Jag träffade helt nyligen en kvinna vars öde berörde mej starkt. Hon hade blivit mobbad på sin arbetsplats.  Det hela slutade med att hon hamnade i en stressreaktion som till slut blev henne övermäktig, och hon blev sjukskriven. Idag är det 14 år sedan hon jobbade. Pga av denna vuxenmobbing tog hennes liv en annan vändning än vad hon i sin ungdom drömde och tänkte om. Hon har en fin familj med man och vuxna barn, som finns där för henne. Men denna mobbning som ledde till hennes utanförskap i samhället har också påverkat hela familjen. Speciellt hon och hennes man lever ganska isolerat där tydligen inte många vågat stötta dem.

Mobbing är farligt. Vi är ju flockdjur som hela tiden behöver känna att vi får tillhöra en familj, arbetsplats, ha en plats hos våra vänner. Men mobbing förekommer också i en mindre skala. Jag skulle vilja kalla det den tysta minimobbingen, som finns både på arbetsplatser men även i det privata livet.

Handen på hjärtat, visst kan det vara så ibland att du låter bli att svara på ett mail, eller dröjer med svaret, för att du på något sätt känner en irritation över en person, eller känner att den personen uppför sig på ett sätt som gör att just du inte har kontroll över henne/honom!?

Sådana "småsaker"  är ju också en slags mobbing. Du skapar en osäkerhet hos någon annan om vilken plats hon/han har hos dej och den drabbade ställer sig frågor som "är jag en älskad mamma?", "är jag fortfarande din vän?", "betyder jag mindre för dej nu"? osv. Att ändra sitt beteende mot någon vän utan förklaring är mobbing i allra högsta grad! Det är bland det värsta som finns, tycker jag, att med intutionen känna att något är fel, men att inte få det bekräftat.

Jag tänker då på, som jag varit inne på förut, hur otroligt viktigt det är att identifiera de absolut sanna vännerna. Du har säkert  en kärntrupp avfamilj/ vänner som står dej allra närmast. De vännernas bästa egenskaper är att de inte ställer övermäktiga krav, att de förstår att du är en människa med fel och brister, att du inte alltid räcker till.

Min "kärntrupp" kan aldrig mobba mej på riktigt. Jag känner dom så väl och jag vet att om någon liten pil från dom träffar mej, så finns det en orsak som behöver redas ut. Det är ju det som är nyckeln till sann vänskap, att inte lämna frågor obesvarade, att inte ta varandra för givet.  Att våga reda ut saker och ting istället för den tysta mobbingen, som ofta beror på att du själv mår dåligt, är det bästa för att stärka banden.

Min nya mobbade vän är en sådan underbar person. Hon utstrålar medmänsklighet och vänlighet, egenskaper som vi alla skulle behöva mer av. Kan det vara så svårt

att ge kravlös kärlek till varandra? Det största med kärleken är väl ändå att acceptera varandra för de vi är. Det heter ju "kärleken söker icke sitt":