Alla inlägg under augusti 2011

Av ILOS - 26 augusti 2011 07:58

Jag träffade helt nyligen en kvinna vars öde berörde mej starkt. Hon hade blivit mobbad på sin arbetsplats.  Det hela slutade med att hon hamnade i en stressreaktion som till slut blev henne övermäktig, och hon blev sjukskriven. Idag är det 14 år sedan hon jobbade. Pga av denna vuxenmobbing tog hennes liv en annan vändning än vad hon i sin ungdom drömde och tänkte om. Hon har en fin familj med man och vuxna barn, som finns där för henne. Men denna mobbning som ledde till hennes utanförskap i samhället har också påverkat hela familjen. Speciellt hon och hennes man lever ganska isolerat där tydligen inte många vågat stötta dem.


Mobbing är farligt. Vi är ju flockdjur som hela tiden behöver känna att vi får tillhöra en familj, arbetsplats, ha en plats hos våra vänner. Men mobbing förekommer också i en mindre skala. Jag skulle vilja kalla det den tysta minimobbingen, som finns både på arbetsplatser men även i det privata livet.


Handen på hjärtat, visst kan det vara så ibland att du låter bli att svara på ett mail, eller dröjer med svaret, för att du på något sätt känner en irritation över en person, eller känner att den personen uppför sig på ett sätt som gör att just du inte har kontroll över henne/honom!?


Sådana "småsaker"  är ju också en slags mobbing. Du skapar en osäkerhet hos någon annan om vilken plats hon/han har hos dej och den drabbade ställer sig frågor som "är jag en älskad mamma?", "är jag fortfarande din vän?", "betyder jag mindre för dej nu"? osv. Att ändra sitt beteende mot någon vän utan förklaring är mobbing i allra högsta grad! Det är bland det värsta som finns, tycker jag, att med intutionen känna att något är fel, men att inte få det bekräftat.


Jag tänker då på, som jag varit inne på förut, hur otroligt viktigt det är att identifiera de absolut sanna vännerna. Du har säkert  en kärntrupp avfamilj/ vänner som står dej allra närmast. De vännernas bästa egenskaper är att de inte ställer övermäktiga krav, att de förstår att du är en människa med fel och brister, att du inte alltid räcker till.


Min "kärntrupp" kan aldrig mobba mej på riktigt. Jag känner dom så väl och jag vet att om någon liten pil från dom träffar mej, så finns det en orsak som behöver redas ut. Det är ju det som är nyckeln till sann vänskap, att inte lämna frågor obesvarade, att inte ta varandra för givet.  Att våga reda ut saker och ting istället för den tysta mobbingen, som ofta beror på att du själv mår dåligt, är det bästa för att stärka banden.


Min nya mobbade vän är en sådan underbar person. Hon utstrålar medmänsklighet och vänlighet, egenskaper som vi alla skulle behöva mer av. Kan det vara så svårt

att ge kravlös kärlek till varandra? Det största med kärleken är väl ändå att acceptera varandra för de vi är. Det heter ju "kärleken söker icke sitt":


Av ILOS - 24 augusti 2011 11:13

Jag såg ett program som handlade om universum, detta mystiska hölje som omger solen, jorden och alla övriga planeter, kända som okända. De var oerhört vackra färger som kändes i hjärtat, och påminde om alla fina vedic art tavlor jag sett. Men hur vackert det än var, så var programmets budskap mycket sorgligt.


Vår planet liksom alla andra övriga lysande stjärnor och klot, går sakta men säkert mot sin undergång. De pratade om den döende solen. Och visst är det så med allt liv, med dej och mej också, att från den dagen vi föds går vi obönhörligt emot döden.


Att försöka ta till sig att vår planet jorden en dag inte längre kommer att existera, att inga vackra stjärneljus ska glimma och lysa i nattmörkret, att solen dör, är väldigt svårt. Vi tänker ju alltid att släktled efter släktled ska befolka jorden, och att nya generationer hela tiden tar stafettpinnen från de äldre.


Det är lättare att förstå, tycker jag, att jag själv och mina nära och kära ska dö när tiden är inne, än att ens tänka tanken att jorden kommer att förintas. Vår kära planet. Men tidens lagar verkar gälla för allt existerande liv, där liv finns dit kommer döden. Ja, t om hus, båtaretc börjar gå mot sitt förfall genast när de är färdigbyggda.


