Förr levde paren med fördelat arbetsansvar, vilket vi alla vet vad de bestod av. Mannen i socialt, känslomässigt underläge till kvinnan, och kvinnan i ett ekonomiskt underläge till mannen.

I bästa fall levde de i ömsesidig respekt där den ekonomiskt starka inte utnyttjade sin ställning, och där kvinnan också tillät mannen vara en viktig förälder för barnen, inte bara en kassakista och lekpappa.

Nu är det andra tider, tack och lov. Vi är jämlika och lever tillsammans för att vi vill det, inte för att vi måste. Var och en kan försörja sig själv. Är det livet lättare?

Nej, jag tror inte att det är lättare, men jag skulle ändå inte vilja byta. Jag vill absolut vara självständig både ekonomiskt och känslomässigt och socialt. Något annat finns inte för mej. Jag skulle inte kunna leva med en partner som tänker på ett annat sätt, vad gäller den biten.

Många, speciellt de yngre, verkar också ha det så. Men jag ser fortfarande gamla mönster hos par. De fortsätter att vara varandras personliga assistenter. "Utan dej finns inte jag, utan dej klarar jag inte min dag".

Är de lyckliga? Kanske de är det, men jag ser det mest som en rädsla att leva sitt eget liv. Precis som två kakor sammansmetade med en gegga i mitten, går de livet igenom. Det kanske funkar så länge "kakan" är rund och god, och geggan håller sig på sin plats.

Mend vad händer när geggan börja jäsa och pysa ut över kanterna? När det börjar bli för mycket av tvåsamheten, när det känns som om ni har era fötter sammansvetsade med en fotboja? Ni kanske rentav glömmer bort era vänner, släktingar och bygger upp ert sociala liv bara kring varandra?!

Ok, är ni varandra likar kanske ni älskar när geggan kletar ner er och inte ens kakan är synlig längre. Ni två har blivit ett. Men tyvärr är ju inte livet beständigt och inte heller utan förändringar. Då får ni problem.

Att kunna leva sitt liv själv är en grundförutsättning tror jag, för att överhuvudtaget leva ett fullvärdigt liv. Du ska väl inte klistra dej fast med någon annan för att du inte förmår hitta ett liv själv!?

Likaväl som för mycket av det goda kan leda till skillsmässa kan också det motsatta hända. Ni har för lite "gegga" mellan er, dvs ni gör mindre och mindre saker tillsammans, ni träffas sällan och har inte ens några gemensamma intresse.

Men tänk då att den där första blicken, första träffen och alla goda kärlekstankar om varandra som ni har haft bildar grunden för er "gegga". Den finns alltid kvar så länge ni kännder den minsta lilla lusten att fortfarande vara tillsammans. Det är den bästa början och då hittar ni säkert sätt att fylla på med mera "smet".

Nej, tillbaka till det gamla vill ingen. Vi har ju alla förutsättningar för att vara lyckligare än någonsin, och jag tror verkligen på ordspråket "var och en är sin egen lyckas smed".

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är min hemsida uppstartad och jag kommer att ha mycket pyssel med att lägga in foton, bilder på mina tavlor och så blogga förståss!   Välkomna och besök mej på  www.livsandas.se ...

Jag kommer att fortsätta blogga, visa mina tavlor o bilder via min hemsida som snart är klar. Den kommer att få stor betydelse för mej i min vardag, då jag återigen fått släppa mina utåtriktade intressen pga infektionsrisken o orken. Min nya hems...

      Qiyoröyo gör jag varje morgon! Mycket bra för att hålla musklerna smidiga och värkfria, speciellt dessa tider när cellgifterna gör sina anfall i kroppen. Som Regina Lund sa så bra, de dödar inkräktare men även civilbefolkningen faller på ...

Den här gången känner jag mej förståss lite stukad, men mest har en ilska vuxit fram när det slutgiltiga beskedet kom, att det finns en tumördjävul i min kropp. Mina tankar går till alla barn som drabbas av denna hemska jävel, som vill invadera kropp...

Floder av tårar har under förra vintern bildat en hel sjö. Nu har mina steg tagit mej till en vägkorsning igen. En kort tid gick jag på den livsbejakande vägen. Sakta men säkert byggde jag upp eller återtog det som ger mitt liv glädje. Förutom familj...