Att visa vem du är, vad du kan, vad just du är speciellt bra på, kan få olika känslor att svalla hos dina vänner/bekanta. Jag har tidigare hört till den grupp som inte berättade så mycket, varken om mej själv eller visade (förutom på jobbet) vad jag tyckte att jag klarade av att göra ganska bra, eller t om var nöjd med. Min integritet var stor och endast ett mycket fåtal visste ganska mycket om mej, men inte allt.

Efter mina prövningar har jag skalat av mej  mycket skyddande hölje, och idag står jag ganska "naken" och är inte rädd för att vara den jag är. Jag är inte heller rädd för att framhäva mina sidor som är bra och visa vilka kunskaper jag besitter. Det är ju så, vilket jag är övertygad om, att vi alla, du och jag har egenskaper som vi fått i överflöd av, liksom olika talanger.

Det är väl ingen skam att visa det du  kan? Det är väl inte övermodigt eller fult att vara stolt över något du presterar bra? Varför ska jag förstora det som går sämre?

Ska jag göra det för att andra människor behöver känna någon annans svaghet för att själva kunna växa?

Nej, det kan inte jag göra eftersom alla människor i mina ögon har ett lika värde, oavsett prestationer, kunskaper, ekonomi, utseende etc. Om någon vill dela med sig till mej när hon/han gör något bra eller är med om något roligt då blir jag glad, inte avundsjuk eller missunsam och jag har själv definitivt inte någon Luthersk figur som sitter på min axel!

Stackars människa, kan jag tänka, när jag ibland själv känner "pilar" eller ser andra bli "träffade" för denna missriktade avundsjuka. Stackars människa som letar fel hos andra för att hans/hennes egen tillvaro känns så grå och fattig. Jag kan bara tycka så synd om de personerna!

Du vet ju inte varför jag behöver skriva ibland, eller prata om saker jag gör och upplever. Nej du har ingen aning om mina motiv eller behov. Jag kanske bara behöver känna att jag lever, att jag är med i livet igen, att jag lyckades bända upp bakdörren där mörkret var så kompakt.

Jag känner helt enkelt livsglädje, jag nyper mej i armen och känner att jag fortfarande existerar. Jag delar egentligen inte med mej av mina intressen eller talanger, utan över glädjen att jag kan utöva dessa, att jag faktiskt överlevde!