Ibland kan du känna dej bortvald, inte sedd, känna dej oviktig och tänka att ingen egentligen bryr sig om dej. Du kan känna lätt panik i kroppen och vill handla irrationellt, och skrika ut att du inte heller bryr dej. Men sanningen är ju den , att allting handlar om dina egna känslor, dina egna reaktioner och tolkningar på din omgivnings beteende. Du kan har rätt i din bedömning, att någon beter sig undvikande mot dej, men då beror det på denna persons tolkningar av något du gjort, sagt eller t om glömt att göra. Endast en liten procent beror på att någon inte klickar med dej, inte tycker om din personlighet etc. Och t om sådana känslor har sitt ursprung i avundsjuka, svartsjuka eller dålig självkänsla, dvs du hackar på någon annan för att själv växa.

Vi människor är komplicerade, och endast i ett fåtal fall förstår vi och lägger i exakt rätt värdering, i det vi hör och får mottaga. Det du hör prövas mot alla dina känslosträngar, och ju närmare en människa står dej, desto svårare är det att tänka klart. Det är förklaringen till att många tappar kontakten med sina kära. Ibland är det svårt, nästan omöjligt att bygga nya broar och försöka reda ut saker, förlåta och glömma. Ju starkare självkänsla du har, desto fortare börjar dina sårade känslor blekna något, och du börjar se problemen som uppstått, från nya vinklar, inte bara från den första upprörda sidan. Och vad är en riktig kärlek utan förlåtelsens starka mantel? 

Människor som till synes är starka och vägrar "ge upp" sina argument är ju dom som behöver mest hjälp. De är de som grottar in sig med familjen och några vänner, känner sig förorättade, och eldar på de sårade känslorna med jämna mellanrum. Känslobrasan får ju inte slockna!

Men vad händer om du stillar dej, kastar vatten på brasan, och verkligen, verkligen tänker logiskt på det som hänt? Är det verkligen värt att kasta bort en närstående ur ditt liv för det som hänt? Blir du eller hon/han lyckligare om ni helt släpper kontakten?  Tänk om du vore i hennes/hans situation, hur skulle du må idag?

Varför tävla på varsitt håll om vem som bygger högsta argumentberget över varför just hon/han har rätten på sin sida? Kliv ur sandlådan ni som bär på låånga oförrätter, har ni inte lärt er från barnsben hur man ska bli sams igen, förlåta, glömma och gå vidare, så är det dax nu!

Dagligen utsätts du för olika prövningar, i dina nära relationer, med dina arbetskamrater, vänner etc. Att ha andra människor vid din närhet betyder, att du hela tiden får kapa bort små bitar av det du står för, tycker och tänker. Oavsett om du tror att du alltid är dej själv, och tycker från hjärtat så stämmer det inte, iallafall är det min bestämda uppfattning. Visst, dina allra värdefullaste värderingar kan du inte köpslå med, då mister du för mycket av din själ, bit för bit. Men de andra åsikterna, de som är lite mer ytliga hanterar du lite vårdslöst med. Vant korrigerar du dagligen det du säger, för att stämningen i en grupp eller i ett möte ska ha en behaglig ton. Känner du igen dej? Om inte bli uppmärksam på det!

Människor som ständigt är i konflikter, stora som små, saknar denna förmåga eller lust, att smidigt sortera ut olämpliga uttalanden. E n person som kan liknas vid en rasande noshörning. Visst känner vi alla någon sådan?! Vi kanske tycker han/hon är obekväm men ibland mycket bra att ha. Du har kanske t om utnyttjat, uppmuntrat en sådan person för att gå i förgrunden för åsikter du vill få upp till diskussion. Inte snällt, men du låter denna människa som rakryggat står för sina tankar stå där och ta den första smällen. Förhoppningsvis hör inte du till dom som sedan vänder ryggen till om andra i gruppen blir avvisande!? Jag tror absolut, att om du behöver en rådgivare att lita på, ska du välja en person som alltid säger vad han/hon tycker, inte vad du vill höra.

Att få vara en del i gruppen, en del av ett större eller mindre sammanhang, verkar vara något väldigt primärt för oss männniskor. Ja, det har t om en större betydelse för dom flesta än att hela tiden våga stå för det man innerst inne tycker. Endast alfahonan/hanen kan tryggt slänga ur sig det som hjärtat är fullt av, snälla som elaka saker. Vi andra står ändå kvar där runtomkring och applåderar.

