Alla inlägg under september 2011

Av ILOS - 30 september 2011 07:46

Det är svårt ibland att verkligen se det enda darrande trädet när du har en hel skog framför dej. För över den synen till dina relationer, till de människor som står dej allra, allra närmast. Tänk dej att någon väldigt kär har till ytan stor framgång, har en underbar familj, bra jobb etc men att hon/han ändå inte mår så bra. Det kan t om vara så att utomstående och du tycker att hon/han verkar må jättebra men att er blick i själva verket är skymd av "skogen" (alla positiva saker runtomkring denna närstående) och du inte ser henne/honom som hon verkligen mår.

Du kanske har fått ta emot och höra saker som träffar ditt hjärta negativt och kan inte förstå varför. Men det är kanske så enkelt att din kära inte riktigt orkar med sin tillvaro, det spelar ingen roll att det är så mycket gott omkring henne/honom, t om det allra gottaste i tillvaron urholkar dej som människa när det blir för mycket av den varan. Balans är ordet även då!

Jag tror att hon/han skriker efter hjälp men inte har lyckats förmedla det till dej på rätt sätt, att visa allvaret i sin vädjan. Det kan vara väldigt svårt att visa att man inte mår så bra, när man "borde" göra det. Det kan t om vara så att man inte riktigt själv förstår det, utan känner sig frågande till varför gråten finns i halsen eller varför man blivit lite avog mot dem man älskar mest!

Det är stort att kunna ge kärlek och krama om det enda darrande trädet och kunna ta till sig att det inte är du som är orsaken till "kriget" utan att det är du som fattas henne/honom.

Du är efterlängtad, våga tro på det.




ANNONS
Av ILOS - 24 september 2011 22:24

 Visst är det hänförande med allt du kan se på i naturen! Den finns där för oss att njuta, vara rädd om, och helt gratis!

Jag delar med mej av bilder som jag tog, och så som jag med mina egna ögon upplevde naturen en höstdag någonstans i Sverige.


       



         


         


       





























  


ANNONS
Av ILOS - 22 september 2011 22:02

Att visa vem du är, vad du kan, vad just du är speciellt bra på, kan få olika känslor att svalla hos dina vänner/bekanta. Jag har tidigare hört till den grupp som inte berättade så mycket, varken om mej själv eller visade (förutom på jobbet) vad jag tyckte att jag klarade av att göra ganska bra, eller t om var nöjd med. Min integritet var stor och endast ett mycket fåtal visste ganska mycket om mej, men inte allt.


Efter mina prövningar har jag skalat av mej  mycket skyddande hölje, och idag står jag ganska "naken" och är inte rädd för att vara den jag är. Jag är inte heller rädd för att framhäva mina sidor som är bra och visa vilka kunskaper jag besitter. Det är ju så, vilket jag är övertygad om, att vi alla, du och jag har egenskaper som vi fått i överflöd av, liksom olika talanger.


Det är väl ingen skam att visa det du  kan? Det är väl inte övermodigt eller fult att vara stolt över något du presterar bra? Varför ska jag förstora det som går sämre?

Ska jag göra det för att andra människor behöver känna någon annans svaghet för att själva kunna växa?


Nej, det kan inte jag göra eftersom alla människor i mina ögon har ett lika värde, oavsett prestationer, kunskaper, ekonomi, utseende etc. Om någon vill dela med sig till mej när hon/han gör något bra eller är med om något roligt då blir jag glad, inte avundsjuk eller missunsam och jag har själv definitivt inte någon Luthersk figur som sitter på min axel!


Stackars människa, kan jag tänka, när jag ibland själv känner "pilar" eller ser andra bli "träffade" för denna missriktade avundsjuka. Stackars människa som letar fel hos andra för att hans/hennes egen tillvaro känns så grå och fattig. Jag kan bara tycka så synd om de personerna!


Du vet ju inte varför jag behöver skriva ibland, eller prata om saker jag gör och upplever. Nej du har ingen aning om mina motiv eller behov. Jag kanske bara behöver känna att jag lever, att jag är med i livet igen, att jag lyckades bända upp bakdörren där mörkret var så kompakt.


Jag känner helt enkelt livsglädje, jag nyper mej i armen och känner att jag fortfarande existerar. Jag delar egentligen inte med mej av mina intressen eller talanger, utan över glädjen att jag kan utöva dessa, att jag faktiskt överlevde!



Av ILOS - 14 september 2011 10:04

Livet är en fullständig gåta för oss alla. Vi älskar livet, vårt liv. och kämpar hårt för att få stanna vid liv så länge det går. Drabbas du av sjukdom eller motgångar så kämpar du ändå. Sällan eller aldrig vill du ge upp.


På nära håll har jag sett hur även gamla människor vill leva så länge det går, trots att de kanske i dina och mina ögon inte har ett fullvärdigt liv. Deras dagar handlar om att ta sig upp ur sängen, klä på sig, äta och kanske orka läsa dagstidningen. När barnen eller andra kommer på besök känns det trevligt för dom , men också lite jobbigt. De är så invanda i att klara sin dag med samma rutiner att besök kan kännas lite störande, speciellt om dom stannar för länge, och även om gästerna tar hand om sig själva.


Känns det inte deprimerande? Och ändå, du vill fortsätta leva, så länge det bara går, oavsett ålder. Men jag har mött undantagen. En kort period i mitt liv har jag sommarjobbat  på en långvård, och där mötte jag de mest ensamma människor som jag någonsin träffat på i hela mitt liv. De hade olika krämpor som gjorde att de var inlagda, men deras medvetande och deras förstånd var det inget fel på.


De människorna väntade på döden varje dag. Min lärdom av det blev att det mest tragiska för en människa är ensamhet. Här i västvärlden florerar den mest det fruktade tillståndet "ensamhet". Den drabbar både fattiga och rika men jag tror att den finns allra mest hos de välbärgade.


Hur tänker jag nu? Jag tror att ju mer pengar du har desto mer främjar du dej själv från det mänskliga hos dej. Du blir så upptagen med att tjäna pengar, förvalta perngar, placera och omplacera så att just det blir det viktigaste i ditt liv.

Alla kapitalvaror du inhandlar, alla dyrbara saker du omger dej med, gör att andra människor får backa. Sakerna står emellan dej och dina vänner.


Du kanske protesterar och säger att du har vänner. Det kanske du har, likasinnade mest, men förmögenheten står ändå emellan er. Du och alla andra ser på dej med andra ögon än de blickar du fick innan du skapade dej din rikedom. Du kan inte nå människor på riktigt längre. Pengar skapar distans, avundsjuka, oro, du blir oförmögen att slappna av...för tänk om du mister allt!


Hur ska du hinna odla den riktigt varma vänskapen när din tid går åt till att ta hand om ditt "välstånd"? Därför blir så många rika så ensamma vid ålderns höst. Och det är ju lättare att känna sympati för en ensam gamling som inte bara är ensam utan också fattig.


Livets gåta kanske ska lösas med sund bondförnuft eller så försvinner vårt dilemma för alltid när den stora big bangen kommer och förintar hela jordklotet!





Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se