Det är svårt ibland att verkligen se det enda darrande trädet när du har en hel skog framför dej. För över den synen till dina relationer, till de människor som står dej allra, allra närmast. Tänk dej att någon väldigt kär har till ytan stor framgång, har en underbar familj, bra jobb etc men att hon/han ändå inte mår så bra. Det kan t om vara så att utomstående och du tycker att hon/han verkar må jättebra men att er blick i själva verket är skymd av "skogen" (alla positiva saker runtomkring denna närstående) och du inte ser henne/honom som hon verkligen mår.

Du kanske har fått ta emot och höra saker som träffar ditt hjärta negativt och kan inte förstå varför. Men det är kanske så enkelt att din kära inte riktigt orkar med sin tillvaro, det spelar ingen roll att det är så mycket gott omkring henne/honom, t om det allra gottaste i tillvaron urholkar dej som människa när det blir för mycket av den varan. Balans är ordet även då!

Jag tror att hon/han skriker efter hjälp men inte har lyckats förmedla det till dej på rätt sätt, att visa allvaret i sin vädjan. Det kan vara väldigt svårt att visa att man inte mår så bra, när man "borde" göra det. Det kan t om vara så att man inte riktigt själv förstår det, utan känner sig frågande till varför gråten finns i halsen eller varför man blivit lite avog mot dem man älskar mest!

Det är stort att kunna ge kärlek och krama om det enda darrande trädet och kunna ta till sig att det inte är du som är orsaken till "kriget" utan att det är du som fattas henne/honom.

Du är efterlängtad, våga tro på det.