När jag tänker på ordet stolthet ger det mej nästan alltid en positiv känsla i kroppen. Jag sträcker på mej och vill verkligen vara stolt över mej själv och mitt ursprung, över min dotter, dotterson och alla andra närstående.

Men ibland byter stoltheten skepnad, t ex när svenskheten går för långt och du inte vill att alla, oavsett vilket land du föddes i, "får" känna stolthet över landet Sverige.

Alla vi som bor i det här landet har den rättigheten.

Själv känner jag mej som en Jordbo, och min stolthet har mest att göra med att just jag fått bli till och får besöka den här jorden.

Som sagt, stolheten kan ändra färg och gör oss mer skada än nytta ibland. På många sätt får den oss att må bra i en relation, men ibland blir stoltheten ett hinder, en mur mellan dej och din partner.

Har du tänkt på hur många gånger du säger en sak till din vän, men i ditt hjärta vill du och menar något annat. Du söker din väns kärlek och när du tvivlar på den och inte får den omtänksamhet du söker, då kommer stoltheten på besök. Du blir en omvänd hand. Ingenting av det du säger menar ditt hjärta när du kanske skriker "dra så långt pepparn växer", eller "jag sticker härifrån och lämnar dej".

Egentligen ropar du "säg att du älskar mej", "kom och ge mej en kram". Du vill så desperat att han/hon ska visa dej den där speciella kärleken som en gång gjorde att just ni flyttade samman. Men du biter ihop. Stoltheten hindrar dej från att öppna ditt hjärta och säga sanningen.

"Kriget" mellan er har startat och även hon/han har sin stolthet som vapen. Ingen vill blotta sig och vara den som lägger de äkta känslorna på borden. Dessutom får stoltheten ganska snabbt besök av vännen ilskan som är en expert på att blåsa bort den minstalilla  känslan av kärlek och värme som försöker blossa upp.

Oavsett hur intelligenta, smarta eller pålästa ni är, så lockar stoltheten tillsammans med ilskan fram era mest primitiva känslor. Ni skriker åt varandra eller nonchalerar varandra totalt. Hjärtat blir som en ishink.

Är det så det känns för dej?

Då kan det vara tid för att sätta sig mittemot varandra, titta på varandra och ställa frågan "vill vi fortfarande verkligen bo tillsammans?" Sök svaren i era hjärtan. Acceptera ilskan och stoltheten som attackerar er, för om den riktiga kärleken finns kvar, då kan ni tillsammans besegra de negativa känslorna.

Det finns faktiskt en anledning till varför ni reagerar och känner som ni gör. Den mest troliga orsaken är stress. Det är mycket, mycket vanligt att båda eller den ena jobbar så hårt, både på jobbet och hemmet, med allt som hon/han tycker "måste" göras, och när tiden inte räcker till försöker hon/han använda sin partner som en förlängd arm till sig själv. Det här gör han/hon omedvetet och frustrationen mellan paren uppstår då åsikterna om "måstena" skiljer sig åt.

Du blir helt enkelt ilsken för att du inte kan använda dej av din partner för att få livet att fungera som just du vill. Men så kan du bara ha det om du vill leva ensam. Hitta former för att samarbeta om det ni båda har intresse av ska fungera, barn, matlagning, tvätt, städning mm. Jämka med åsikterna om hur hushållet ska skötas. Skriv upp en arbetsfördelning!

Ni är faktiskt frivilligt tillsammans.Låt inte stoltheten ta det viktigaste ifrån er,

den kärlek ni en gång fann hos varandra. Jag tror, att om ni mister varandra så faller också alla måsten ner som ett korthus. Vi bygger vårt hem, vårt bo tillsammans och skapar måstena själv. Minska på kraven och lev istället!

Ständigt, ständigt för vi människor denna kamp för att hinna med.. Ja, vadåå!??

Varför är vi här på jorden? Är det för att hinna göra så mycket av det vi kallar för "måsten" innan vi åter lämnar det fysiska jordelivet? Känna det inte f........t meningslöst!?

Varför i hela fridens namn är det så svårt att se på sin tid på jorden som en gåva, eller som världens finaste resa du precis har vunnit?! När du unnar dej en smester, kanske till ett annat land, då tar du ju vara på tiden så bra som möjligt. Du vet ju att du har din tid där en kort stund. Varför är de då så många som missköter sin dyrbara tid här på jorden?  Varför kan du bara inte leva ditt liv som du vill?

Livet på jorden kan kännas oändlig, i allafall när du är ung men med tiden förstår du och jag att den har ett slut. Ta dej en funderare över vilka dina måsten egentligen är. För det kan ju vara så att du kallar dom för måsten, för att du egentligen inte vill göra dom. Vill du bo i ett hus och även bo i ett välskött hus då får du diverse måsten på köpet. Men då har du bestämt dej för att du vill ha det så. Alltså är det egentligen inga måsten att reparera, bygga, städa eller sköta din trädgård. Det är saker du har valt att göra under din tid på jorden.

Du är varken duktig eller skötsam eller något annat, du bara väljer det du vill göra. Problemen uppstår om ni är ett par med olika måsten. Det kan ju faktiskt finnas någon som vill bo i ett hus men inte vill reparera särskilt ofta. Ingen kan säga vad som är rätt eller fel, och alla har rätt att få leva sitt liv på det sätt man vill, förutsatt att man inte skadar någon annan avsiktligt.