Ingenting verkar kunna hejda tidens gång. Vore det inte då ännu viktigare för oss medmänniskor här på jorden att göra vår tid så vacker som möjligt? Vi som fått förmånen att vistas här ett tag! Om du kan ta till dej att tiden för mänskligheten är begränsad, känns det inte då som ännu mer prioriterat att verkligen försöka njuta av din dag, av naturen omkring dej, din familj och vänner?


Alla kloka vetenskapsmän har lagt fram sina teorier och de pekar alla mot det svarta slutet. Men lugn, du som lever här nu, slutet är så långt borta i framtiden att du nästan inte kan föreställa dej det. Än har vi tid att tänka om och sprida budskap om mer kärlek och medmänsklighet. Än har vi tid att bygga broar mellan folkslag. Än har vi tid att sluta kriga och vara giriga.


För tänk om, tanken svindlar, om det finns något eller någon "bortom bergen", något vi inte löst än, som har ställt människan på prov. Tänk om utsträckta händer kan hejda tidens förfall och driva ut ondskan som kanske är dess bränsle. Eller tänk om det verkligen finns en annan dimension dit vår själ tar sin flykt efter vår död?


Om det finns något efter döden så är jag verkligen nyfiken på om vi tar med oss alla gamla oförrätter, fördomar, ondska eller om "inträdesbiljetten" till den dimensionen är att klara av att vara medmänsklig (medandlig), att vara god!??






Av ILOS - 13 augusti 2011 10:00

Alla borde ta en paus, den lilla pausen när du tar en kopp kaffe, en promenad etc, den är värdefull, men nu tänker jag större. Vänd upp och ner på ditt timglas och gör något helt annat än du brukar. I det lilla kan du dricka te istället för kaffe, ta en en annan vända med hunden men i det större kan du som aldrig målat t ex prova på det!


Livet får inte stagnera, det är då du riskerar att börja må dåligt, vara ständigt trött och understimulerad. Ditt energiflöde tar slut och du försöker desperat "andas" in den gamla energin. Men den ger dej inga nya impulser, du sitter fast.


Då kan du stå på händer, ifall du klarar det, och titta på din omgivning med nya ögon. Men det finns enklare sätt, gör något som du tror att du inte kan, eller som du tror att du inte är intresserad av.


Jag har sommarmålat en vecka tillsammans med många entusiastiska "Vedic Artare". Den som tror att kroppen och huvudet ska sprudla av energi efter en hel dag med färg och penslar, har helt fel. S å trodde jag att det skulle bli men kroppen var helt slut varje kväll, huvudet var inlagd i dimma men själen jublade!


Vad har min härliga vecka, trots tröttheten på kvällen, gett mej? Jo,den har stärkt mej i mina egna tankegångar, att känna friheten att ha sitt eget uttryck, att våga prova nya saker, vilket "slit" de konstnärer har som har målandet som levebröd,att kroppen blir trött även i det lustfyllda, den har gett mej nya bekantskaper, den har stärkt vänskapsband, och jag har fått se glädjen hos en vän som för första gången som vuxen "vågat" måla och ge sig hän.


Målandet den här veckan gjorde också att jag lättare kunde hålla tankarna bort från cancerkontrollen jag hade framför mej, mitt i målarveckan. Det stärkte mej ytterligare hur bra det är att hitta vägar att "glömma" och vila sig från svåra saker.


Jag gick också på en kurs några timmar under tre dagar. Kursen blev inte som jag hade trott, men den gav mej precis det jag behövde, för att gå vidare och få fler nycklar i mitt eget målande. Återigen ett bevis för hur det oväntade kan ge lite mer än det förväntade. Jag hade en kursledare som i mitt tycke målar fantastiska tavlor, men hon överraskade mej med att vara en riktig proffsig kursledare också!


Det är lätt att fastna i det man hela tiden gör, för det är ju så, att kör du fast med din bil i gamla hjulspår då måste du backa och hitta nya vägar att köra på!


Gör en nystart och vänd på ditt timglas! Själv ska jag ta en medelpaus en vecka, inte blogga, inte vara på FB, inte vara hemma.  Må gott!




Av ILOS - 10 augusti 2011 10:56

Försoning, detta förlåtande ord som kan slingra sig som en varm solstråle runt ditt hjärta. Ibland är vägen till försoning oerhörd lång. Ibland är den t om så oändlig att du inte hittar till försoningens port, du hittar inte den rätta vägen.


