Är du en höjare eller sänkare? När du finns i närheten av andra människor eller ansluter dej till en grupp, kan du då läsa av vad som händer med stämningen? Om du aldrig känt varken det ena eller det andra, gör ett försök nästa gång. Känn efter och bli mer öppen över vad som händer när du möter andra människor!

Om du tycker att alla andra aldrig gör något, har konstiga åsikter, inte bryr sig om att just du har så mycket att göra, eller om din partner ligger och solar när du sliter häcken av dej, då ska du speciellt reflektera över det här.

Tyvärr är det så att det är du som sitter med problemet, inte din omgivning. Om du känner dej utsliten, trött och förbannad så beror det på din chef, dvs du själv (iaf privat) att jobben haglar över dej. Din omgivning, partner eller vänner kan inte leva livet åt dej eller vara din förlängda arm för de jobb du tycker "måste" göras. Det är du som bestämmer och måste ta kommandet över ditt liv.

Är gräsmattan för stor, känns alla husjobben övermäktiga, tar ditt jobb musten ur dej?? Ja, då måste du ta tag i det och göra en förändring. Ingen annan kan göra det åt dej. Och lika stor rätt som du har att bestämma över ditt liv, så har alla i din omgivning också det.

Du har ingen som helst rätt att inkräkta i hur någon annan vill leva sitt liv, hur någon annan tar hand om sig, vad någon annan gör med sin dag. Vi har alla våra bördor att bära men också rätten att njuta av att bara ta det lugnt. Det är inget fel i den som inte hela tiden arbetar, tvärtom.

Så nästa gång du känner att du är överarbetad, spill inte över ett dåligt samvete på andra. Det är du som ska ha dåligt samvete inför dej själv för att du missbrukar din kropp och den tid du fått här på jorden. Vill du det så har du rätt att göra så, men det är absolut inte någon annans fel.

Men tyvärr så gör vi människor ofta så, har så många åsikter över vad andra (ofta partnern) borde göra, och sprider oförtjänt dynga omkring oss. Vi blir stämningssänkare av guds nåde och alla är vi där ibland. Men känner du på dej att du är en stämningssänkare alltför ofta, då ska du tänka till, för egentligen är det till dej kroppen skriker, inte till dina medmänniskor.

Vi har nyligen firat Mors Dag, denna mor som är en sådan viktig person för oss alla. Hon bor i våra sinnen och hela kroppen kan vara laddad med känslor inför henne. På gott och ont. Även du som brytit kontakten med din mor har henne som en skugga inom dej, även om du jobbar hårt för att förtränga det.

Hon är den sista länken från den sköna vaggan i livmodern till det här jordelivet. Med den tanken så är det inte så konstigt att en mor betyder så mycket. En mor som har förmågan att stötta och få dej att känna dej betydelsefull är en gåva. De som känner oro inför sin mor och aldrig tycker att dom räcker till, kan ta med denna oro även ut i världen, på sin arbetsplats, bland vänner mm.

I dess rätta form ska en mor innebära trygghet, en oas att vila ut hos, en vars kärlek du aldrig behöver tvivla på. Min mor fick aldrig uppleva detta, och jag är förundrad över hur hon ändå på så många sätt kan ge kärlek. Jag är glad över det hon kan ge och lägger inte energi på det jag inte fått eller får.

Jag är också mor, men jag tänker inte beskriva hurdan mor jag är. Det är något som bara min dotter kan ha en åsikt om. Men jag är ganska säker på att jag är en ganska vanlig mor dvs en som älskar sin dotter över allt annat, en som försöker uppmuntra henne, en som finns till hands om hon behöver mej, men också en mor med sidor som hon säkert blir "galen" på.

Försök hitta vägar att älska din mamma, inte allt i hennes personlighet, men något som bara du och hon kan ha gemensamt. Det kommer att stärka dej enormt, denna viktiga person som kan "lappa" ihop dej som ingen annan.