Själv har jag inte så stora krav på det ytliga mer,  min dragning är större mot alla spännande livsfrågor. Att jag dessutom en gång , utan att veta om det, hamnade hos ett medium , gjorde att min nyfikenhet om livet efter detta blev väckt.

Se på livet som en älv som rinner, ständigt i förändring, var inte rädd för de mörka dagarna, för de varar inte länge, ljuset kommer alltid åter, om än i en annan form. 

Vi människor är så otroligt anpassningsbara, och du kan se det bl a om du har vänner som drabbats av motgångar och sjukdomar. Du förundras över hur starka de verkar vara och hur de reser sig gång på gång. Eller du kanske kämpar på själv med olika obalanser i kropp och själ.

Jag funderar på det där ibland och tänker på hur mycket man egentligen orkar med. Själv kan jag känna att varje störning i kroppen registrerar jag extra mycket med tanke på min utbrändhet och sedan cancer. Varje orosmoment som stannar i kroppen så hittar jag utvägar för att hantera dem, och när de återkommer så vet jag hur jag ska bära mej åt för att klara svårigheten, och vis av erfarenheten över allting som ändå går över, kan jag känna mej relativt lugn.

Problemet blir när något nytt dyker upp. Då saknar jag specifika "verktyg" för att hantera åkomman. De verktygen saknas i min egen "läkarbox". Jag blir tvungen att söka nya vägar för att hantera min dag med denna nya krämpa. Det är något som tär på kropp och själ. Om du har blivit utsatt några gånger så kämpar du emot och vill inte acceptera något ytterligare.

Men, som sagt, vi är anpassningsbara och snart har även den nya störningen fått sin diagnos och verktygen för att bota eller lindra hittas via egen erfarenhet, nätet, apoteket och som en sista utväg ett besök hos läkaren.

Jag vet vid det här laget att det är en kamp att ta sig fram till målet att acceptera det som sker och kommer, men jag vet också att när jag slutgiltigt gjort det så underlättare jag all läkning i kroppen. Att strida emot gör bara allting värre. Det är inte samma sak som att ta upp kampen emot sjukdom. Det handlar bara om att acceptera och sedan hitta alla utvägar för läkning.

Utan döden finns inte livet, utan livet existerar ingen död. Döden innebär att du mister din kropp i den formen du har i nuet, men din kropp blir bara till andra beståndsdelar och fortsätter ingå i jordens eviga (får vi hoppas) kretsgång.

Vi sätter vår tillit till själen. Vi tror och hoppas att själen inte kan dö. På något sätt behöver vi känna att vi lever vidare. Genom själen, via våra barn, barnbarn eller genom olika gärningar vi lämnar efter oss.

Jag mötte döden men gav inte vika. Vid min sida fanns någon eller något som blåste liv i mej. Jag kände det så tydligt. Det var ingen "nära döden" upplevelse men i min kropp kände jag starkt hur livsgnistan, styrkan återvände. Det hände på några sekunder.

Blir livet lättare att leva när du känt dödens kalla vinddrag?  Nej tvärtom, livet blir tuffare att leva. Som den som för evigt går med ett haltande ben, så dras du med döden. Men det positiva är att du uppskattar det andra friska "benet" desto mer.

Ditt liv får starka inslag av vitt och svart. Du lär dej att uppskatta mest de där gråtonade dagarna, när allting känns som vanligt, som förr. Då känns varken livet eller döden så närvarande. Du bara är.

Jag eller du kan inte värja oss mot svängningarna i livet, det är svårt att vara förberedd. Det bästa du kan göra är faktiskt att ta en dag i sänder, acceptera närvaron av liv och död och glädjas åt att din själ kanske lever för evigt.

Du kanske är ung, gammal eller i den gyllene medelåldern, och oavsett ålder har du funderingar över varför du har så svårt för att få vänner!?

Jag skulle gärna ta bort ordet "få" vänner och byta ut det mot "sträva efter att bli en vän". Någon har ju sagt "för att få en vän måste du bli en vän"! Mycket kloka ord.

Hur ska du börja? Jag föreslår att du sätter dej ner i lugn och ro med papper och penna. Skriv ner vad du skulle önska att dina vänner skrev om dej om de fick uppdraget att berätta hurdan du var, vilka bra egenskaper du har och vad de uppskattar mest hos dej. Skriv också ner vad du skulle vilja att dina vänner inte skrev om dej.

Läs sedan noggrant igenom det du skrivit och gör upp punkter över det du tycker är viktigast  tex . Bra lyssnare, .För stressad , .Snäll, rolig osv. Gör gärna massor av punkter" Både av det som är bra och det som är sämre.

Grattis nu har du en handlingsplan! Du har själv tagit fram dina bästa egenskaper som du vill att dina vänner ska se och uppskatta, och du har blottlagt de sidor hos dej som du tycker minst om.

Nu börjar jobbet. Förstärk dina bra sidor och sträva mot att visa dom för dina vänner eller dom du vill ska bli dina vänner. Ta på allvar att du kanske behöver bättra på andra saker t ex bli bättre på att passa tider, ställa upp och lyssna osv.

Ta tid och försök lista ut när och i vilka situationer du använder dej av de sämre sidorna. Det blir en ledtråd för dej att kanske bli av med mycket negativ energi.

Bli synlig och visa vem du är du är verklige värd det!