Försoningen värsta fiender är  bitterheten, aggressionen, skamkänslan och att tillåta sig att släpa på oförrätter och känslor som ligger som öppna sår. Ingen av oss undgår att komma i konflikt, ingen av oss undgår att bli sårade. Konsten är att hela sig, få perspektiv och våga känna och följa vad hjärtat vill.


Du kan ju faktiskt också missbruka försoning. Att alltid i alla lägen acceptera att någon ständigt sårar dej, är att öppna sin inre dörr för mycket och tillåta att någon tuggar på din självkänsla. Till slut är den ihålig som en ost och du riskerar att fullständigt tappa bort din självaktning.


Älskar du någon är du sårbar. Det behövs inte mycket för att små sår ska börja blöda. Det är då du behöver sansa dej och låta försoningens vind som lockar, inta dej med kraft. Varje kärlek har sitt pris men att satsa på den är det största du kan göra.


Det är upp till dej att bestämma vad du accepterar i en relation. Ingen annan än du vet vad som är nolltolerans för dej. Där har försoningen sin givna gräns. Äkta kärlek kan gå till mötes och förskona dej från det du inte kan leva med.


Att också kunna försonas med sig själv, med sin kropp, sitt utseende, med det öde som drabbat dej, är det första steget till att gå vidare i livet med lättare steg.

Ta med dej tanken att ingen är perfekt, inget är beständigt och att livet hela tiden ger dej nya möjligheter.






Av ILOS - 9 augusti 2011 09:23

Jag vill dela med mej till er alla det rörande farväl som en vän, bland den käraste jag har, skrivit till sin allra, allra närmaste vän som nu lämnat oss alldeles för tidigt.


Den beskriver den sanna vänskapen.


Så här skriver han inför sin artikel;

Vänskap är något av det bästa och ultimata vi har. Något vi kan sträva efter alltid. Men det är egentligen väldigt få gånger i livet man får uppleva 100%ig vänskap.  Ibland slits dock vänskapen ifrån en oavsett om man vill det eller inte.


http://kiruna.cc/kronikor/farval


Av ILOS - 8 augusti 2011 21:28

Vänskap behöver ingen legitimation som visar din ålder. Den kan vara djup, men den kan också vara enbart vänlig, och aldrig beröra det svåra i livet. Vi behöver olika slags vänskap och vänskap över alla åldersgränser.


Det jag förundras över, är hur  jag efter mina uppförsbackar på livets väg, plötsligt går på en väg där det "växer" vänner. Så många fina, vackra buketter av kloka, ödmjuka, vänskapliga, intresserade, omtänksamma, spännande kvinnor i alla åldrar som korsar min väg, och en och annan man.


Är det jag som varit så blind förut och inte sett "buketterna" på min väg? Eller har mina ögon och min hjärna bara kramaktigt strävat framåt i arbete, arbete och åter arbete?


Visst har jag kvar vänskapen som frodats i så många år, de som "alltid" funnits och alltid kommer att finnas med mej. Vi är som små osynliga nätverk runt varandra och stöttar om vi faller. Jag vet att de finns där för mej och jag för dom.

Den vänskapen är lika sann och självklar för mej som att solen går upp varje morgon. ( nåja, kanske inte alltid i de norra delarna av landet).


Den "gamla" vänskapen  är som din familj, trygg och vilande i sin form, som en kudde som ger dej bra sömn. Nya vänskaper blir mer dynamiska. Att möta en ny människa och känna att kanalerna öppnas, och man möts i djupa samtal eller skrattar tillsammans, det är stort.


Jag är tacksam mot livet som gett mej möjligheten att växa och utvecklas som människa, och ger mej dessa fantastiska möten.




Av ILOS - 4 augusti 2011 08:36

När du längtar som mest efter kärlek och känner dej ensam börjar du ofta bygga murar omkring dej, precis som om det vore skamligt att visa hur du känner dej. Antagligen är det vårt behov att få tillhöra flocken, detta som en gång var vår enda chans att överleva, som skapar dessa skamkänslor. Då var ingen ensam stark.


Nu har våra förutsättningar förändrats och vi är inte beroende av någon flock för vår överlevnad, eller?  Jag tror att just det har förändrat vårt sätt att vara och förhålla oss till varandra. Vi är inte lika rädda om varandra mer. Vi har blivit utbytbara.

