Utan döden finns inte livet, utan livet existerar ingen död. Döden innebär att du mister din kropp i den formen du har i nuet, men din kropp blir bara till andra beståndsdelar och fortsätter ingå i jordens eviga (får vi hoppas) kretsgång.

Vi sätter vår tillit till själen. Vi tror och hoppas att själen inte kan dö. På något sätt behöver vi känna att vi lever vidare. Genom själen, via våra barn, barnbarn eller genom olika gärningar vi lämnar efter oss.

Jag mötte döden men gav inte vika. Vid min sida fanns någon eller något som blåste liv i mej. Jag kände det så tydligt. Det var ingen "nära döden" upplevelse men i min kropp kände jag starkt hur livsgnistan, styrkan återvände. Det hände på några sekunder.

Blir livet lättare att leva när du känt dödens kalla vinddrag?  Nej tvärtom, livet blir tuffare att leva. Som den som för evigt går med ett haltande ben, så dras du med döden. Men det positiva är att du uppskattar det andra friska "benet" desto mer.

Ditt liv får starka inslag av vitt och svart. Du lär dej att uppskatta mest de där gråtonade dagarna, när allting känns som vanligt, som förr. Då känns varken livet eller döden så närvarande. Du bara är.

Jag eller du kan inte värja oss mot svängningarna i livet, det är svårt att vara förberedd. Det bästa du kan göra är faktiskt att ta en dag i sänder, acceptera närvaron av liv och död och glädjas åt att din själ kanske lever för evigt.