänker på min vän så drar jag på smilbanden och det känns varmt i hjärtat. Så kom den där dagen när vi skulle träffas. Min  man körde mej till tåget och sa "hoppas hon möter dej", vis av erarenheten att jag lätt villar bort mej, och nu skulle jag ju till storstaden.

Jag var inte orolig, dels är jag inte fullt lika vimsig som förr och jag visste att min vän nog också tänkte att jag behövde support. Under tågresan tänkte jag på alla våra roliga stunder och spratt vi gjort förr varandra, mittframför ögonen på förvånade kunder.

Ja, då blev det dax för mötet och ingen av oss hade oroat oss inför det. Hon stod där trygg och välkomnande på perrongen. Vi kastade en blick på varandra och så bubblade skrattet fram, så himla skönt!

Det blev en helt underbar helg med fisksoppelunch, målning (hmmm), ölstopp med så mycket prat och skratt, att vi nästan inte hann hem till henne för att äta den goda middagen hon förberett, innan det var dax att dra vidare för att se en musikal!

Tack snälla. goda vän för den fantastiska helgen och jag ser verkligen framemot ditt besök här hos oss, med förhoppningsvis magiska upplevelser!

Nutidens människa, du och jag, lever med tiden i ständig fokus. Tiden har blivit viktig att fylla, du ska helst ha en fulltecknad kalender, både privat och på jobbet, men tiden för dej fyller också andra funktioner. Har du tänkt på hur ofta du använder tiden som anledning till att inte finnas till, för närstående eller andra som kanske behöver en lite bit av din tid?

Ja, men jag har faktiskt inte tid, försvarar du dej med en kråmande kropp. (Ja, kroppen vill faktiskt kråma sig när det känns obekvämt). De flesta av oss accepterar detta, att du inte har tid. Men vore det inte bättre att vi blev tydligare och precis som barnen kunde svara att vi inte vill!?

Om du ser på din tid som en lång strumpa där vi alla har olika genetiskt betingade längd på livet, så kanske du blir mer medveten om vad du stoppar i din strumpa. Din strumpa är den tid du har att disponera, och du har faktiskt rätt att göra vad du vill med din tid, så länge du inte skadar någon annan.

Du har byggt argumentet tiden som en mur runtomkring dej, men synar man din mur närmare så rasar den ihop som ett korthus. Du har lika mycket tid som alla andra levande varelser. Du använder bara orden "har inte tid" som en sköld för att värja dej mot att göra saker du inte vill. Du kanske också använder orden för att förhöja din självkänsla och visa din fulltecknade kalender. Ledsen, men ju mer du behöver använda dej av orden "jag har inte tid", desto mer uppenbart är det att du behöver jobba med din egen självbild.

När du sitter där med din "strumpa" i handen så vet du ju att du kanske säger ja till en fotbollsmatch, en helkväll med gänget, semester med familjen, spa-helg med tjejerna, kalas med vänner, leka med barnen, gå på gymmet, jogga, zumba, yoga, bio ....mm. Du kanske säger nej till att klippa gräsmattan till din farmor/mormor, besöka dina gamla närstående, hjälpa någon som blivit sjuk, ställa upp som hundvakt, you name it...

Som sagt, gör vad du vill med din tid, fyll din strumpa med det du vill, men ha i din tanke att vi människor behöver varandra, en vacker dag är det du som ställer en fråga om hjälp och får till svar "jag har inte tid".