Det känns krasst att tänka så, att vi egentligen bara söker oss till varandra för att vi har det genetiska arvet som pockar på, att vi måste tillhöra någon, både i kärlek och vänskap. Endast "ensamvargar" vågar och kan leva mest ensam utan skamkänslor. Du kanske protesterar och vill att verkligheten ska vara vackrare, att alla känslor är äkta, att kärleken är sann.

Jag kan lugna dej, kärleken är sann, men den är också ett bindemedel för vår överlevnad, att vi ska vilja höra ihop med någon. Precis som i naturen handlar det mesta om att inte vilja dö, fast du måste. Omedvetet strävar vi på och håller döden ifrån oss så länge som möjligt.

Att inte våga visa sina känslor, att skrika ut om sin ensamhet eller att leva i ett kärlekslöst förhållande tär på dej. Du kan hamna i ångesttillstånd som är värre att komma ur än "skammen" att blotta sig, att säga att du söker kärlek och vänskap, inte krig fast du skriker och bråkar.

Jag tror att du öppnar många dörrar om du tvättar bort skamkänslan, den är förlegad, och talar om vad ditt hjärta vill. Det är vackert att vilja vänskap och kärlek!



Av ILOS - 3 augusti 2011 08:29

Tålamod är en dygd, heter det, en mycket svår konst att kunna. Mitt 4-åriga barnbarn och jag brukar öva oss i att behärska den.


"Vad är tålamod"?, frågade han. "Ja, det är när man väntar på något roligt som t ex när tomten ska komma", svarade jag. "Men det kan också vara när du ska stå ut med sådant som gör lite ont, att ta ett blodprov", fortsatte jag.


Tålamod är så jobbigt, tyckte min kille. Men ta då och bli kompis med tålamodet. Den är din vän som kommer att vara med dej hela ditt liv och blir ni vänner så är det mycket roligare, föreslog jag.


Killen satte sig på soffan och funderade. Mormor, jag tror vi är kompisar nu, jag och tålamodet, jag orkade sitta stilla och bara vara med honom! En nöjd kille lekte vidare med annat.


Samma dag gick jag för att lämna ett blodprov inför den kommande cancerkontrollen. I väntrummet satt en kvinna i sextiofemårsåldern och vred och vände sig på sin stol. Ring du på klockan, sa hon, och pekade på klockan utanför dörren till provtagningsrummet, nu har jag suttit här en halvtimma och ingenting händer. Men , svarade jag, det är ju semestertider och lite personal, vi får väl ha tålamod, och så berättade jag om hur jag och mitt barnbarn resonerat.


Att behärska tålamodet kan ju bara innebära att du gör något annat trevligt under tiden du väntar. Jag fick verkligen bli bästa vän med tålamodet när cancern fanns i min kropp. Behanlingarna var tredje vecka tog flera timmar, men jag valde att tänka på att maten var god, och att jag kunde sova i lugn och ro, just då fick min kropp faktiskt hjälp att bli av med inkräktaren.


Tålamodet är pockande och vill att du ska bli frisk på en gång, att semestern snart ska börja, att tapetseringen ska bli klar på en gång etc. Vi har en oerhörd dragningskraft till att fort bli färdiga med det vi gör. Men tänk till lite! Ingenting blir ju egentligen färdigt mer än i en kort stund. Målarfärgen börjar snart flagna igen, tapeterna solkas, maten ska åter lagas..


Ingenting av det du gör klart varar för evigt, varför inte då bjuda in tålamodet och tänka att det får ta den tid det tar med det du gör, helt enkelt. Varför jobba mot tid under din fritid? Varför måste allting gå så fort?


Vi åkte till Tomteland med barnbarnet. Bilresan kändes låång för honom och han började oja sig. Men min älskling, sa jag, nu kommer tålamodet på besök och vet du vad, han säger att vi kan titta ut och räkna hur många röda bilar vi möter, eller så kan vi sjunga, men vi kan också välja att ha tråkigt och bli gnälliga. Vad vill du göra? Han valde att räkna  röda bilar och blev glad igen.


Den äldre kvinnan i vårdcentralen fick till sist komma in på provtagningen och sa glatt till sköterskan att hon var efterlängtad, men att hon hade haft trevligt sällskap under tiden hon väntade. När hon kom ut från provtagningsrummet log hon till mej och sa, jag behöver verkligen jobba på med mitt tålamod, tack för dina ord!


Skapa flashcards