När du längtar som mest efter kärlek och känner dej ensam börjar du ofta bygga murar omkring dej, precis som om det vore skamligt att visa hur du känner dej. Antagligen är det vårt behov att få tillhöra flocken, detta som en gång var vår enda chans att överleva, som skapar dessa skamkänslor. Då var ingen ensam stark.

Nu har våra förutsättningar förändrats och vi är inte beroende av någon flock för vår överlevnad, eller?  Jag tror att just det har förändrat vårt sätt att vara och förhålla oss till varandra. Vi är inte lika rädda om varandra mer. Vi har blivit utbytbara.

Det känns krasst att tänka så, att vi egentligen bara söker oss till varandra för att vi har det genetiska arvet som pockar på, att vi måste tillhöra någon, både i kärlek och vänskap. Endast "ensamvargar" vågar och kan leva mest ensam utan skamkänslor. Du kanske protesterar och vill att verkligheten ska vara vackrare, att alla känslor är äkta, att kärleken är sann.

Jag kan lugna dej, kärleken är sann, men den är också ett bindemedel för vår överlevnad, att vi ska vilja höra ihop med någon. Precis som i naturen handlar det mesta om att inte vilja dö, fast du måste. Omedvetet strävar vi på och håller döden ifrån oss så länge som möjligt.

Att inte våga visa sina känslor, att skrika ut om sin ensamhet eller att leva i ett kärlekslöst förhållande tär på dej. Du kan hamna i ångesttillstånd som är värre att komma ur än "skammen" att blotta sig, att säga att du söker kärlek och vänskap, inte krig fast du skriker och bråkar.

Jag tror att du öppnar många dörrar om du tvättar bort skamkänslan, den är förlegad, och talar om vad ditt hjärta vill. Det är vackert att vilja vänskap och kärlek!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Nu är min hemsida uppstartad och jag kommer att ha mycket pyssel med att lägga in foton, bilder på mina tavlor och så blogga förståss!   Välkomna och besök mej på  www.livsandas.se ...

Jag kommer att fortsätta blogga, visa mina tavlor o bilder via min hemsida som snart är klar. Den kommer att få stor betydelse för mej i min vardag, då jag återigen fått släppa mina utåtriktade intressen pga infektionsrisken o orken. Min nya hems...

      Qiyoröyo gör jag varje morgon! Mycket bra för att hålla musklerna smidiga och värkfria, speciellt dessa tider när cellgifterna gör sina anfall i kroppen. Som Regina Lund sa så bra, de dödar inkräktare men även civilbefolkningen faller på ...

Den här gången känner jag mej förståss lite stukad, men mest har en ilska vuxit fram när det slutgiltiga beskedet kom, att det finns en tumördjävul i min kropp. Mina tankar går till alla barn som drabbas av denna hemska jävel, som vill invadera kropp...

Floder av tårar har under förra vintern bildat en hel sjö. Nu har mina steg tagit mej till en vägkorsning igen. En kort tid gick jag på den livsbejakande vägen. Sakta men säkert byggde jag upp eller återtog det som ger mitt liv glädje. Förutom familj...