Minst lika svåra prövningar utsätter du dej själv för. Dina tankar tycks föra ett eget liv, och du får hela tiden resonera med dej själv, det som hjärtat vill sjunga och det som hjärnan, din logiska sida kommer fram till. Tack och lov blir vi med tiden bättre på att föra denna inre dialog, och tror mer och mer på rösten som lugnar och talar om att

vi duger och att allt kommer att ordna sig.

Den människa som "vuxit" mest  och hittat sig själv, klarar oftast galant av att både tycka och tänka fritt ,men ändå vara omtyckt och respekterad i alla sammanhang. Det är ju en människa som även visar andra stor respekt och tillåter oliktänkande!

Men jag tror nog att de flesta av oss är en salig blandning, Med några få vänner är vi i vårt rätta element, befriade och kan tala fritt ur hjärtat, men med dom allra flesta slingrar vi med våra åsikter som kamelionter byter färg.

Men det är väl det som kallas för social kompetens.

Denna månad har det skrivits mycket om bröstcancer och det har fått mej att jämföra och reflektera över hur de båda sjukdomarna påverkat mej. På många sätt var utbrändheten minst lika svår, ibland svårare att uthärda. Den pågår också under så lång tid i kroppen, och du bli kanske aldrig riktigt fri ifrån den.

Hur ser jag på utbrändhet? ( utan att besitta kompetens i högskolepoäng, men sedd med mina egna ögon, min erfarenhet och alla böcker jag läst, som gett mej lite egen självkännedom och kunskap).

Att bli utslagen, utmattad, innebär att tappa stabilitet, styrka, energi, kraft,koncentration,rörlighet,smidighet,förmågan att tänka klart, få utökad känslighet, domningar, känna rädsla, ångest, tappa läsförmåga,huvudvärk, läsförståelse, få sämre hörsel, inte tåla höga ljud eller skarpa ljus,ingen stresstolerans,tål inte krav, bli vinglig, darrig, få hjärtklappning mm.Det jag precis skrivit räcker inte, men är några av alla saker jag upplevt, och allt detta påverkar dej både på den fysiska och den psykiska biten.

 Det är som om du skulle vara byggd som en tårta och så länge den är hel mår du bra, men när livet skär ut en bit så vacklar du, hur mycket beror på hur stor bit du blir av med, men en enda  bit påverkar dej i helhet (fysiskt o psykiskt).

Ju större bit du blir av med desto längre tid tar det för dej att bygga upp dej igen. Vägen tillbaka kan bli lång, och i mitt fall så försökte jag hitta sätt att ha ett drägligt liv, år från år. Idag tio år senare, trots cancer däremellan, är jag ganska stabil,men inte frisk på det sätt jag var innan.  Min kapacitet att orka är mindre, jag dras fortfarande med koncentrationsproblem, blir fortare utmattad, tål inte mycket stress, orkar inte belasta mej med för stora krav mm. Går jag emot kroppens kapacitet ger den mej en "dunk" i huvudet o jag hamnar i  en miniutbrändhet, som kan ta allt  ifrån några dagar till några veckor, eller i värsta fall månader att ta sig upp ur.

Jag måste helt enkelt sköta om mej på bästa sätt , att jämföra sig med en som fått diabetes eller annan kronisk sjukdom. Har du mist en stor tårtbit så blir du alltså aldrig helt frisk, men du lär dej att leva med det och får ett bra liv iallafall. Men för dej som bara mister en liten, liten bit, ta det på stort allvar så kan du mota "Olle i grind", stärka dej och slippa bli helt utbränd. Det är värt det, tro mej!

Äggstockscancern har lämnat fysiska spår efter den stora operationen som jag fyra år senare fortfarande känner av, den har gett mej biverkningar, som jag tror beror på de starka cellgifter jag fick. Men den lämnade större spår på den psykiska biten, till att börja med, trots att den fysiska biten var mer pockande efter operationen. Framför allt blev det en "smäll på käften" att jag plötsligt var dödlig. Ja, visst är det konstigt. Vi vet alla att vi ska dö, men vi är världsbäst på att förtränga döden, andra dör inte jag. Men mitt sätt att hantera döden blev att möta den, se döden i vitögat, våga tänka att jag ska dö, kanske inte av cancer, utmattning, men med all säkerhet när min tid på jorden är slut.

Idag bemästrar jag det psykiska, jag är mer rädd för att behöva genomlida cellgiftsbehandlingar igen, eller andra vårdande behandlingar som tär på kroppen, än själva döden. Döden lindrar i slutet, den ger vila, dödsskräcken är bara kroppens sätt att mana oss att fortsätta vilja leva till varje pris. Kasta bort skräcken, du lever ändå den tid du har fått och har ingen aning om på vilket sätt just du ska dö.

