När jag tänker på ordet stolthet ger det mej nästan alltid en positiv känsla i kroppen. Jag sträcker på mej och vill verkligen vara stolt över mej själv och mitt ursprung, över min dotter, dotterson och alla andra närstående.

Men ibland byter stoltheten skepnad, t ex när svenskheten går för långt och du inte vill att alla, oavsett vilket land du föddes i, "får" känna stolthet över landet Sverige.

Alla vi som bor i det här landet har den rättigheten.

Själv känner jag mej som en Jordbo, och min stolthet har mest att göra med att just jag fått bli till och får besöka den här jorden.

Som sagt, stolheten kan ändra färg och gör oss mer skada än nytta ibland. På många sätt får den oss att må bra i en relation, men ibland blir stoltheten ett hinder, en mur mellan dej och din partner.

Har du tänkt på hur många gånger du säger en sak till din vän, men i ditt hjärta vill du och menar något annat. Du söker din väns kärlek och när du tvivlar på den och inte får den omtänksamhet du söker, då kommer stoltheten på besök. Du blir en omvänd hand. Ingenting av det du säger menar ditt hjärta när du kanske skriker "dra så långt pepparn växer", eller "jag sticker härifrån och lämnar dej".

Egentligen ropar du "säg att du älskar mej", "kom och ge mej en kram". Du vill så desperat att han/hon ska visa dej den där speciella kärleken som en gång gjorde att just ni flyttade samman. Men du biter ihop. Stoltheten hindrar dej från att öppna ditt hjärta och säga sanningen.

"Kriget" mellan er har startat och även hon/han har sin stolthet som vapen. Ingen vill blotta sig och vara den som lägger de äkta känslorna på borden. Dessutom får stoltheten ganska snabbt besök av vännen ilskan som är en expert på att blåsa bort den minstalilla  känslan av kärlek och värme som försöker blossa upp.

Oavsett hur intelligenta, smarta eller pålästa ni är, så lockar stoltheten tillsammans med ilskan fram era mest primitiva känslor. Ni skriker åt varandra eller nonchalerar varandra totalt. Hjärtat blir som en ishink.

Är det så det känns för dej?

Då kan det vara tid för att sätta sig mittemot varandra, titta på varandra och ställa frågan "vill vi fortfarande verkligen bo tillsammans?" Sök svaren i era hjärtan. Acceptera ilskan och stoltheten som attackerar er, för om den riktiga kärleken finns kvar, då kan ni tillsammans besegra de negativa känslorna.

Det finns faktiskt en anledning till varför ni reagerar och känner som ni gör. Den mest troliga orsaken är stress. Det är mycket, mycket vanligt att båda eller den ena jobbar så hårt, både på jobbet och hemmet, med allt som hon/han tycker "måste" göras, och när tiden inte räcker till försöker hon/han använda sin partner som en förlängd arm till sig själv. Det här gör han/hon omedvetet och frustrationen mellan paren uppstår då åsikterna om "måstena" skiljer sig åt.

Du blir helt enkelt ilsken för att du inte kan använda dej av din partner för att få livet att fungera som just du vill. Men så kan du bara ha det om du vill leva ensam. Hitta former för att samarbeta om det ni båda har intresse av ska fungera, barn, matlagning, tvätt, städning mm. Jämka med åsikterna om hur hushållet ska skötas. Skriv upp en arbetsfördelning!

Ni är faktiskt frivilligt tillsammans.Låt inte stoltheten ta det viktigaste ifrån er,

den kärlek ni en gång fann hos varandra. Jag tror, att om ni mister varandra så faller också alla måsten ner som ett korthus. Vi bygger vårt hem, vårt bo tillsammans och skapar måstena själv. Minska på kraven och lev istället!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är min hemsida uppstartad och jag kommer att ha mycket pyssel med att lägga in foton, bilder på mina tavlor och så blogga förståss!   Välkomna och besök mej på  www.livsandas.se ...

Jag kommer att fortsätta blogga, visa mina tavlor o bilder via min hemsida som snart är klar. Den kommer att få stor betydelse för mej i min vardag, då jag återigen fått släppa mina utåtriktade intressen pga infektionsrisken o orken. Min nya hems...

      Qiyoröyo gör jag varje morgon! Mycket bra för att hålla musklerna smidiga och värkfria, speciellt dessa tider när cellgifterna gör sina anfall i kroppen. Som Regina Lund sa så bra, de dödar inkräktare men även civilbefolkningen faller på ...

Den här gången känner jag mej förståss lite stukad, men mest har en ilska vuxit fram när det slutgiltiga beskedet kom, att det finns en tumördjävul i min kropp. Mina tankar går till alla barn som drabbas av denna hemska jävel, som vill invadera kropp...

Floder av tårar har under förra vintern bildat en hel sjö. Nu har mina steg tagit mej till en vägkorsning igen. En kort tid gick jag på den livsbejakande vägen. Sakta men säkert byggde jag upp eller återtog det som ger mitt liv glädje. Förutom familj...