Summeringen blir att utbrändheten har tärt mer, lämnat kroniska spår, men gav mej redskap för att hantera den psykiska biten under cancertiden, en period i mitt liv som med tiden bleknar men aldrig försvinner ur minnet.

Jag har haft förmånen att växa upp och leva delar av mitt liv med små ekonomiska förhållanden. Ja, ni läste rätt, jag skrev förmånen. Det är verkligen en tillgång att känna sig förankrad i "myllan", att tryggt kunna landa och leva, även om det återigen skulle bli ekonomiskt sämre.

Jag är övertygad om att pengar är en stor mur mellan oss människor och förblindar så många utav oss. Mitt seende för det som verkligen betyder något för välbefinnandet, kommer jag aldrig att förlora. Jag har ett distansförhållande till både pengar och saker, lyx och flärd. Jag kan sugas med och köpa något fint, men jag gör det aldrig för att visa flärden för andra, eller i tron att jag då stiger i någon statusskala.

Ofta skapar den egna osäkerheten behov av att visa utåt att du blivit någon att räkna med, och visst, det finns andra osäkra där ute, som fort hakar på och tycker att nu är du någon att visa dej tillsammans med.

Men är det något att sträva efter? Det är som att bygga sitt hus med svajiga, tunna brädor som faller omkull när stormarna kommer. Det är riktiga vänner, som struntar i om du är rik eller fattig på pengar, som bygger den stabila grunden, och får ditt hus att stå emot de allra värsta vindarna.

Det rikaste i mitt liv är min familj, de närmaste släktingarna, och en handfull vänner. Jag är så tacksam att jag har er, och hos er ligger min allra största förmögenhet väl förankrad, kärleken och vänskapen. Det bästa med er är att oavsett vad som händer, i den närmaste kretsen, utanför den eller ute i världen, om jag blir rik eller fattig, så står ni där vid min sida, som jag står vid er sida.

Denna mänskliga förmögenhet kan vi alla få att växa.Ta fram dina bästa egenskaper och visa ditt stöd för någon som behöver dej, det skapar ringar av mänsklig gemenskap, till skillnad från ägodelar som främjar dej från andra.

Jag tänker aldrig någonsin låta habegäret stiga på första- plats- pallen.

Att må bra är färskvara. Du kan inte förvänta dej att ständigt gå med ett leende på läpparna, känna harmoni, livsglädje eller få uppleva hur kroppen sprudlar av energi, och du vill sätta igång och göra en massa saker.

Om du har en toppendag idag så betyder det inte med all säkerhet att det blir likadant imorgon. Även om förutsättningarna för det inte har ändrats så kan din nästa dag kännas usel.

Kroppen jobbar på sitt eget sätt och det är inte alltid så lätt att förstå hur det fungerar. Om du ofta mår dåligt så skulle jag tro att du drar på ett bagage av svåra förluster, smärtor, förnedringar, mobbningar, sviterna (fysiskt eller mentalt eller både ock)efter svår sjukdom eller sorg mm. Ditt bagage är ditt och bara du vet vad i livet som har tagit på din ork.

Livet kommer alltid ikapp dej. När du är som minst förberedd poppar obearbetade eller inte färdigbearbetade händelser upp, och du kanske inte ens vet vad kroppen föröker säga men du känner dej ledsen, sorgsen och nedstämd. Och du ställer frågan varför? Varför kunde jag bara inte få må bra?

Hur du tar hand om dej sådana här gråa dagar beror på hur förberedd du är. Du måste acceptera att de här dagarna kommer, även de som inte drabbats så hårt får mörka dagar ibland.

Du begär väl inte att din kropp ska orka springa en mil utan att du tränat länge och väl?  Hur kan du då begära att du ska kunna ta hand om den mentala biten utan att träna på det? En psykolog går en fem år lång utbildning för att kunna hjälpa människor, hon/han frågar inte varför du mår dåligt när hon/han hör din berättelse,hon förstår, men hon botar dej inte, hon ger dej verktyg att reda dej själv och klara av din smärta.

Så långt allt väl om du tagit emot hjälp. Men det var det här med färskvara. Du motionerar,förhoppningsvis, regelbundet för att hålla dej i fysisk form och förstår varför du gör det. Men den mentala biten då? Den behöver minst lika mycket "motion", om inte mer.

Speciellt du som haft svåra trauman i livet behöver ständigt "motionera" den mentala sidan. Det går inte att ligga på latsidan för att det kommer några harmoniska dagar, du får aldrig glömma bort dina redskap för att stärka dej psykiskt. Är du väl förberedd när livet känns kallt och grått, surfar du lättare förbi de mörka molnen och når solljuset igen!

Tack och lov är kroppen en helhet och allt du gör fysiskt stärker dej psykiskt och tvärtom.

Motionera kroppen och knoppen!

Jag läste i en tidning igår om Elisabet Höglunds kamp för att komma tillbaka efter  olyckan hon var med om i vinter, och sjukdomar som efteråt drabbade henne. Vilken stark kvinna!

Hennes mod och styrka visar sig inte bara genom kampen hon för för sin egen överlevnad, utan också för att hon vågar och orkar ifrågasätta sjukvården.

Och det är framförallt inte de anställda inom vården hon kritiserar, utan hur underbemannade personalen är.

  Bl a berättar hon om en läkare som hade jobbat så många timmar utan vila,att han nära nog fick bäras ut, benen ville inte bära mer.

Jag blev riktigt upprörd och berörd av att läsa artikeln. Är det verkligen så som hon beskriver att det där, då blir jag livrädd för hur det ska se ut i vår närmaste framtid. Allting verkar ju gå mot sämre tider.

Nej, en eloge till dej Elisabeth som berättar vad du varit med om. Vi behöver bli omruskade och medvetna om vad som håller på att ske. Svenska folkets trygghet i det här landet Sverige håller tydligen på att rustas ner.

Jag skickar dej en styrkekram Elisabet, och hoppas att den når dej, och önskar dej lycka till i ditt tillfrisknande!

Samma dag snubblade jag och min syster över två olika ord som ändå var rätt lika. Orden smakade bra i munnen och vi delade med oss till varandra av dom, vid ett av våra många telefonsamtal. (Ja, trots FB, så har jag kvar några vänner vars röster klingar ljuvt i örat, och däribland förståss min kära syster).

Hennes ord var "Innetid". Det kan ju betyda att det är tiden du tillbringar inomhus, men hon hittade ordet i ett sammanhang som betydde att det var inne att avsätta tid för något speciellt.

Mitt ord "ingentingla" föll jag för på en gång. Insändaren i en tidning som använde det ordet skrev att hon brukade innetingla, vilket innebar att hon umgicks med sig själv. minglade ensam över en kopp te, och fick bara vara. Härligt, eller hur?!

Snabbt kunde ju våra två ord, som vi hittat var för sig, kopplas ihop. Det ingår i Innetid att Ingentingla!

Äntligen har det uppfunnits ett passande bra ord som du kan skriva i din almanacka för tid att återhämta dej, att bara vara. Jag märker ju hur viktigt det är att sätta ord på och skriva ner vad som händer under veckan, inte bara på jobbet, utan även din privtattid.

Ja, äntligen gör du något som är inne med din tid, samtidigt som du kan vila!

Hoppas ni skriver INGENTINGLA minst en kväll i veckan!

Tystnad är ett ord som kan ha alla betydelser. För den som inget hör är tystnaden muren mellan henne/honom och de hörande, och alla andra ljud som naturen ger oss, på gott och ont.

Den som har tinnitus saknar tystnaden mer än något annat.

Tystnad kan vara en befrielse, att komma hem till den lugna vrån efter en hektisk dag på jobbet och mötas av den ljuva stillheten.

Tystnaden kan skrämmas. Minsta ljud som bryter en ensam tystnad kan få dej att hoppa till.

Tystnaden kan säga mer än tusen ord, men den kan också  misstolkas och skapa osämja och osäkerhet, den kan bygga en mur som med tiden blir ouppnåelig.

Du väntar i tystnad, att vänta och föra oväsen, det går nästan inte.

I tystnaden vilar dina tankar eller för en livlig dialog inombords.

Tystnaden blir kall, frostig när du väntar på det där samtalet eller mailet som aldrig kommer, men känns varm om du slipper få det där befarade, oönskade meddelandet.

Tystnaden protesterar, utmanar, provocerar och får dej att tänka till. Den ifrågasätter både kärlek och vänskap, som bygger på tillit.

Tystnad från nära och kära gör dej rädd, för det är ju dom som fått tillgång till dina inre rum. Tystnaden från dom kyler ner ditt inre och din självkänsla känner sig tilltufsad.

I ofrivillig ensamhet kan tystnaden kännas som en kall mantel om axlarna, ett oönskat sällskap.

Men när allting stämmer i ditt liv då kan du njuta av tystnaden, i vetskap om att du när du vill, kan kliva ur din tystnadsbubbla och gå in i gemenskap med din närmaste krets.